Motioner i Andra Kammaren, Nr 7

Motion 1910:7 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

3

Nr

7,

Af herr Hellberg, om skrifvelse till Kungl. Majd angående
medling vid, uppgörelser om återgång af de till trävarubolagen
i lappmarkerna gjorda upplåtelser af afverkningsrätt.

Under sistlidne års riksdag väckte jag den 15 april en motion,
i hvilken jag vördsamt hemställde, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande snarast möjligt i lappmarkerna
eller eventuellt Norrland och Dalarne af särskilda personer med uppgift
att medla mellan trävarubolagen och bönderna vid frivilliga uppgörelser
om afverkningsrättsupplåtelsers återgång.

Till stöd för denna min framställning anförde jag då — bland
annat — följande:

Såväl inom som utom Riksdagen har otaliga gånger framhållits
det olidliga läge, hvari de bönder i Norrland och Dalarne kommit,
som afhändt sig afverkning sr ätten å sina hemman för lång Hd framåt.
Och särskildt gäller detta ''lappmarken, der afstämpling af skogen blifvit
särskildt fastställd till gagn för jordbrukare och befolkningen. Man
har på olika sätt försökt att komma åt det onda, nämligen orsakerna
till bolagens jordförvärv — ■— — Till följd af de gjorda upplåtelserna
tager det ännu ofantligt lång tid, innan bönderna ha utsikt att få igen
sin skog, enär de afhändt sig sin rätt till skogsutsyning på vanligen
50 år. Särskildt efter antagandet af 1889 års lag, som inskränkte afverkningsrätten
till 20 år, passade man på många ställen på att, innan
lagen trädde i 5 kraft, förlänga aftalen på längre tid, än den nya lagen
medgaf, eller på 50 år. Exempelvis må nämnas, att i största delen åf
Västerbottens lappmark tiden för u tstämplingsrättigh etern as öfver -

J Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

låtelser utlöper efter år 1920. I Sorsele socken utgå de flesta kontrakten
först 1939, och liknande är förhållandet på andra ställen. Den befolkning,
som skall vänta så länge, kommer under tiden att kämpa sig till döds.

Denna fråga, frågan om trävarubolagens och böndernas mellanhafvanden
genom upplåtna afverkningsrättiglieter, har på senare tiden
blifvit synnerligen aktuell. Bolagen synas nämligen blifvit villiga att
mot vissa villkor låta bönderna återfå köpekontrakten. Och kunde endast
dessa villkor lämpas och jämkas, så att de blefve antagliga, torde det
ej lida något tvifvel om, att denna väg, frivillighetens, vore i brist på
mera genomgripande och rättvisa åtgärder åtminstone en utväg att nu
eftersträfva, ett mål att söka vinna. Bolagen, som sålunda sett sig gå
mer och mer miste om de stora vinster, som de förut fått från hemmansskogarna,
synas därför på senare tid hafva blifvit alltmer hugade för frivilliga
överenskommelser om af verkning srättigheter nas återgång. Men då uppstår
frågan, om ej statsmakterna borde vara både berättigade och skyldiga
att just nu här ingripa. Å ena sidan stå bolagen med sitt vinstbegär
och å andra sidan eu befolkning, i många fall helt nära förtviflan, som
i en öfverenskommelse till nära nog hvilket pris som helst ser sin enda
möjlighet till fortfarande existens. Får därför saken utan vidare ha,
sin gång, blir följden den, att sådana öfverenskommelser i många fall
göras så, att bonden kommer ur askan i elden; genom att liksom de
lockades för så godt som ingenting sälja sin skog i början, så skall
man nu säkerligen söka att få dem att köpa igen, hvad som återstår,
för oskäligt höga pris. Det bör nämligen härvid upplysas, att bolagen i
regel för öfverenskommelserna fordra att få skog eller *timmer efter visst
pris till vissa penningsummor. Hufvudsaken blir då den, att dessa
summor blifva lämpliga, så att bolagen med skälig vinst å sina rättigheter
ändock nödgas lämna något kvar för hemmanet och hemmansägaren.
Och just härvid, för att reglera detta, önskar man nu, att
Riksdag och regering skall, utan att träda någons rätt för nära,, komma
till hjälp.

Jag anförde äfven, att enhvar, som är förtrogen med förhållandena,
skulle kunna intyga, att det vore af mycket stor nationalekonomisk
betydelse, om öfverenskommelser på rimliga villkor kunde komma till
stånd. Som förhållandet nu är, kan ingen god skogsvård äga rum:
skog förfares och användes i många fall på ett helt och hållet oekonomiskt
sätt. Det förhåller sig nämligen så, att bönderna ha rätt till
husbehofsvirke utan någon kontroll. I stället för att då hushålla och
använda mindre godt eller skadadt virke tillgripa de det allra bästa
och ofta i mycket större utsträckning än som egentligen är af behofvet

o

''■?*'' Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

påkalladt för det särskilda tillfället. Följden häraf är i denna stund
den, att denna egendom alltjämt delvis förf (tres eller i allt fall utnyttjas
på ett långt ifrån ekonomiskt sätt.

Jag framhöll också, att saken har eu annan icke mindre viktig
sida, en socialpolitisk, livarjämte jag likaledes påpekade, att förutom
enskilda personer jämväl tidningspress och kommunalstämmor börjat
sysselsätta sig med denna sak, och att jag särskild! från Stensele
sockens kommunalstämma fått mig tillsändt ett uttalande om behofvet
och önskvärdheten af medlare.

Den intresserade beder jag för öfrigt få hänvisa till själfva
motionen, nr 245. Denna remitterades till fjärde tillfälliga utskottet,
hvithet efter en ytterst välvillig behandling af densamma hemställde,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om tillsättande
snarast möjligt i lappmarkerna af sakkunnige med uppgift att företräda
allmogens intressen vid frivilliga uppgörelser mellan trävarubolagen
och bönderna om afverkningsrättsupplåtelsers återgång».

Då motionen sedermera förekom till behandling i kammaren,
afslogs den visserligen, men med den ringa majoriteten af endast 25
röster.

Härtill har sedan kommit eu annan omständighet. Under maj
månad fick jag mig nämligen tillsänd en petition, som förut cirkulerat
i Lycksele, Stensele och Sorsele socknar, och hvilken under den korta
tid, som den varit tillgänglig, hunnit blifva undertecknad af ej mindre
än 1B7 hemmansägare. Jag liar icke ansett mig kunna underlåta att
för Riksdagen framlägga denna lapplandsböndernas »Till Riksdagen» gjorda
framställning, i hvilken för öfrigt onekligen framhållas liera omständigheter,
som ovillkorligen böra beaktas och som i ett tydligt språk tala
för motionens syfte. Ifrågavarande petition är af följande lydelse:

»Till Riksdagen. ■— Gång efter annan har inom Riksdagen gjorts
försök att på lagstiftningens väg råda bot på det onda, som här i
Norrland uppstått genom de s. k. afverkningsrättsupplåtelserna, och i
möjligaste män återställa det genom desamma förfelade syftet vid
statens upplåtande till hemmanen af skogsmarkerna.

Ett af de mera beaktansvärda förslag, som härutinnan framkommit,
torde utan tvifvel vara det vid årets riksdag af herr Hellberg framförda
om tillsättande snarast möjligt af statens »medlare» vid frivilliga
uppgörelser om afverkningsrätternas återgång, och vi önska fördenskull
framhålla förslaget såsom ett af de under förhandenvarande
förhållanden allra bästa för återställande i nu möjlig mån af ofvanberörda
syfte.

6

Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

Vi önska ock därvid särskild t framhålla några omständigheter,
söm enligt vårt förmenande borde vid frågans afgörande i Riksdagen
noga öfvervägas.

Först vilja Ad då framhålla den rent nationalekonomiska vinst,
som blefve följden af dessa överenskommelser, genom ett rationellare
tillvaratagande och utnyttjande af skogstillgångarne. Det har uttalats
på en del håll, att bönderna använda den bästa skogen till husbehof,
och att de sålunda skulle göra sig skyldiga till uppsåtligt slöseri med
dessa naturtillgångar. Ehuruväl detta är riktigt sålunda, att den bästa
skogen ofta användes till husbehof, är dock motivet något helt annat
an afsiktligt slöseri, nämligen den allmänna ekonomiska svagheten,
som tvingar bonden att härför använda det lättast åtkomliga och i tillredandet
billigaste virket. Om t. ex. en bonde skall bygga eu lada
eller annat ekonomihus, kunde man ju tycka, att han därtill borde
helst begagna torrtall, vindfällen eller dylikt för detta ändamål lika
användbart virke som den allra bästa skogen, ehuru värdelöst till
afsalu — för att nu ej tala om de fall, då han för därvid inbesparadt
virkesvärde kunde inköpa cement och dylikt material, hvilket åter i
brukningen lämnade dubbel vinst genom ett bättre tillvaratagande och
bibehållande af hemmanets naturliga näringsguld. Men han skulle då
i de allra flesta fall nödgas hopa dessa torra träd från kronoskogarne
eller ock i meterdjup snö bana sig väg genom milsvida skogar för att
hopsamla de torra träden. Intet af detta har han råd eller utväg till,
då han ju likvisst själf icke kan få någon inkomst af de på detta sätt
sparade prima träden.

Omständigheterna tvinga honom sålunda att i många fall vara eu
slösare. Om man skulle säga sig, att återfåendet af åfverkningsrätten
skulle komma hvarje bonde att årligen inbespara tio träd af prima
beskaffenhet, hvilket torde vara mycket lågt räknadt, så måste det stå
enhvar klart, att endast detta blefve en nationalvinst, som kunde räknas
i milliontals kronor årligen.

Ehuruväl det sålunda, synnerligen för oss, måste framstå såsom
högst önskvärdt, att överenskommelser och återköp kornme till stånd
öfverallt, kunna vi dock likväl icke bortse från det förhållandet, att,
ulan någon stödjande och reglerande krafts mellankommande, mänga uppgörelser
skola komma till stånd på sådana villkor, att det varit lyckligare
såväl för den enskilde som för landet, om de aldrig träffats.

Hot kan ju naturligtvis icke tänkas, att dessa uppgörelser och
överenskommelser skola afstanna eller upphöra, äfven om statsmakterna
icke skulle vilja lämna någon medverkan för desamma. Det vore där -

7

Motioner i Ändra Kammaren, Nr 7.

för af mycket stort värde, om staten redan nu från början genom
dessa medlare liksom liölle uppgörelserna i sin hand, sålunda likaväl
sökande afstyra de för den s. k. lagstiftarens mening och syftemål med
hemmansskogarne skadliga uppgörelserna som ock förmedlande och
uppmuntrande af de för samma syfte gagneliga.

Vi vilja ock till sist framhålla, att det bland lapplands allmoge
råder en liflig och enhällig önskan att få dessa statens »medlare» tillsatta
samt eu fast tillförsikt om deras verkliga nytta, och vi våga
därför rikta en vördsam och allvarlig hemställan till statsmakterna
att icke lämna saken obeaktad, utan om möjligt genast tillmötesgå
dessa önskningar». — Så långt petitionen.

Vid motionens behandling i kammaren framhölls, att de ifrågasatta
medlarne skulle vara personer med både juridisk och forstlig
bildning, att en ny ämbetsmannakår härigenom skulle uppstå, och att
det hela skulle komma att ställa sig alltför dyrt.

Jag vill visst icke säga, att juridiska och forstliga kunskaper
inte alls vore behöfliga eller bra att ha, men jag vågar påstå, att det
dock på långt när icke är hufvudsak härvid. Iiufvudsaken är, att
statsmakterna genom tillsättande af medlare visa, att det är en sak
af allmänt, af riksintresse, som här är i fråga, och att statsmakterna
äfven visa, att de önska frivilliga uppgörelser samt vilja hålla sin hand
däröfver, att dessa uppgörelser icke träffas till för det allmänna skadliga
pris och villkor. Och för att kunna bedöma den saken lärer det
knappast vara erforderligt att hafva vare sig juridisk eller forstlig
utbildning, men däremot torde det fordras verkligt intresse af de män,
som finge förtroendet att vara medlare, så att de loge vara på det
rikhaltiga upplysningsmaterial, som förefinnes. Någon »forstlig» undersökning
af hvar och en hemmansdels skogsmark skulle ju under alla
omständigheter icke kunna ifrågakomma och vore för öfrigt knappast
af något vidare värde för bedömande af hvad hemmanet kan lämna i
lösepenning för afverkningskontraktet, enär de allra flesta hemman
redan hafva faststäld afverknings- eller hushållsplan; och det är denna,
men ej skogstillgången, som naturligen måste bilda själfva underlaget
eller utgångspunkten vid ifrågavarande bedömande. Ännu mycket
mindre lärer det kunna tänkas, att till statens förtroendemän skulle
utses personer med så inskränkta kunskaper, att de ej vore i: stånd
att såväl uppsätta som äfven bedöma, att återköpslcontrakten blefve
för afsedt ändamål å båda sidor fullt bindande och betryggande. Själfva
sakens natur gör nämligen, att kontrakten både kunna och böra blifva
mycket enkla.

8

Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

Snart sagdt alla bönder, som redan uppgjort med bolagen, inse,
att de måst betala för mycket, det är ej alls tu tal om den saken, och
nog hafva de flesta äfven ganska klart för sig, huru mycket de egentligen
och rättvisligen borde betala, men hvad hjälper det? De äro de
ekonomiskt svagare, de beroende, som endast ha att välja på ett godtagande
af snart sagdt hvilka villkor som helst, som bolaget behagar
uppställa, eller också törhända gå under. Det är sålunda, om jag så
får säga, »det moraliska stödet» från Riksdag och regering, som de
mest tränga till.

Jag har tänkt mig, att till medlare borde kunna utses inom de
respektive socknarne eller reviren boende intresserade, opartiske, extra
eller ordinarie ämbete- eller tjänstemän eller också privatpersoner med
de nämnda egenskaperna.

Och hvad beträffar att medlarne skulle blifva en ny ämbetsmannakår,
så har jag för min del aldrig haft-den tanken, att medlaren
såsom sådan skulle vara ämbetsman, utan att detta skulle vara ett
förtroendeuppdrag vid sidan af hans resp. ämbete, om han nu har
något. Och jag är lifligt öfvertygad om, att så kunde vara. därest
hvarje medlares verksamhetsområde ej blefve alltför stort, t. ex. ett
eller högst ett par revir. Möjligen skulle då därtill, om medlaren
vore ämbets- eller tjänsteman, fordras en eller annan dags tjänstledighet
för resor o. s. v., som för underhandlingar och uppgörelser kunde
tänkas bli af nöden. Och kostnaderna härför kunna ej blifva afsevärda.
Ej heller lärer medlareinstitutionen blifva permanent, ty man kan tämligen
lugnt påstå, att om några få år (man har till och med sagt mig
»högst tre å fyra år») äro dessa uppgörelser ett fullbordadt faktum,
där de någonsin kunna komma till stånd, och sedan uppgörelse eu
gång träffats, lära ej sådana omständigheter kunna tänkas inträffa,
som påfordra någon medling. Sålunda han hela denna sak hvarken
blifva långvarig eller kostsam.

Visserligen gäller det ju endast ett eller annat tusental bönder
borta i ett hörn af vårt land, men dessa bönder hafva dock i
allmänhet stora familjer, och när man besinnar hvilka utvecklingsmöjligheter,
som skulle öppnas för jordbruket i dessa bygder, därest
det naturliga stödet, skogen, kunde på rimliga villkor återförenas med
jordbruket — att nu ej tala om de direkta nationella besparingsvinsterna,
som uppstode genom bättre möjligheter att tillvarataga och
utnyttja, skogsafkastningen samt att vårda skogen — då måste man
tycka, att här föreligger ett verkligt statsintresse att tillse.

Jag får därför vördsamt hemställa,

9

Motioner i Andra Kammaren, Nr 7.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om tillsättande snarast möjligt i lappmarkerna
af personer med uppgift att medla vid frivilliga uppgörelser
mellan trävarubolagen och bönderna om afverkningsrättigheters
återgång.

Stockholm den 17 januari 1910.

E. F. Hellberg.

I motionens syfte instämma.

P. E. Hedström. Olof Jonsson.

Bih. till Riksd. Prot. 1910. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft.

2