med anledning av skr. 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)

Motion 2003/04:U21 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m)

Inledning

Sverige har under de senaste åren gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk politik.

Inom ramen för EU:s nya säkerhets- och försvarspolitik, Partnerskap för fred och inom Euroatlantiska partnerskapsrådet verkar Sverige långt in i Natostrukturer. Att svenska soldater står under Natobefäl är naturligt.

Sveriges medlemskap i EU innebär att vi får ta del av de fördelar som Europasamarbetet medför samtidigt som vi med gemensamma mål och medel bättre kan främja säkerheten, öka respekten för demokrati, mänskliga rättigheter samt principen om rättsstaten i vår omvärld. Den av Europeiska rådet nyligen antagna solidaritetsklausulen bekräftar ytterligare betydelsen av samverkan i EU.

EU och Nato har bägge sina särskilda starka sidor och båda organisationerna behövs. EU:s ambitioner att utveckla sin kapacitet för internationell krishantering och fokusera på förebyggande åtgärder utifrån ett bredare säkerhetspolitiskt register skall ses som ett komplement till Natos militära strukturer och territoriella försvarsförmåga. Unionen kan inte utgå från att USA alltid står berett eller villigt att ingripa i de kriser EU bedömer som viktiga. Samtidigt är det viktigt att EU:s ambitioner inte inverkar negativt på USA:s intresse för Europa eller försvagar Nato.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det utifrån perspektivet av Natos betydelse i hela Östersjöområdet görs en grundlig och övergripande utredning, i nära kontakt med motsvarande utredning i Finland, om förutsättningarna för ett eventuellt svenskt Natomedlemskap.

Sveriges partnerskap i Nato

Det är inom Nato och dess försvarsplaneringsprocess som beslut i de mest centrala och väsentliga säkerhetsfrågorna fattas gemensamt över Atlanten. I regeringens skrivelse 2003/04:84 står att Sverige i egenskap av partner inte har tillträde till Natos försvarsplaneringsprocess som är navet i Natos försvarssamarbete. Det är givetvis en nackdel för Sverige att inte aktivt kunna ta del i och påverka den planläggning och de strategival som görs inom ramen för det transatlantiska samarbetet. I stället kommer Sverige in i ett betydligt senare skede då det handlar om att bistå med truppinsatser och återuppbyggnadsbistånd.

I skrivelsen står det även att Natoutvidgningen, alliansens nya militära ledningsstruktur samt inrättandet av snabbinsatsstyrkan NRF gör det rimligt att anta att de övningar Nato erbjuder Sverige i egenskap av partner kommer att bli färre. När Partnerskap för fred förlorar i betydelse och Sverige som en konsekvens får minskade möjligheter att öva hela skalan av krishanteringsinsatser förstärks betydelsen av svenskt Natomedlemskap.

Det konstateras även i skrivelsen att Partnerskap för fred är det viktigaste internationella organet för Sveriges möjligheter att delta i internationella fredsbevarande insatser. Enligt regeringens egen utredare som har haft i uppgift att djupgranska det svenska samarbetet med Nato agerar Sverige dock felaktigt på grund av att man feltolkar samarbetsavtalet. Sveriges snäva tolkning innebär att utländska militärer i Sverige inte får samma rättigheter som svenska militärer utomlands. Det har av förståeliga skäl skapat stor irritation bland de andra samarbetsländerna och gått så långt att det nordiska samarbetet Nordcaps riskerar att avstanna eftersom Sverige tolkar PFF-avtalet snävare än våra grannländer Norge och Danmark. Regeringens agerande i denna fråga är förvånande och ger anledning till oro för att Sveriges trovärdighet som partnerland skall undergrävas.

Förändrade förutsättningar för Europas säkerhetspolitik

Under de senaste åren har det skett radikala förändringar av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i vår del av världen. Sovjetunionens fall, de baltiska staternas frihet, en demokratisering av Ryssland samt utvidgningen av EU och Nato har lett till en ny säkerhetspolitisk situation. Militära allianser står inte längre emot varandra. I stället förenas alla Europas länder, förutom Vitryssland, av ett ökat samarbete för frihet och demokratisk utveckling.

Sveriges säkerhetspolitiska situation har förbättrats genom vårt medlemskap i EU och genom Nato- och EU-utvidgningen till våra grannländer. Den hotbild som under decennier präglade vår säkerhet råder inte längre.

De länder – inte minst Estland, Lettland, Litauen och Polen – som redan formellt har inträtt i Nato och som blir medlemmar i EU den 1 maj i år gör det med ambitionen att helt och fullt vara med i det samarbete som växer fram. De ser medlemskapet i Nato som en garant för den egna säkerheten och avser att använda sig av sitt nyvunna inflytande för att successivt stärka säkerheten åt öster och sydost.

De baltiska ländernas inträde i Nato aktualiserar frågan om Sverige löper risk att marginaliseras i säkerhetspolitiskt avseende och vad som skulle kunna göras för att förhindra en sådan utveckling. En rimlig svensk handlingslinje vore att agera på ett sådant sätt att Sverige av övriga länder i Nordeuropa uppfattas som en oumbärlig partner över hela det säkerhetspolitiska fältet. I militärt avseende ställer detta krav på att i fredstid kunna verka stabiliserande och i händelse av kriser snabbt kunna hantera tänkbara hotsituationer tillsammans med övriga länder inom EU och/eller Nato. Sverige får inte stå vid sidan av.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa utanför Nato och EU kännetecknas emellertid av många osäkerheter, särskilt av den globala terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, gränsöverskridande brottslighet och det elände som får fotfäste och frodas i sköra och sönderfallande stater. Många konflikter växer fram ur etniska och kulturella spänningar i områden med svaga demokratiska traditioner och institutioner. Ett nära samarbete mellan Europa och USA är den bästa garantin för säkerhet och fred. I en situation där dessa hot direkt påverkar också oss, är det av största vikt att Sverige helt och fullt är med i det samarbete som växer fram i såväl EU som Nato.

Vi ser även hur gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet förlorar relevans. Den svenske diplomaten Sverker Åström konstaterade i en utredning inför Sveriges EU-medlemskap att detta skulle medföra ett säkerhetspolitiskt plus. Den bedömningen har stärkts. Sverige kan inte ställa sig neutralt vid ett angrepp på en medlemsstat i EU. Det vore fullständigt orimligt att Sverige skulle samarbeta i fredstid för att i tider av ofred avsäga sig ansvaret att solidariskt bistå med militärt och civilt stöd där så behövs.

Sveriges och Finlands utrikesministrar beskriver gemensamt EU som ”en politisk allians med inbördes solidaritet” (DN Debatt 2003-11-11), vilket bekräftar att begreppet alliansfrihet inte längre är en korrekt beskrivning av ländernas politik. Det innebär ett erkännande att Sverige nu har lagt den klassiska alliansfriheten bakom sig. Vi är inte längre alliansfria, samtidigt som vi ännu inte är medlemmar i en militär allians.

Den europeiska säkerhetsstrategin är av stor betydelse och innebär att EU för första gången formulerat en strategi som ger ramarna och riktlinjerna för både gemensamma och nationella insatser. I denna fastslås bland annat principen om ”solidaritet”, att Europa bör vara berett att ta sin del av ansvaret för säkerheten i världen samt att de transatlantiska förbindelserna, inte minst Nato, är en av de viktigaste aspekterna inom det internationella systemet. Att Nato spelar en viktig roll som den enda försvarsknutna institution som fortfarande erbjuder en beprövad plats för samtal över Altanten visade sig inte minst i det känsliga förhållandet som uppstod inför och under Irakkrisen mellan EU och USA.

Den fördjupning och förstärkning som sker på det gemensamma säkerhets- och försvarsområdet ökar EU:s förutsättningar att ta ansvar sida vid sida med USA och andra demokratier inom ramen för Nato som har det grundläggande ansvaret för Europas säkerhet. Detta kräver för svensk del ett politiskt ledarskap som förmår att driva en tydlig och uppriktig säkerhetspolitik, med utgångspunkt i rådande förutsättningar och fokus på framtida. Det kräver en regeringspolitik som förmår lämna historiens begränsningar och helt och fullt tar tillvara de möjligheter till samverkan som finns att tillgå, inte minst vad avser ett möjligt svenskt medlemskap i Nato.

Nato ger ökad trygghet åt hela Östersjöregionen

Utvidgningen av Nato ger en ökad trygghet i hela Östersjöregionen. En utvidgning till även Sverige och Finland skulle ytterligare stärka denna trygghet då Nato är den säkerhetspolitiska struktur som garanterar säkerheten i vår del av världen, inte minst genom det nära samarbete som sker med Ryssland inom Nato-Rysslandsrådet.

Sverige måste fullt ut ingå i EU:s säkerhetspolitiska samarbete. Sverige måste vara med där våra grannar i Norden och kring Östersjön deltar. Sverige får inte välja att stå isolerat.

Ett medlemskap i Nato för Sverige och Finland skulle innebära att hela Norden och Östersjöområdet finns i samma säkerhetsordning. Östersjöområdet som stått splittrat i säkerhetspolitiska frågor skulle för första gången bli enat. Det skulle också innebära att Sverige fullt ut deltar i det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa och att vi får större möjligheter att bygga gemensamma lösningar med våra grannar i Norden och kring Östersjön. Medlemskap innebär inflytande och en möjlighet att också aktivt påverka de diskussioner som förs med Ryssland om Europas säkerhet.

De fyra nordiska och tre baltiska små länderna med begränsade försvarsmakter skulle kunna fördjupa och intensifiera samarbetet, vilket är möjligt inom ramen för den euroatlantiska säkerhetsordningen. Sverige skulle med sin betydande kompetens och förmåga kunna ta en ledande roll. På så sätt kan en stark politik för säkerhet och stabilitet i vår del av världen formas som har sin förankring både i EU och Nato, och där Sverige är ett aktivt och bidragande land.

När frågan om svenskt medlemskap i Nato tas upp till diskussion brukar det från olika håll framföras ett antal farhågor om de konsekvenser som är att vänta. Det finns anledning att bemöta några av de mest vanligt förekommande farhågorna.

Att Sverige skulle få en ökad risk att se sig tvingat att gå i krig som Natomedlem är missvisande. Denna risk är inte större än vad som faktiskt råder nu. Sverige är redan i dag moraliskt förbundet att bistå ett annat medlemsland i EU med militärt och civilt stöd när och där så behövs. Den dubbla frivilligheten – dvs att Sveriges riksdag oavsett EU- eller Natomedlemskap fattar beslut om att skicka svensk trupp utomlands samt att varje svensk soldat frivilligt deltar i en sådan väpnad styrka kommer att gälla även i fortsättningen.

Föreställningen att Sverige skulle spela en mindre roll internationellt genom Natomedlemskap stämmer inte. Norge är medlem i Nato och är internationellt erkänt för sina insatser som fredsmäklare. Vårt grannlands framstående internationella roll har snarare stärkts av Natomedlemskapet.

Föreställningen att Nato har kärnvapen är lika fel som att EU har kärnvapen. Det är nämligen förbjudet (enligt NPT) för kärnvapenländer att dela med sig av kärnvapen till andra länder. När det gäller nedrustning av kärnvapen i Europa spelar USA en central roll. Tack vare dess insatser har kärnvapen i Vitryssland, Ukraina och Kazakhstan avskaffats.

Att ett Natomedlemskap skulle försvåra relationerna med Ryssland är direkt fel. Motsvarande farhågor för de baltiska länderna eller för Polen har kommit på skam. Ryssland har redan mycket nära relationer med Nato genom Nato-Rysslandsrådet. Polen och andra nya Natomedlemmar har erfarit att förhållandet till den stora grannen i öster har blivit bättre efter medlemskapet.

Att ett medlemskap skulle tvinga upp de svenska försvarsanslagen stämmer inte. Krav om ökade försvarsanslag är och förblir en nationell fråga, förbehållet Sveriges riksdag att besluta om.

Steget mot ett svenskt medlemskap i Nato är i realiteten inte så stort som det kan verka och handlar mer om föråldrade föreställningar och politisk retorik. Till exempel har Sverige tidigare och för närvarande ställt upp med svensk trupp under Natoflagg. Vi har även ställt oss positiva till ett närmare säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete med gemensamma mål och medel samt principen om solidaritet och en uppmjukad ömsesidig försvarsgaranti som grund – allt i syfte att värna säkerheten och freden.

Sveriges grundinställning bör vara att vi som ett mot omvärlden öppet och internationalistiskt inriktat land fullt ut skall vara med i varje form av det internationella samarbetet. Endast om det finns mycket starka nationella skäl som talar emot samarbete är utanförskap att förorda. Bevisbördan bör således ligga på dem som vill att vi inte skall vara med i ett visst internationellt samarbete snarare än på dem som vill att vi skall vara med.

Vidareutveckla den svenska säkerhetspolitiska doktrinen

Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred enighet har beslutat om betonar att den framtida säkerheten garanteras bäst genom gemenskap och samverkan med andra länder.

Med de förändrade förutsättningarna för svensk och europeisk säkerhetspolitik samt den säkerhetspolitiska utveckling som nu sker i Finland är tiden mogen att föra den svenska säkerhetsdoktrinen vidare.

En sammansatt säkerhetspolitisk grupp bestående av riksdagsledamöter från samtliga partier i Finland har i mars i år överlämnat en rapport till den finska statsministern. Gruppen har kommit fram till att ett medlemskap i Nato också i framtiden bör vara ett reellt alternativ i landets säkerhetspolitik. Ett eventuellt finländskt medlemskap förutsätter att det görs en grundlig och övergripande utredning av frågan. Moderata samlingspartiet delar den bedömning som den säkerhetspolitiska gruppen gör i så måtto att vi anser att Sverige skall göra en grundlig och övergripande utredning av förutsättningarna för ett eventuellt svenskt Natomedlemskap.

Stockholm den 1 april 2004
Gunilla Carlsson i Tyresö (m)
Göran Lindblad (m)	Ewa Björling (m)
Björn Hamilton (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Henrik S Järrel (m)	Göran Lennmarker (m)
Nils Oskar Nilsson (m)