med anledning av skr. 1998/99:63 En nationell strategi för avfallshanteringen

Motion 1998/99:MJ6 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)

Inledning

Förvaltarskapstanken är Folkpartiet liberalernas
utgångspunkt för hur vi ser på människans förhållande till
naturen. En människas frihet får inte inskränka andra
människors frihet. Därmed har vår generation ansvar att
vårda jorden för kommande generationer. Vår rätt att bruka
är inte en rätt att förbruka. Miljöpåverkan till följd av
mänsklig verksamhet får inte överskrida gränserna för det
ekologiskt hållbara.

Hotet mot miljön har bytt karaktär. Från att främst ha varit en fråga om
synliga och omedelbara fabriksutsläpp med nationella eller högst regionala
skador har miljöproblemen blivit både globala och diffusa. Fortfarande är
föroreningar stora hot mot miljön. Det är tydligt att de största miljö-
problemen - som klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens
ozonskikt - till stor del är globala och beror på människors levnadsmönster.

Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till
varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem och känna
ett ansvar för framtiden. Vi har också en positiv syn på verkligheten och på
teknikutvecklingen. Genom tekniska framsteg har mänskligheten kunnat höja
sin levnadsstandard samtidigt som den löst vissa miljöproblem, som
uppkommer vid jordbruk och tillverkning. Den positiva inställningen innebär
dock inte att vi aningslöst tror att det går att tänja naturens spelregler hur
långt som helst. Med dagens befolkning och levnadsnivå behöver resurs-
effektiviteten nödvändigtvis fördubblas för att ekosystemens livsuppe-
hållande funktioner inte ska äventyras. Men vi förnekar inte heller naturens
förmåga att delvis läka sig själv.

Det är emellertid tydligt att när miljöns intresse står i konflikt med
miljöfarlig verksamhet måste alltid naturlagarna få företräde på ett tidigt
stadium. En viktig slutsats av detta är att ytterligare en princip - försiktig-
hetsprincipen - måste prägla människans inställning till naturen.

Kemikalier

Spridningen av miljöfarliga kemikalier och metaller i vår
miljö måste minska. Det finns i dag cirka 10 miljoner
kemiska föreningar registrerade i världen. Det tillkommer
dessutom ständigt ett stort antal nya ämnen. Vetenskapen har
i dag endast grepp om miljö- och hälsoriskerna för cirka 10
% av de i dag kända kemikalierna. Det är således omöjligt att
överblicka effekterna av dagens kemikaliesamhälle.
Kemikalier sprids i näringskedjorna och genom deras
ackumulation hotas den biologiska mångfalden.

Kemikalie- och metalläckaget ska begränsas genom ett omfattande
producentansvar och strikta regler för destruktion av miljöfarligt avfall. För
att minimera tillförseln av skadliga ämnen i miljön finns det i svensk
kemikalielagstiftning en så kallad substitutionsprincip eller en utbytesregel.
Den innebär att var och en som hanterar en kemisk produkt själv måste
bedöma om hon kan minska risken för miljöskador genom att använda en
annan produkt eller på annat sätt minska miljörisken. Målet är att endast
använda material som varken i sig själva eller som nedbrytningsprodukter är
miljöfarliga.

En brist i lagstiftningen är att den gör skillnad på tillämpning av
utbytesregeln mellan kemiska produkter och varor som behandlats med en
kemisk produkt. Utbytesregeln bör därför fullt ut omfatta även varor som
behandlats med kemiska produkter.

Avfall och källsortering

Avfallssorteringen ifrågasätts allt oftare. Det är
olycksbådande då den är grundläggande i ett för samhället
hållbart leverne. Sorteringen är viktig dels för att den
medvetandegör människor på vad de konsumerar, dels för att
återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste
opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och
ekonomiska incitament upprättas och skärpas.

Det är viktigt att med hjälp av olika ekonomiska styrmedel minska den
totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Detta kan uppnås
genom särskilda avgifter på vissa råvaror och visst avfall. Ett annat sätt är
differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för
såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till
mängden lämnat avfall - detta minskar uppkomsten av sopor och stimulerar
till hemkompostering.

För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna
anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering
finnas. Källsortering, kompostering och återanvändning ska införas i alla
kommunala verksamheter, planeras in i nya bostadsområden och underlättas
i befintlig bebyggelse. Utöver fasta återvinningscentraler bör ambulerande
uppsamlingsmöjligheter finnas för att ge närhet mellan invånarna och
avfallssorteringen. Även miljöfarligt avfall bör hämtas med ordinarie
sophämtning.

För att källsortering ska fungera är det nödvändigt med fortsatt information
om hur avfallet ska sorteras och om avfallstaxans utformning. Kommuner
bör fullfölja syftet med källsorteringen genom att effektivt ta tillvara det
sorterade materialet till återvinning, gifthantering, kompostering samt
deponering.

Kostar det att bli av med en restprodukt betraktas den som avfall, men kan
man få betalt för den blir den en biprodukt. Sopsortering med återanvändning
av metaller, plaster, glas och tidningspapper ska utökas. Det är också
angeläget att det finns verkligt fungerande marknader för material som kan
återvinnas och återanvändas. Annars finns risk att vi hamnar i en situation
där producenter sitter med stora mängder återvinningsbart material som inte
återanvänds därför att nya råvaror är billigare.

Rena metaller eller legeringar ska naturligtvis återvinnas. Detta kan
stimuleras t ex genom att hushållen upplyses om vad skrotbolag faktiskt tar
emot. Vad gäller aluminium ska det vara en egen fraktion vid sorteringen.
Aluminium är utmärkt väl lämpat att återvinnas - kvaliteten försämras inte
och man sparar 95 % energi jämfört med förstagångstillverkning.

I sort sett all plast kan återvinnas. Chalmers Industriteknik har funnit att
återvinning är det bästa alternativet för att ta hand om gamla
plastförpackningar. Detta trots att de transporter som sker vid hanteringen
påverkar miljön negativt. Fördelarna med återvinning har visat sig väga upp
den effekt transporterna har på miljön. Det lönar sig att transportera
materialet upp till 100 mil innan det blir billigare att förbränna plasten.

Dessutom är transporterna, framför allt av kasserade förpackningar, av
relativt ringa betydelse ur miljöhänseende då tillverkningsprocessen kräver
mycket energi. Vid materialåtervinning åtgår väsentligt mycket mindre
energi jämfört med produktion av nyråvara. Ofta är energivinsten så
betydande att det ur materialsynpunkt blir lönsamt att transportera insamlat
förpackningmaterial långa sträckor för materialåtervinning, även från övre
Norrland till södra Sverige.

Självförsörjandeprincipen

Varje kommun har enligt miljöbalken en skyldighet att
upprätta en renhållningsordning. Det är bra att det finns
strategier för avfallssorteringen, men det är inte nödvändigt
att varje kommun tar hand om allt avfall själv. Avfallet bör
tas om hand där det är effektivast. Nu vill regeringen
tydliggöra självförsörjandeprincipen i lagstiftningen. Det
innebär att varje land ska sträva efter att bli självförsörjande
när det gäller anläggningar för bortskaffande av avfall. Det
är märkligt och olyckligt: Varför skulle vi i Sverige
nödvändigtvis vara bättre på att ta hand om allt avfall än vad
de är i t ex Tyskland? Vi köper ju en mängd varor som vi
själva tillverkar från andra länder. Detta för att frihandel och
komparativa fördelar höjer effektivitet och välfärd.

Omhändertagandet av avfall torde mycket väl kunna skötas inom
marknadens ram och inte styras enkom av lagar och regleringar. Däremot bör
det avfall som är riskfyllt att transportera inte exporteras till andra länder,
utan tas omhand i närområdet. Folkpartiet ställer sig tveksamt till att själv-
försörjandeprincipen ska vara allsmäktig på avfallshanteringsområdet.

Producenternas ansvar och
användarnas

Den totala vikten av förpackningar som kastas har minskat
med en femtedel under de senaste åtta åren, till följd av
tillverkares resurseffektivisering och kostnadsjakt.
Minskningen hade självfallet varit ännu större om
resurssystemen med återanvändningsbara förpackningar
utvecklats bättre.

Producentansvaret bör utökas och omfatta fler produkter, t ex plaster.

Men producentansvaret kan med fördel kompletteras med användaransvar.
De som konsumerar kan i större utsträckning ta ansvar för miljön. Folkpartiet
vill ställa miljökrav på användarna.

Det går alldeles utmärkt att lita på konsumenternas makt. Under det
senaste årtiondet har vi sett konkreta exempel på människors genuina
engagemang och ansvarstagande för miljön. Kraften har tidigare under-
skattats bl a vid införandet av icke klorblekt papper på marknaden. 1987
utarbetade Naturskyddsföreningen miljökrav för papper. En del tillverkare
hävdade att oblekt eller klorsnålt papper inte gick att sälja. Men tji fick de.
Konsumenterna höll inte med och när fler och fler följde Naturskydds-
föreningens rekommendationer började papperstillverkarna bygga om
fabriker för att minska klorutsläppen eller för att bleka utan klor. Från 1990
till 1993 mer än halverades klorutsläppen.

För att få tillbaka mer avfall borde konsumenterna mötas av bättre
ekonomiska incitament - det vore bra om pantsystemet byggdes ut och
panten höjdes.

Investeringsprogram

Den socialdemokratiska regeringen har beskrivit sin satsning
på lokala investeringsprogram som vägen till ett ekologiskt
hållbart samhälle. Bakom talet om ekologisk spetsteknik
gömmer sig dock ett försoffat planekonomiskt tänkande.

Folkpartiet har sedan 1970-talet stridit för att ekonomiska styrmedel -
miljöavgifter, energiskatter och föroreningsrätter - ska ersätta reglerings-
tänkandet för att använda marknadsekonomin i miljöns tjänst. Under många
år bekämpade socialdemokrater ekonomiska styrmedel med socialistiska
argument. Marknaden var boven. Vi folkpartister var cyniska när vi ville
sätta ett pris på miljön, hette det. Hellre fick det vara gratis att förorena än
att
marknaden skulle utnyttjas.

Miljöministern tror fortfarande att det är centralbyråkrater som bäst förstår
vilken teknisk utveckling samhället bör ha. Genom att en handfull
handläggare på Miljödepartementet granskar inkomna ansökningar från
kommunala förvaltningar och subventionerar sådant de anser nyttigt vill
miljöministern lotsa oss in i en ekologiskt hållbar framtid.

För en kort tid sedan fördelades stödet till lokala investeringsprogram för
åren 1999 t o m 2001. Landskrona kommun har fått 55,5 miljoner kronor för
att bl a upprätta ett kretslopp på ön Ven. Det innebär att jordbrukarna ska
tillverka sitt eget traktorbränsle i form av rapsolja, och att uppvärmning av
fastigheter ska ske med förbränning av halm. Bevattning av åkrar ska ske
med regnvatten och avloppsvatten. Detta är feltänkt - världen blir inte bättre
för att vi börjar leva i självförsörjande småsamhällen. Det är en återgång till
svunna tiders produktionssätt.

Naturligtvis är ett och annat projekt nyttigt. Problemet är att de lokala
investeringsprogrammen finansieras bl.a. genom försummelser av den
viktiga naturvården.

Socialdemokratin försöker tvinga in miljöengagemanget i traditionell
politiskt dirigerad centralism: Skattefinansierat byggande ska inreda det röda
folkhemmet i grönt. Staten ska göra det som marknaden gör bättre. På vägen
offras den uppgift som bara staten klarar - att skydda den hotade
änglamarken som ingen äger, men alla älskar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av källsortering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det är feltänkt att applicera självförsörjandeprincipen på
avfallshanteringsområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om producentansvar och användaransvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens missriktade miljöengagemang i form av lokala
investeringsprogram.

Stockholm den 24 mars 1999

Harald Nordlund (fp)

Lennart Kollmats (fp)