Motioner i Andra Kammaren, N:o 21

Motion 1877:21 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

är för Hans Majestäts ekonomi behöflig, utan mera behof är af nöden att
genom utarrendering af berörda egendom bereda statsverket en årlig inkomst
som, åtminstone i någon mån, kan underlätta dess år efter år
ökade utgifter, hvilka isynnerhet fjerde och femte Hufvudtitlarne i milliontals
kronor kräfva. Alltså tager jag mig friheten vördsamt föreslå:

Att Tullgarns Kungsgård med hvad dertill hörer
ma för statens räkning utarrenderas på tjugu år och
årliga arrendet till statsverket ingå.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 24 Januari 1877.

A. P. Lind.

*:o 21.

Af Herr S. A. Hedin: Om ändring af Regeringsformens §§ 11—12.

Regeringsformen har, § 8, såsom allmän regel stadgat, att intet »regeringsärenden,
äfven det allra obetydligaste, må af Konungen afgöras, »derest
icke minst tre af statsråden, utom vederbörande föredragande, tillstädes
äro.» När Regeringsformen från denna regel undantager, jemte de i § 15
afhandlade kommandomålen, äfven ministeriella ärenden enligt §§ 11 — 12
(och 82), har den, utan några derför af grundlagsförfattarne angifna skäl,
för dessa ärendens behandling stadgat former, hvilka strida mot en af
det nya statsskickets grundsatser och ännu mer mot nutidens konstitutionella
begrepp och anspråk, samt hvilkas olämplighet blifvit af erfaren -

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

heten ådagalagd. Motsägelsen är endast allt för påfallande mellan, å ena
sidan, de grundlagsstadganden, som påbjuda, huru äfven de ovigtigaste
inrikes ärenden skola af en konstitutionelt ansvarig föredragande »beredas»
(§ 10), och att de ej kunna af Konungen afgöras i närvaro af mindre än
fyra rådgifvare, samt att alla rådgifvarne, der ej laga förfall hindrar,
skola, öfvervara hvarje mål som angår t. ex. förtydligande ändring af
någon rad i eu »allmän författning» — och, å andra sidan, de bestämmelser,
enligt hvilka Konungen kan efter godtfinnande låta bereda och
handhafva och i närvaro af blott två rådgifvare besluta afhandlingar och
förbund med främmande makt, hvilka kunna ingripa i den enskildes rättsförhållanden,
lägga band på Riksdagens lagstiftnings- och beskattningsmyndighet,
ja förbereda landets indragande i krigiska förvecklingar.

Det är anmärkningsvärdt, att 1809 års Konstitutionsutskott, som jemförelsevis
utförligt motiverat Konungens rätt att, utan Riksdagens hörande,
börja krig, sluta fred, ingå i afhandlingar och förbund, ej gifvit några
skal hvarför det ville äfven undandraga Statsrådet de ministeriella målens
behandling. I sjelfva verket stå ock bestämmelserna om de senare rent af
i uppenbar strid med Utskottets egna motiver för andra stadgande!! i Regeringsformen.
De i Utskottets motivering för Konungens rätt att, Riksdagen
oåtspord, förklara krig förekommande, så ofta åberopade orden, att »de
flesta krig äro började i kabinetten, innan de utbryta på fälten», innehålla
sålunda ett kraftigt skäl att inom statsrådet förlägga garantien mot en
äfventyrlig utrikes politik, och följaktligen ett kraftigt skäl emot dessa
§§ 11 —12, som ej blott undandraga statsrådet inflytelse å afslutandet af
afhandlingar och förbund med främmande makter, utan till och med
rycka beredandet af alla de mål, som angå rikets förhållande till främmande
makter, undan hvarje konstitutionel inflytelse. Beredandet af dessa
mål får ega rum på det sätt, Konungen lämpligast synes, således utan
någon ansvarig rådgifvares medverkan, och beslutet, sedan underhandlingarna
fortskridit så långt att det är lika betänkligt att gå fram som att
draga sig tillbaka, får fattas med endast två rådgifvares vetskap. Mot
det syfte, 1809 års Konstitutionsutskott, å ett annat ställe i sitt berömda
memorial om Regeringsformen, säger sig ha haft för ögonen vid utstakandet
af gränserna och vilkoren för Konungens makt att styra, står det
nyss anförda stadgandet i § 11 i en ej mindre tydlig motsägelse. Utskottet
säger sig nämligen hafva velat draga försorg om, att Konungens
beslut icke kunna förhastadt fattas, »icke bestämmas efter ensidiga underrättelser
och råd af dolda personer utan ansvarighet.» Men för just denna

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

våda bär Utskottet likväl öppnat dörren på vid gafvel genom föreskriften
i § 11, att ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå förhållandet
till främmande makter, må Konungen låta bereda och handhafva
på det sätt, honom lämpligast synes.

Att de grundlagsstadgade formerna för behandlingen af de mål, som
angå rikets förhållande till främmande makter, äro otillfredsställande, har
ock länge varit insedt. Det förtjena!- att påpekas, att det första steget
till en rättelse försöktes år 1S56—1858 årens riksdag och föranleddes af
de under den 21 November 1855 mellan de förenade rikena samt Frankrike
och England afslutade traktater. Det senaste försöket att afhjelpa
den efter 1855 af en ännu mer talande erfarenhet (från år 1863) ådagalagda
bristen skedde genom Konstitutions-utskottets memorial N:o 4 år
1872, hvilket af Andra Kammaren antogs, men af den Första förkastades.

Såväl 1872 års förslag, som det femton år tidigare förslaget, synas
mig emellertid endast i mycket ringa mån egnade att åstadkomma den
rättelse, som erfarenheten visat vara af behofvet påkallad, emedan dessa
förslag inskränkte sig till sådan ändring af § 12, att besluten i frågor om
afhandlingar och förbund skulle förläggas till statsrådet, men lemnade
orubbad § 11, som öfverlemnar åt Konungen att, med förbigående af
utrikesministern och de officiella sändebuden, pläga underhandlingar med
främmande makter och sålunda föra t. ex. frågan om en offensiv allians
till den punkt, att det, när det slutliga formella afgörandet skall inför
ansvarige rådgifvare företagas, kan synas desse vara ej mindre komprometterande
eller äfventyrligt att till aftalets verkställande säga ett nej,
som kunde framkalla förbittring och hämnd, än att säga sitt ja till företag,
som vore »af en vådlig rigtning eller omfattning eller grundade på
ovissa eller otillräckliga medel att dem utföra.» Den garanti, som afsågs
genom den 1872 föreslagna ändringen af § 12, är tydligen mera skenbar
än verklig, så länge § 11 lemnas oförändrad. Erfarenheten upplyser oss
om, att § 12, formulerad så som 1872 föreslogs, ej skulle ha förebygt
vare sig de, bakom de officiella organens rygg förda, underhandlingar,
som ledde till Novembertraktaten, eller de för Sverige komprometterande
aftal år 1863, Indika ledde till en outplånlig förödmjukelse.

Eu ledamot af sista unionskomitén, professoren vid Kristiania universitet
T. H. Aschehoug, yttrar i sin skrift »Om Unionskomiteens Udkast
til en ny Foreningsakt» (s. 196):

— — — »Denne Behandlingsområde af Anliggender vedkommende
Forholdet till fremmede magter er utilfredsstillende endog for Sverige.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

For det Förste forpligter Regeringsformen Kongen alene til åt lade Udenrigsministeren
foredrage disse Sager, ikke til åt benytte ham ved de forelöbige
Underhandlinger. Kongen kan altså före officielle Forhandlinger
med fremmede mag ter, uden åt Udenrigsministeren eller nogen af hans
övrige ansvarlige Rådgivere deltager deri, eller engang får Besked om,
hvad der föregår. Först når den endelige Beslutning skal tages, behöver
Udenrigsministeren og et andet svensk statsrådsmedlem åt tilkaldes. Det
er heller ikke uden Exempel, åt Traktater ere blevne til på denne Måde.
Det är således neppe nogen Hemmelighed, åt den vigtigste af alle Traktater,
som i den sidste Menneskealder er sluttet på de Forenede Rigers
Vegne, en Traktat hvis endelige Fölger vi endnu ikke have seet, forhandledes
uden åt den svenske Udenrigsminister tilkaldtes, förend da den i
ful dt redigeret Stånd lå fåordig til Afsilning.»

Hvad skulle väl, sedan saken hunnit till denna punkt, hela statsrådet
ha förmått till afvändande af ett företag, i hvilket man redan var så
djupt invecklad, att blott underskrifterna fattades?

Vill man ej omintetgöra det med en ändring af § 12, sådan som
1872 föreslogs, afsedda gagnet, så bör följaktligen äfven § 11 ändras.
Jag inser ej, hvarför ej de förut nämnda orden i § 11, som innebära ett
undantag från föregående § 10, skulle kunna utan olägenhet uteslutas.
Ty föreskriften i § 10 om upplysningars inhemtande från vederbörande
embetsverk är ju i rent politiska frågor ej tillämplig å ministeriella mål,
och i andra frågor såsom t. ex. handelstraktater, postkonventioner och dylikt,
är dess iakttagande oundvikligt, hvadan de ifrågavarande ordens uteslutande
hvarken beliöfver föranleda någon större vidlyftighet i ministeriella
måls behandling, än för närvarande, eller röjande af saker, som böra hemliga
hållas.

Det betänkliga ill §:ens lydelse synes också ej ha undgått den
senaste unionskomitén, som i sitt af Konstitutionsutskottet 1869 varmt förordade
förslag till ny Föreningsakt upptog en särskild §, den tjugusjette,
så lydande:

»Alla meddelanden till främmande makt eller till
rikenas sändebud i utlandet skola, utan afseende å
ärendets beskaffenhet, ske genom utrikesministern.»

Men icke ens genom uteslutande af de meranämnda orden i § 11
och införande derstädes af ett sådant stadgande, som gista unionsförslagets
§ 26, synes Regeringsformens § 12, ändrad i enlighet med förslaget från

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

år 1872, varda tillfredsställande. Äfven med dessa ändringar i §§ 11—-12 skulle förhandlingarna med Danmark 1868 om ett försvarsförbund hafva
kunnat föras fram till den punkt, der Sverige började att draga sig tillbaka,
komprometteradt inför samtid och efterverld, medan Danmark, som
med stöd af dessa förhandlingar beslöt sig för en konseqvent nationel
politik, gick att kämpa en förtviflad kamp mot öfvermakten. Det är icke
nog, att den slutliga, formella afgörelsen af redan färdiga aftal förlägges
till statsrådet, medan detta fortfarande undanskjutes från vetskap om och
inflytelse på de förberedande förhandlingarna: sådana ting kunna dessa
underhandlingar ha galt och sådan kan ställningen vara, att skammen och
skadan äro lika vissa, vare sig att man i sista ögonblicket står fast vid
eller förkastar ett i realiteten redan färdigt aftal. Om de 1863 med
Danmark öppnade underhandlingarna redan i sitt första stadium hade
måst meddelas statsrådet, så torde den gensägelse, hvilken sedan ej ute blef,

hafva i god tid blifvit gjord gällande med en kraft, som, till båtnad
för Sverige och för Danmark, afbrutit äfventyret strax i början och

låtit det sorgligaste bladet i vår nyaste historia förblifva oskrifvet och

— rent,

Sista unionskomitén har ock § 22, 3) till det unionella statsrådet förlagt
»förberedande beslut» i frågor om förhållandet till främmande makt.

Det läi’ få tagas för gifvet, att från regeringens sida i princip intet
hinder kan möta mot de här ofvan antydda grundlagsändringar, hvilka
alla öfverensstämma med det förslag till ny Föreningsakt, som 1869 för
Riksdagen framlades, kontrasignera dt af statsrådets nuvarande främste ledamot,
som äfven 1872 offentligen förklarat sig, i afseende å sjelfva grundsatsen,
till alla delar gilla det af Konstitutionsutskottet då framlagda förslaget,
Så till vida torde inga betänkligheter förekomma mot det förslag,
jag skall hafva den äran att framställa, att frågan måtte å nyo till behandling
upptagas.

Visserligen föll hon, som bekant, år 1872 just på grund af de formella
invändningar, hvilka då framstäldes af nuvarande statsministern, som
befarade att Konstitutionsutskottets förslag kunde leda till diplomatiska
handlingars vidsträcktare offentlighet i Norge, än i Sverige af svenska
grundlagen medgifves. Derest icke dessa farhågor kunna undanrödjas
genom en hänvisning till det kända förhållandet, att här ifrågavarande
angelägenheter redan flere gånger behandlats i (sammansatt) statsråd, utan
att den antydda olägenheten deraf följt, samt att Stortinget ådagalagt den
yttersta försigtighet, när i en ömtålig angelägenhet — de underhandlingar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

9

med Ryssland, som föranledde Novembertraktaten — diplomatiska handlingar
blefvo till detsamma af regeringen öfverlemnade (år 1854), och om
derför ett förslag från Riksdagens sida om sådan ändring af Regeringsformen,
att utrikes ärendens behandling blefve bragd under tillfyllestgörande
konstitutionella formers hägn, möjligen kan befaras icke skola vinna Kongl.
Maj:ts sanktion, så eger Riksdagen lika fullt god anledning att till Kongl.
Maj:ts pröfning hemställa ett förslag i sådan rigtning. Förhållandet är
nemligen, att — eftersom Riksdagen år 1871 afslog den nya föreningsakten,
och då endast Andra Kammaren år 1872 antog Konstitutionsutskottets
förslag till ändring af § 12 — något principielt uttalande från
Riksdagen i ämnet ej föreligger, hvari förmodligen orsaken är att söka,
hvarför ej sedan 1872 Kongl. Maj:t tagit initiativet till en grundlagsändring,
som bättre än dåvarande Konstitutionsutskotts förslag kunde fylla
sitt ändamål. Om Kongl. Maj:t skulle finna sig böra vägra sin stadfästelse
å en af Riksdagen nu föreslagen grundlagsändring, så vore dock
med förslaget den förmån vunnen, att Kongl. Maj:t dermed erhållit visshet
om Riksdagens åsigt i ämnet, och säkerligen deri skulle se en giltig
anledning att sjelf ofördröjligen föreslå eu bättre lösning. Och om
förmodligen Kongl. Maj:ts betänkligheter mot sanktions meddelande ej vore
andra, än de af nuvarande statsministern år 1872 antydda, så kan Kongl.
Maj:t — men ej Riksdagen — taga initiativet till deras undanrödjande,
nemligen genom att föreslå Stortinget ett tillägg till Norges grundlag af
samma syfte, som svenska Regeringsformens § 105.

Villigt, medgifves att det, under närvarande omständigheter, ej är att
befara, att den otillfredsställande beskaffenheten af de för utrikespolitiska
ärendens behandling stadgade former skall föranleda olägenheter eller vådor
af det slag, som man redan för tvänne årtionden tillbaka var betänkt
uppå att genom förändrade grund lagsstadganden förebygga. Men omständigheterna
kunna ändras, ingen vet när.

Anledningen för mig att nu bringa denna fråga å bane är det samband,
hvari man ej otydligt satt försvarsväsendets utveckling med en begränsning
af Kongl. Maj:ts myndighet i afseende på rikets förhållande till
främmande makter och öfver landets försvarskrafter. Man har föreslagiten
grundlagsändring i syfte, att Kongl. Maj:t skulle mista rätten att utan
Riksdagens samtycke »förklara krig». Man har sedan hört det yrkandet,
att i en blifvande värnpligtslag borde stadgas, att de värnpligtige endast
finge användas till landets »försvar». Under skiljaktiga former är saken
så till vida enahanda som båda förslagen, upphöjda till lag, skulle i bästa
Bill. till Biksd. Prot. 1877. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

fall vara ändamålslösa och onyttiga, i värsta fall visa sig vara detsamma
som att bota, midt med värre. Men den verkliga garantien mot en äfventyrlig
politik kan vinnas på annan väg. I det ögonblick, då denna garanti
genom en grundlagsändring skapats, då äro ock de allvarligt menade
farhågor, som kunna finnas, att ett starkt försvarsverk skall varda en anledning
till landets indragande i krigiska äfventyr, afväpnade.

För öfrigt skulle den ifrågavarande reformen afhjelpa en af de väsentligaste
bristerna i den unionela statsrätten. Det är sannolikt att en
fullständig omarbetning af föreningsfördraget mellan Sverige och Norge
ej på länge kommer att ifrågasättas. Fn af dess svåraste och mest öfverklagade
felaktigheter kan i betydlig mån undanrödjas genom en svensk
grundlagsändring, som från ren svensk synpunkt längesedan blifvit för
nödig och nyttig erkänd, och hvilkens snara genomförande nu påkallas af
särskilda förhållanden inom vårt land. Man vinner ett unionelt på samma
gång som ett särskildt svenskt ändamål af stor politisk vigt.

Den mest betydande motståndaren i Norge mot sista Unionskomitens
förslag har sagt — och samma förslags varmaste försvarare i Norge har
gjort hans ord till sina egna, — att »Sverige icke genom något medel
kraftigare kunde höja unionens och derigenom sitt eget anseende och inflytande
på verldens angelägenheter, om det öfverhufvud kan vara fråga
om en sådan inflytelse, än genom att fullt ut med broderlandet dela befattningen
med och ansvaret, samt dermed också intresset och kärleken,
för det stora i unionen, hvilket är den enhet utåt, ur hvilken ju den enhet
inåt, som Sverige önskar, skulle växa fram.» Utan tvifvel är i dessa ord
en brödrafolkets enhälliga åsigt uttalad, och den är ej från i gar. Det
är i dag fyratio år sedan Norges Storting, genom adressen af den 24 Januari
1827, för andra gången fäste Kongl. Maj:t,s uppmärksamhet på
unionsförhållandenas brister i denna del. Dessa brister kunna, väsentligen
af hjelpa s genom en åtgärd från blott svensk sida.

Jag tillåter mig derför att föreslå, att Riksdagen

antingen för sin del besluter, att ur Regeringsformens § 11 uteslutas,
jemte sista punkten, de ord som bemyndiga Konungen att, på det sätt
honom lämpligast synes, låta bereda och handhafva ministeriella mål, att,
i denna § en föreskrift införes af samma innehåll, som § 26 i sista unionsko
mi téns förslag, samt att § 12 Regeringsformen förändras i enlighet med
1872 års Konstitutionsutskotts och § 22 3) af sista Unionskomitens förslag;

eller ock besluter en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det
Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag

Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.

11

till sådana grundlagsändringar, hvarigenom de af sista Unionskomitén utarbetade
bestämmelser rörande utrikes angelägenheters behandling måtte
blifva förverkligade i det omfång, sådant genom ändring af blott svensk
grundlag kan ske.

Det är naturligt, att jag tvekat att föreslå sjelfva redaktionen af de
ifrågasatta grundlagsändringarna. Jag vågar hoppas, att Konstitutionsutskottet,
om det i princip godkänner dem, behagade utarbeta deras formulering.

Stockholm den 24 Januari 1877.

Ad. Hedin.

*r:o 22.

Af Herr S. A. Hedin: Om ändring af 28 § Regeringsformen.

Efter den utgång, frågan om revision af föreningsfördraget mellan
Sverige och Norge fick år 1871, lär det kunna antagas, att hon, derest
ej oförutsedda omständigheter af mycket stor betydelse inträffa, ej på länge
varder ånyo väckt. Emellertid torde. obenägenheten mot en omfattande
revision af unionsbestämmelserna ej böra anses såsom giltigt skäl att tills
vidare afstå äfvenledes ifrån hvarje bemödande att afhjelpa sådana brister,
som allt för väl kunna undanrödjas utan omarbetning af hela riksakten.
Tvärtom skola partiella förbättringar här, såsom eljest — enligt
hvad t. ex. den svenska representationsfrågans historia utvisar — helt
visst bana väg för och underlätta en fullständig reform.

Ett hälft sekel har nu förflutit, sedan brödrarikets representation första
gången fäste unionskonungens uppmärksamhet på den otillfredsstäl -