Miljöfarliga kemikalier

Motion 1990/91:Jo710 av Åsa Domeij m.fl. (mp)

Kemikaliefrågorna hör till de miljöproblem som
samhället har haft allra svårast att klara av. Det är relativt
enkelt att framställa nya kemikalier för olika ändamål, men
betydligt svårare att ta reda på eventuella negativa miljö-
och hälsoeffekter. Mängder av kemikalier introduceras
varje år på marknaden utan att effekterna på hälsa och
miljö undersökts på ett tillfredsställande sätt. Nu är det hög
tid att skärpa produkt- och kemikalielagstiftningen. Kraven
för att godkänna kemiska ämnen måste bli hårdare och
samverkanseffekter mellan olika kemiska ämnen måste
också beaktas i kemikaliekontrollen.

Men det räcker inte med att förbättra
kemikaliekontrollen. En hög kemikalieanvändning
kommer alltid att innebära risker för hälsa och miljö.
Användningen av kemikalier måste begränsas. En övergång
måste ske till miljöanpassade produkter som inte orsakar
skador på den yttre miljön. Idag finns en övertro på
filterlösningar, d v s att skadliga ämnen kan filtreras bort i
reningsanläggningar. Problemen måste angripas vid källan,
ämnen som kan ersättas av miljövänligare alternativ ska
inte längre få användas.

I den här motionen har vi koncentrerat oss på den
övergripande politiken på kemikalieområdet. Vi har därför
inte gått in på vår syn på olika produkter och
produktgrupper. I vår motion om ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken presenterar vi en rad andra förslag på
kemikalieområdet som vi inte upprepar i den här motionen.

Den framtida kemikalielagstiftningen

Miljöskyddslagen är den miljölag som har tillämpats
mest och haft störst betydelse på miljöområdet. Lagen
syftar bl a till att begränsa utsläpp till luft och vatten genom
att med hjälp av ett koncessionsförfarande reglera hur
mycket varje enskild industri får släppa ut. Men den totala
påverkan på miljön är summan av föroreningar från olika
industrier, från trafiken, från jord- och skogsbruk och från
industrins produkter. Det finns idag ingen lagstiftning som
ens kommer i närheten av en helhetssyn på
miljöproblemen. Exempelvis tillämpar
koncessionsnämnden miljöskyddslagen men inte lagen om
kemiska produkter. Koncessionsnämnden ställer krav på
hur mycket som får släppas ut till luft och vatten men tar
inte hänsyn till vilken skada som industrins produkter
orsakar under användning och avfallshantering.

När miljöskyddslagen antogs 1969 moderniserades
miljölagstiftningen bl.a. genom att bestämmelser om
utsläpp genom skorstenar och avlopp lyftes in i samma lag.
Nu är det dags att ta nästa steg och även lyfta in
bestämmelser om det som släpps ut genom fabriksportarna
i en samlad miljöbalk. Miljöskyddskommittén, som
presenterar sitt första betänkande den 29 januari, arbetar
med att samordna miljölagstiftningen och förhoppningsvis
också skärpa den. Arbetet är omfattande och det kommer
att ta lång tid innan riksdagen fattar beslut om en ny
miljöbalk. Därför måste vissa ändringar göras i
kemikalielagstiftningen redan idag.

Gör lagen tillämplig på hälso- och miljöfarliga varor!

Lagen om kemiska produkter (LKP) är tillämplig på
kemiska ämnen och beredningar. Det innebär att lagen inte
gäller direkt för varor där någon kemisk produkt ingår,
vilket är mycket märkligt. Kemikalieinspektionen måste gå
utanför lagens ramar och med stöd av förordningen lista
varje enskild vara som lagen ska vara tillämplig på. Innan
lagen trädde i kraft 1986 gällde lagen om hälso- och
miljöfarliga varor som var tillämplig både på produkter och
varor. I det här avseendet innebar alltså den nya lagen en
försämring ur miljösynpunkt!

Ända sedan den nya lagen trädde i kraft har
miljörörelsen krävt att lagen ska göras tillämplig även på
varor. Under höstriksdagen 1989 beslutades, bl.a. på förslag
från miljöpartiet de gröna, att även hälso- och miljöfarliga
varor skulle omfattas av lagen. När regeringen i januari
1990 presenterade sin avfallsproposition hade man ej tagit
hänsyn till riksdagens förslag. Riksdagen ändrade sig och
fattade våren 1990 ett nytt beslut som innebar att lagens
tillämpningsområde inte skulle vidgas!

Ställ krav på förhandsgranskning!

Idag förhandsgranskas endast bekämpningsmedel. Den
som tillverkar eller importerar en kemisk produkt är
visserligen skyldig att själv ta reda på vilka skador på hälsa
och miljö som produkten kan orsaka samt att motverka
skada på hälsa och miljö. Men eftersom lagen inte
kompletterats med tillräckliga föreskrifter och kraven i
själva lagtexten är diffusa så fungerar inte lagen i praktiken.

Vi anser att en bestämmelse om förprövningsplikt för
införande av kemiska produkter och varor på marknaden
måste införas i lagen om kemiska produkter.

Inför omvänd bevisbörda!

I förarbetena till LKP framgår det att den omvända
bevisbördan ska gälla. Det är tillverkaren eller importören
som är skyldig att visa att riskerna för hälsa och miljö inte
är för stora. I praktiken fungerar det inte. Kunskaperna om
de kemikalier som används är klart undermåliga. För att
tydliggöra att den omvända bevisbördan gäller bör den
föras in i själva lagtexten.

Hösten 1989 beslutade riksdagen, på miljöpartiets
förslag, att substitutionsprincipen skulle föras in i lagtexten.
Substitutionsprincipen innebär att om en kemisk produkt
kan bytas ut mot en produkt som är mindre skadlig så ska
den produkten användas i stället.

Den omvända bevisbördan bör uttryckas på ett sådant
sätt i lagen att det tydligt framgår att den gäller även vid
tillämpning av substitutionsprincipen.

Tillämpa LKP vid koncessionsprövning!

Eftersom det kommer att dröja innan vi får en ny
integrerad miljöbalk där även kemikaliefrågorna ingår bör
ändringar redan nu göras i miljöskyddslagen och lagen om
kemiska produkter så att även LKP tillämpas vid
koncessionsprövningen. Ett sätt att underlätta tillämpning
av LKP vid koncessionsprövning är att kräva att
tillståndsansökan ska innehålla uppgifter om de kemiska
produkter som ska hanteras inom den miljöfarliga
verksamheten. Detta skulle underlätta för
koncessionsnämnden att kräva tillämpning av
substitutionsprincipen redan då tillstånd ges. 13

§ miljöskyddslagen bör ändras så att kravet på
tillståndsansökan även omfattar uppgifter om vilka kemiska
produkter som ska tillverkas eller hanteras inom den
miljöfarliga verksamheten.

Förbättra märkningen!

Enligt 8

§ lagen om kemiska produkter ska den som tillverkar,
importerar eller överlåter en kemisk produkt märka
produkten med information om uppgifter av betydelse från
miljö- eller hälsoskyddssynpunkt. För vissa kemiska
produkter finns bättre alternativ för vissa
användningsområden, medan substitut saknas för andra
användningsområden. Vi anser att information om detta
måste framgå av produktens märkning.

Kopplas produktionsinformationskravet till
substitutionsprincipen i lagens 5 § blir resultatet att
information om för vilka ändamål produkten inte får
användas måste framgå. Vi anser att denna skyldighet redan
föreligger i lagen, men lagen tillämpas inte på det sättet och
behöver därför förtydligas. Detta förslag till förbättrad
märkning bör gälla också de krav som
kemikalieinspektionen ställer på varufaktablad.

Gör kemikalielagstiftningen tydligare!

Miljöpartiet de gröna anser att LKP är en intressant och
modern miljölag eftersom den arbetar med ''från vaggan till
graven-principen''. Lagen är första steget i en ny
miljölagstiftning där betydligt större vikt läggs vid
användning av produkter och varor. Under den allmänna
motionstiden presenterar miljöpartiet i sin avfallsmotion
ytterligare förslag för att förstärka produktlagstiftningen, bl
a krav på materialbalanser och livscykelspecifikationer.
LKP är en ramlag med ganska otydliga kravregler. Det
beror därför mycket på tillämpningsföreskrifterna hur lagen
kommer att fungera i praktiken. Miljöskyddskommittén bör
få i uppdrag att i samband med att LKP arbetas in i en ny
miljöbalk utforma kravreglerna på ett tydligare sätt.

Förbättra tillsynen!

Tillsynen enligt LKP är mycket bristfällig. Miljöpartiet
skickade ut en enkät i maj 1990 till hundra miljö- och
hälsoskyddsnämnder och ställde frågor om LKP och hur
den tillämpades. I många kommuner förekommer ingen
egentlig kemikaliekontroll. I enkätsvaren kan man utläsa
olika förklaringar till den bristande tillsynen som t ex dålig
kunskap om lagen, oklara tillämpningsföreskrifter och råd,
bristande resurser och oklar ansvarsfördelning.

När det gäller tillsynen enligt miljöskyddslagen har den
förbättrats sedan kommunerna tog över en del av
tillsynsansvaret eftersom det medförde att det blev mer
resurser till miljötillsynen totalt sett. I miljöskyddslagen
finns det en klar ansvarsfördelning mellan kommun och
länsstyrelse, vilken saknas när det gäller LKP. I 26

§ förordningen om kemiska produkter står det att
''länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet och
miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsynen över
hanterare inom kommunen.'' Ansvarsfördelningen är så
oklar att mycket av tillsynen helt enkelt faller mellan
stolarna. Det är nödvändigt med en tydligare
ansvarsfördelning om kemikaliekontrollen ska kunna
fungera.

Kraftfullare tillämpning av substitutionsprincipen!

Kemikalieinspektionen ska kontrollera att lagen
efterlevs både vad gäller krav på att iaktta
försiktighetsmått, märkning och varuinformation.
Eftersom inte lagen innehåller någon regel om
förprövningsplikt för införande av kemiska produkter
måste kemikalieinspektionen ''söka upp'' de produkter som
redan finns på marknaden och därefter bedöma om de kan
bytas ut mot någon mindre skadlig produkt.

Miljöpartiet föreslår en kraftig satsning på ett projekt i
kemikalieinspektionens regi när det gäller att hitta områden
där substitutionsprincipen genast eller inom en snar framtid
kan tillämpas. Till projektet föreslår vi 15 milj. kronor i vårt
förslag till statsbudget för 1991/92.

Miljöpartiet anser att kemikalieinspektionen årligen ska
redovisa de miljöfarliga kemikalier som de anser vara
utbytbara och därmed möjliga att förbjuda.

Ge kemikalieinspektionen rätt att förbjuda kemikalier!

Regeringen har möjlighet att ge kemikalieinspektionen
rätt att förbjuda hantering och import av vissa kemiska
produkter (12 § LKP). Något sådant bemyndigande har inte
kemikalieinspektionen fått! Detta gör myndighetens arbete
med att avveckla användningen av farliga kemikalier
mycket mer tidsödande än det skulle behöva vara.
Regeringen måste ta ställning till varje enskilt ämne som
ska förbjudas. Ett exempel på det långsamma arbetet är att
PCB, känt som mycket farligt sedan många år, fortfarande
används i transformatorer och kondensatorer. Ett annat
exempel är kadmium. 1979 infördes ett förbud mot
användningen av kadmium som stabilisator i färger och till
ytbehandling. Sedan dess har mängder av undantag lämnats
och kadmiumanvändningen i form av Ni/Cd-batterier
kraftigt ökat trots att det inte ens finns system för att ta hand
om uttjänta ackumulatorer.

Vi anser att regeringen bör ge kemikalieinspektionen ett
bemyndigande att förbjuda import och hantering av
kemiska produkter enligt 12 §. Det är viktigt att mycket
giftiga kemikalier förbjuds omedelbart eller inom de
närmaste åren. Det gäller bl a de ämnen och ämnesgrupper
som finns med i begränsningsuppdragets 13-lista.

Mer makt till kommunerna!

Kommunerna får allt mer ansvar inom en rad områden.
På miljöområdet har kommunerna fått fler uppgifter vad
gäller tillsyn enligt miljöskyddslagen, kemikaliekontrollen
och avfallshanteringen. Vi anser att det är bra att
kommunerna får ta mer ansvar och att mycket av ansvar och
engagemang för miljön helt enkelt måste finnas på den
lokala nivån om miljöarbetet ska bli effektivt.

Problemet är att det ökade ansvaret inte har balanserats
med tillräckliga befogenheter. Kommunerna har ett ansvar
för hälsa och miljö som de helt enkelt inte har möjlighet att
klara av därför att många av de avgörande besluten fattas
på en högre nivå. Kommunerna är t ex skyldiga att ta hand
om slammet från reningsverken som är förgiftat med både
tungmetaller och giftiga svårnedbrytbara organiska
föreningar från både industri och hushåll. Men
kommunerna har inte möjlighet att använda sig av generella
föreskrifter för att förbjuda användning av de giftiga
kemikalierna inom kommunen!

Miljö- och hälsoskyddsnämnderna ska utöva tillsyn över
hanterare och användare inom kommunen. Ingripande kan
göras vid grundad misstanke om att den kemiska produkten
är miljöfarlig. Arbetssättet är mycket tidskrävande
eftersom miljö- och hälsoskyddsnämnderna måste fatta ett
individuellt beslut för varje enskild hanterare.

Miljöpartiet anser att kommunernas befogenheter måste
utvidgas. Kommunerna måste bemyndigas att direkt kunna
meddela generella föreskrifter om förbud av användning av
vissa kemiska produkter och varor.

Förbättra informationen!

För att kunna lösa problemen som orsakas av
miljöfarliga kemikalier måste information gå ut till
allmänheten om ämnenas skadlighet och utbytbarhet.

Företag är i dag skyldiga att anmäla vad de producerar
till kemikalieinspektionens produktregister. Vissa av dessa
uppgifter är sekretessbelagda med hänsyn till
företagshemligheten. Vi anser att uppgifter om industrins
kemikalieanvändning måste vara offentliga och
lättillgängliga. Detta skulle underlätta för både enskilda,
miljöorganisationer och miljö- och hälsoskyddsnämnder
som arbetar med kemikaliefrågorna.

Kunskapen om den totala kemikalieanvändningen i
landet behöver också förbättras. Kemikalieinspektionen
har påbörjat ett arbete på att skaffa bättre kunskap om
flödet av olika kemikalier. Miljöpartiet kräver att
produktion, import, export och inrikes användning av
miljöfarliga kemikalier årligen offentliggörs.

Ställ krav på kommunala åtgärdsplaner!

Miljöpartiet anser att varje kommun ska upprätta en
åtgärdsplan för att kraftigt minska användningen av
miljöfarliga kemikalier. Dessa åtgärdsplaner kan lämpligen
ingå i det krav på bl a lokala genomförandeplaner som vi
driver inom ramen för utredningen om
miljöskyddslagstiftningen.

Skär ned kemikalieanvändningen inom jordbruket!

Jordbruksnäringen är en av våra största
kemikalieanvändare. Medan användningen av
handelsgödsel minskat något under 80-talet har
användningen av kemiska bekämpningsmedel ökat.

Användningen av kemiska bekämpningsmedel måste
minska kraftigt eftersom den innebär risker för både
livsmedlens kvalitet, för naturen och för arbetsmiljön.
Utarmingen av floran i odlingslandskapet är ett exempel på
negativa miljöeffekter. Dessutom finns bekämpningsmedel
redan i grundvattnet på flera ställen vilket är mycket
oroande. Ofta glömmer man också bort att själva
tillverkningen av kemikalierna i industrin orsakar
miljöproblem, liksom transporter och avfallshantering.

Möjligheterna att minska kemikalieanvändningen inom
jordbruket är goda. Jordbruket producerar ju ett överskott
av livsmedel! Miljöpartiet kräver att användningen av
kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket minskar med
80% inom fem år. Vid bedömningen av minskningen ska det
inte bara tas hänsyn till antal kg aktiv substans utan också
hur stor areal preparaten räcker till och preparatens
giftighet. Det ska alltså inte gå att klara målsättningen
genom att helt enkelt byta till effektivare preparat.

För att klara en så snabb minskning av användningen av
bekämpningsmedel är inte rådgivningsinsatser tillräckliga.
Lagstiftningen måste bli restriktivare och fler ämnen
förbjudas. Höga miljöavgifter på bekämpningsmedel
behöver också införas.

Stora mängder kemiska bekämpningsmedel används i
hemträdgårdar och parker. Enligt vår mening är denna
kemikalieanvändning onödig eftersom vi inte är beroende
av den för vår livsmedelsförsörjning. Därför kan
användningen förbjudas med omedelbar verkan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i lagen om kemiska produkter så att tillämpningsområdet
utvidgas till att gälla även hälso- och miljöfarliga varor,

2. att riksdagen hos regeringen begär ändring i lagen om
kemiska produkter så att bestämmelse om
förhandsgranskning införs,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i lagen om kemiska produkter så att den omvända
bevisbördan införs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändring så att även lagen om kemiska produkter
tillämpas vid koncessionsnämndens prövning,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i 13

§ miljöskyddslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre märkning av kemiska
produkter och varor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att miljöskyddskommittén bör få tilläggsdirektiv om att göra
kemikalielagstiftningen tydligare och mer lättillgänglig,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ansvarsfördelningen för tillsynen enligt lagen om
kemiska produkter mellan länsstyrelserna och miljö- och
hälsoskyddsnämnderna måste klargöras,

9. att riksdagen hos regeringen begär att
kemikalieinspektionen årligen redovisar de kemikalier som
är utbytbara så att användningen av dessa omedelbart
upphör,

10. att riksdagen hos regeringen begär att
kemikalieinspektionen får ett bemyndigande enligt 12

§ lagen om kemiska produkter för att kunna förbjuda
kemiska produkter,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kommunerna måste få ökade befogenheter att begränsa
kemikalieanvändningen i enlighet med vad som anförs i
motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kemikalieinspektionens register i sin helhet skall göras
offentligt och lättillgängligt,

13. att riksdagen hos regeringen begär att
kemikalieinspektionen får i uppdrag att årligen
offentliggöra import, export och inrikes användning av
miljöfarliga kemikalier,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i lagen om kemiska produkter så att krav ställs på
kommunerna att upprätta en åtgärdsplan för att minska
användningen av kemiska produkter,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att konkreta åtgärder bör vidtas, för att minska
kemikalieanvändningen inom jordbruket med 80

% inom fem år,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att användning av kemiska bekämpningsmedel i
hemträdgårdar, kommunala parker och grönområden skall
förbjudas.

Stockholm den 15 januari 1991

Åsa Domeij (mp)

Roy Ottosson (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Per Gahrton (mp)

Carl Frick (mp)

Hans Leghammar (mp)

Kaj Nilsson (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)