med anledning av skr. 1995/96:194 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1995/96:Fi103 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Regeringen lämnar i skrivelsen en översiktlig redovisning av
hur den kommunala verksamheten utvecklas i förhållande till
de nationella mål som statsmakterna har satt upp. I skrivelsen
ges också en beskrivning av kommuners och landstings
ekonomiska ställning och utvecklingen av organisations- och
verksamhetsformerna.

Rädda välfärden - lägg om
den ekonomiska politiken

Den helt övervägande delen av de skattefinansierade
välfärdstjänsterna produceras inom kommunsektorn.
Verksamheten i kommunerna är därför inte bara av central
betydelse för medborgarna, utan hänger också intimt samman
med den allmänna samhällsekonomiska utvecklingen. Dels
får kommunsektorn mindre resurser då tillväxten är svag och
arbetslösheten hög, dels påverkar kommunsektorn i sig BNP-
utvecklingen genom den stora andel av BNP som passerar
genom den offentliga sektorn. Av dessa samband följer också
den centrala slutsatsen att mycket hänger på den nationella
ekonomiska politikens utformning; med hög arbetslöshet och
dålig tillväxt försämras kommunernas ekonomi och därmed
serviceutbudet för medborgarna. Omvänt förbättras villkoren
också för kommunerna och välfärden om den politik som
förs leder till en sundare ekonomisk utveckling.

I vår partimotion (1995/96:Fi79) med anledning av regeringens
vårproposition (1995/96:150) beskrev vi den omläggning av den ekonomiska
politiken som vi vill göra och de effekter detta på några års sikt skulle ha för
bl a välfärden.

Om liberal politik präglade riksdagens beslut skulle Sverige förändras.

- Utrymmet för entreprenörer skulle vara större - och tillväxten därmed
högre.
-
- Det skulle vara mer lönande och mindre krångligt att driva företag - och
fler därmed ha arbete.
-
- Villkoren för arbete, sparande och investeringar skulle vara goda och
långsiktigt stabila - och vårt land därmed attraktivt för utländska invest-
eringar.
-
- Välfärdspolitiken skulle även den vara stabil och ha höga ambitioner när
det gäller att skapa rättvisa - och skulle därmed ha kunnat bryta tendensen
mot ökad segregation.
-
- Utrymmet för fria folkrörelser och ett vitalt civilt samhälle skulle vara
stort - och grunden därmed lagd för mer av sammanhållning och mindre
av våld i vårt samhälle.
-
Om vi fullföljer tankeexperimentet att den ekonomiska
politiken nu skulle läggas om i den riktning vi förordar i vår
ekonomisk-politiska motion, tror vi att läget för Sverige i
slutet av nästa valperiod, dvs år 2002, skulle vara mycket
annorlunda än om den nuvarande politiken fullföljs. Vi kan
naturligtvis inte veta exakt vilka effekterna blir men våra
egna bedömningar och beräkningar ger följande bild:

- En halv miljon människor fler än idag är i arbete som entreprenörer eller
anställda.
-
- Den öppna arbetslösheten ligger under 4 procent och den totala på 5-6
procent.
-
- BNP är omkring 150 miljarder kr större än den annars skulle vara (genom
att den årliga tillväxten 1997-2002 blivit i genomsnitt 1,5 procent högre).
Det motsvarar drygt 16 000 kr per invånare. Ungefär halva den summan
finns hos hushållen i form av högre köpkraft. Andra halvan finns i statens
och kommunernas budgetar, i praktiken främst i form av lägre
skuldsättning.
-
- Statens budget visar överskott, liksom den samlade offentliga sektorn.
Den totala skattekvoten har sjunkit till strax under 50 procent av BNP -
lägre om hänsyn tas till att medlemsavgiften till Svenska kyrkan då inte
längre ingår i skattekvoten.
-
- Efter många år av hårda besparingar har uppsägningarna i kommuner och
landsting kunnat upphöra och äntligen ersättas av vissa nyanställningar i
de mest eftersatta verksamheterna, som äldreomsorgen och sjukvården.
-
- Genom att flexibiliteten i arbetslivet ökat och vissa fackföreningar och
individer prioriterat fritid framför högre lön har den genomsnittliga
årsarbetstiden sjunkit något.
-
- Valfriheten har ökat på många samhällsområden.
-
Bättre villkor för välfärdens utförare

Vi liberaler tillmäter den kommunalt finansierade
verksamheten stor betydelse. Från liberalernas engagemang
för folkskolestadgan för mer än 150 år sedan till
barnomsorgslagen 1994 har vi byggt vår politik på en insikt
om den lokalt förankrade verksamhetens vikt för välfärden.
En väl utbyggd och i huvudsak skattefinansierad service,
utförd i kommunal eller enskild regi, inom vård, omsorg och
utbildning är (tillsammans med ett fungerande
socialförsäkringssystem) fundamentet i välfärdssamhället.

Men 1960- och 70-talens enorma expansion i konkurrensskyddade former
skapade överkostnader, t ex i form av ineffektivitet och onödig byråkrati.
Därför är det ett mycket befogat arbete som vi har engagerat oss i på 1980-
och 90-talen för att genom förnyelse av den kommunala verksamheten se till
att skattebetalarna får mer valuta för skattepengarna.

Vi är alltså på en gång mycket engagerade för den kommunala
verksamheten samtidigt som vi tycker att den bör utsättas för samma krav på
sparsamhet och effektivitet som ställs på andra verksamheter. En gammal
sanning är att resultatet av en verksamhet beror både på vilka resurser som
sätts in och på hur dessa används. Det går med andra ord inte att, som så ofta
sker, utgå från att resultatet av kommunal verksamhet i form av välfärd står i
exakt proportion till det antal kronor som sätts in i verksamheten. Stora
skillnader i resultat och kostnader mellan kommuner med liknande
förutsättningar illustrerar detta tydligt.

Vi har hävdat att kommunerna kan klara kvaliteten i verksamheten på ett
acceptabelt sätt om de får större frihet att organisera verksamheten. Vi var
under slutet av 1980-talet pådrivande för avreglering och avmonopolisering
av kommunerna under fältropet "Gör alla kommuner till frikommuner!".

Kommunerna har under senare år utsatts för ett mycket starkt
omvandlingstryck. Kombinationen av skattestopp, minskade statsbidrag och
den allmänna ekonomiska avmattningen framtvingade ett nödvändigt
förändringsarbete. Det borde ha kommit igång långt tidigare men under förra
mandatperioden med icke-socialistiska majoriteter i många beslutande
församlingar sköt det fart i kommunerna. Vår bedömning var och är
fortfarande att kommuner och landsting i allmänhet hanterade omvandlings-
trycket bra och att oacceptabla välfärdsförluster kunde undvikas. I
regeringsskrivelsen konstateras också att inom flera områden, t.ex.
barnomsorg och grundskola, visar den offentliga statistiken att prestations-
volymen ökat. Verksamhetens kvalitet och effekter är dock svårare att
värdera på nationell nivå.

Folkpartiets besked i fråga om kommunernas ekonomi kan uttryckas på två
olika sätt, men den ekonomiska innebörden är likartad. Vi stod bakom
Nathalie-planens inriktning, som var att kommunernas utgifter skulle vara
realt oförändrade under resten av 1990-talet, och vi skrev i vårt valprogram
1994 att statsbidragen till kommunerna skulle ligga fast i nominella tal.

För att kunna bedöma om statsbidragen till kommunerna ligger på en
rimlig nivå måste en rad faktorer vägas in: hur kommunernas övriga
inkomster utvecklas, vilken frihet kommunerna har att disponera stats-
bidragen så ändamålsenligt som möjligt, hur utjämningssystemet utformas,
hur mycket kommunerna väljer att spara, t ex i form av pensionsavsättningar,
hur behoven av kommunal service utvecklas m m.

Förutom den låga tillväxten och den höga arbetslösheten har
socialdemokraterna förvärrat situationen för kommunerna och deras med-
borgare genom tvärstoppet för den kommunala förnyelsen. Signalen från
riksdagen var efter regeringsskiftet 1994 entydig: sluta med konkurrens-
utsättningen och återgå till det gamla! Fackets vetorätt mot entreprenader i
MBL har återinförts, rätten att starta fristående daghem har inskränkts,
villkoren för friskolorna har försämrats och etableringsrätten på vårdområdet
är kringskuren. Socialistiska majoriteter i kommunerna har varit raska att
följa upp den nya linjen: entreprenadavtal har sagts upp, enskilda daghem
har stoppats, husläkaretableringar har hindrats etc.

Denna kursomläggning är förödande för produktiviteten och därmed för
verksamhetens utflöde i form av utbildning, vård och omsorg. Den motsvarar
i praktiken en resursminskning till den kommunala verksamheten.

Korta vårdköerna

Under flera decennier var svensk sjukvård plågad av långa
köer till många viktiga behandlingar. Men mellan åren 1991
och 1994 lyckades den borgerliga regeringen att korta köerna
drastiskt. Den s k vårdgarantin infördes och landstingen
erhöll av staten stimulanspengar till rehabilitering istället för
sjukskrivning. Tillsammans med nya organisationsformer
och en effektivare resursanvändning gav detta resultat i
kortare köer och bättre rehabilitering.

År 1991 kompletterades DAGMAR med en särskild ersättning för
rehabilitering, kallad för DAGMAR 400. Bakgrunden var att staten och
sjukvårdshuvudmännen var överens om vikten av att förbättra rehabi-
literingen och medicinsk behandling. Sjukvården fick på så sätt mer resurser.
Utvärderingar har visat att dessa pengar har gjort nytta. Köerna minskade.
Men nu hopar sig åter hoten. Köerna har åter börjat att växa.

Det är nu viktigt att arbetet med att åter korta köerna tar fart. Vi har i vår
ekonomisk-politiska motion (1995/96:Fi79) lagt förslag som innebär att den
samordning mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen som
finns inom ramen för DAGMAR 400 får resurser för att fortsätta och
intensifiera sitt arbete. Det är både samhällsekonomiskt och mänskligt
lönsamt att korta köerna och det ger direkt effekt i minskade sjukskrivnings-
kostnader. Vi anser att verksamheten både i fråga om rehabiliterings-
insatserna och samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårds-
huvudmännen har fått så goda konsekvenser att en fördubbling av anslagen
är motiverad. Årslånga köer till medicinsk behandling är inte värdigt svensk
sjukvård. Inte heller är det samhällsekonomiskt eller rent mänskligt
försvarbart att underlåta att påskynda en bra rehabilitering av människor.

Kommunala bolag - en dålig hybrid

Enligt SCB fanns det 1 459 aktiva kommunägda företag år
1994. Deras omsättning uppgick till ca 105 miljarder kronor
och den sammanlagda balansomslutningen var närmare 400
miljarder kronor. I snitt hade Sveriges kommuner fem
företag var, men variationerna är självfallet stora. Värsting
är Stockholm med hela 72 bolag, följt av Göteborg med 63
kommunägda företag.

Vi har en negativ inställning till denna rika flora av kommunala bolag som
drivs i form av aktiebolag. Från såväl demokratiska som ekonomiska
utgångspunkter finns nackdelar för medborgarna med dessa bolag.
Konkurrens på lika villkor sätts ur spel vilket skadar det privata näringslivet
på orten och är till men för skattebetalarna. Det stora antalet kommunala
skandaler som avslöjats under senare tid, där generös representation,
kvittolösa utgifter och annat oacceptabelt beteende och hanterande av
kommunala medel, har ofta haft sitt ursprung i kommunala bolag.
Förtroendevalda som inom aktiebolagets ram tappar förnuft och omdöme
har gjort större dumheter än som hade varit möjligt utan dessa bolag, i vars
styrelser kommunalpolitiker spenderat andras pengar.

Folkpartiet liberalerna har en restriktiv inställning till kommunalt
företagande inom vanlig kommersiell verksamhet. Eftersom många
kommunala bolag bedriver en verksamhet som kommunen som sådan inte
behöver äga och i regel heller inte är bäst på att driva, är vi i princip
avvisande till nybildningar och skulle helst vilja avveckla merparten av det
kommunala ägande som redan finns. Ekonomiskt mer försvarbara och
demokratiskt mer tilltalande lösningar bör väljas: De allra flesta kommunala
bolag kan antingen säljas, vilket gagnar konkurrensen och skattebetalarna,
eller övergå i förvaltningsform, vilket gagnar medborgarnas insyn och
demokratiska kontroll.

Nya småföretag i stället för
kommunala monopol

Den valfrihetsrevolution på det kommunala serviceområdet
som sattes igång av borgerliga majoriteter i riksdag och
många kommuner 1991-94 har stoppats och rullats tillbaka
av socialdemokraterna. Medborgarnas möjligheter att göra
egna val inom det sociala serviceområdet och
utbildningsområdet begränsas. Personalen inom barnomsorg,
skola och sjukvård har inte längre samma frihet att starta eget
eller välja en annan än monopolarbetsgivaren.

Förnyelsen gav mer välfärd för pengarna: under början av 1990-talet
kunde en ökad produktivitet - mer välfärd för pengarna - mätas i den
offentliga sektorn. För samhällsekonomin och kommunerna kommer den
socialdemokratiska dogmatismen att visa sig vara en dyr affär. I ett
sysselsättningsperspektiv är effekterna dessutom ett mycket allvarligt steg
tillbaka: inte nog med att kommunerna skär ned och tvingas säga upp folk.
Nu läggs till detta signalen att det inte är någon idé att starta eget, att bli
sin
egen och locka med kvalitet, annorlunda pedagogiska idéer, bättre öppettider
eller något annat som de privata alternativen profilerat sig med. Också bland
människor som jobbar med vård och omsorg, med barn och gamla, med
undervisning och fritidsverksamhet finns entreprenörer vars idéer och
driftighet skulle kunna bli ett eget företag. Denna form av nyföretagande
hejdas effektivt av s-politiken.

Konkurrensutsättning av kommunal verksamhet är bevisligen ett mycket
verksamt medel för att åstadkomma effektiviseringar och höjd produktivitet.
Exempelvis har oberoende forskare vid Institutet för kommunal ekonomi vid
Stockholms universitet i en studie av konkurrensutsättning i Stockholms stad
kommit fram till dels att blotta "hotet" om att konkurrensutsättas betytt
minskade kostnader i de kommunala verksamheterna, dels - och framför allt
- att de enheter som faktiskt konkurrensutsatts inom äldreomsorgen har givit
bibehållen service till lägre kostnad.

Konkurrens och valfrihet är således bra oavsett om man har ett
skattebetalar-, medborgar- eller personalperspektiv.

Rättvisare
fördelningssystem av
statsbidragen

Segregationen håller på att gräva djupa diken i vårt samhälle.
Dagens boendesegregation är ett resultat av framför allt
1960-talets storskaliga samhällsplanering. Detta har lett till
att det i vissa kommuner och kommundelar idag bor en stor
andel människor som är mer socialt utsatta än i andra
områden. Hög arbetslöshet, lågt arbetskraftsdeltagande,
många invandrare med språksvårigheter, långtidssjuka och
förtidspensionärer ger kommunen låga skatteintäkter och
höga sociala utgifter. Samtidigt är det just dessa utsatta
områden som mest behöver resurser inom framför allt barn-
och ungdomsverksamheterna i barnomsorg, skola och fritid
samt vuxenutbildning. För oss är det uppenbart att
utvecklingen i dessa områden, som i flera år givit anledning
till bekymmer, rymmer en potentiell social bomb. I den höga
arbetslöshetens spår kommer denna bomb att brisera, med
vanmakt, utanförskap, social oro och våld i sitt släptåg.

Idag fokuseras alltmer på de problem som följer i segregationens spår.
"Lösningarna" handlar alltför ofta om utredningar, kommittéer, projekt och
program. Vi tror att det allra viktigaste för att bekämpa segregationen är att
människor får makt över sina egna liv. Perspektivet måste förskjutas från
centralt planerade, kollektivistiska lösningar till att utrusta enskilda
människor de med verktyg de behöver för att själva vara med och
tillsammans skapa lokal utveckling i de utsatta bostadsområdena. Dit hör t ex
reell valfrihet. För att detta ska vara möjligt krävs en lång rad förändringar i
regelverk såväl i det statliga maskineriet som i det kommunala.

En viktig förutsättning för att människor ska få makten över sina liv och
tillsammans skapa lokal utveckling är att de måste kunna ta makten över de
viktiga verksamheterna inom framförallt skolan och barnomsorgen. Valfrihet
är ingen lyx som endast ska unnas de välbeställda! Självstyrande skolor,
elev- och föräldramedverkan och enskilt drivna skolor i olika former är minst
lika angelägna i utsatta bostadsområden. Att människor tilltros såväl att
kunna välja det som passar dem bäst, som att kunna vara med och utforma
verksamheterna är en viktig grundsten i vårt arbete för att bekämpa
utanförskap och vanmakt. Det aktuella regeringsförslaget att ytterligare
försämra villkoren för friskolorna är i detta sammanhang ett allvarligt steg i
helt fel riktning.

Föräldrakooperativ, föreningsdrift, personalkooperativ, privatägda eller
kommunala skolor och dagis med brukarstyrelser måste också ges stabila och
bra spelregler för att kunna verka även i utsatta bostadsområden.

En viktig förutsättning för att de utsatta kommunerna skall kunna ges en
bättre ekonomisk möjlighet är att de problem som finns i de utsatta
storstadsområdena - precis på samma sätt som de problem som finns i
glesbygden - betraktas som hela Sveriges ansvar. Det nyss införda utjäm-
ningssystemet är i stort sett bra, och ett steg i rätt riktning. Den kommunala
ekonomin, statsbidragen till kommunerna och utjämningssystemet mellan
kommunerna har utretts oavbrutet under mycket lång tid. System har införts,
ändrats, utretts igen och ändrats igen. Den stora omläggning av systemen
som beslutades 1992, och bl.a. innebar att statsbidragen blev generella enligt
den s k påsprincipen, drevs fram av bl a Folkpartiet liberalerna.

Det utjämningssystem som då infördes var provisoriskt, och gav redan från
början oacceptabla konsekvenser för många kommuner genom att vissa typer
av kostnader inte togs med i beräkningen. Den fortsatta beredningen har
sedan dess syftat till att finna ett mer heltäckande system för intäkts- och
kostnadsutjämning. Betänkandet från beredningen för statsbidrag och
utjämning i kommunsektorn, med Kjell-Åke Henstrand (fp), tidigare
statssekreterare vid Finansdepartementet som ordförande, presenterades
hösten 1994 och accepterades i huvudsak av remissinstanserna. Riksdagens
beslut våren 1995 har emellertid vissa brister, särskilt från tillväxtsynpunkt.

Sverige behöver ekonomisk tillväxt - tillväxt som kommer ur en lång-
siktigt hållbar utveckling.

Då måste alla sektorer dra åt samma håll. Bra utbildningsvillkor,
transportmöjligheter, bostäder, kommersiell och offentlig service är några
viktiga faktorer där kommunerna har ett avgörande inflytande. Det är inte
lämpligt att ur arbetet med att skapa en dynamisk ekonomi med fler jobb i
praktiken utesluta hela den kommunala sektorn från egna ekonomiska
incitament. Den lokala mobiliseringen måste bejakas. Det är rimligt att en
kommun inte bara har den allmänna samhällsekonomin som drivkraft när det
gäller att arbeta för höjd skattekraft för kommunens invånare, utan även har
någon egen kommunalekonomisk vinst av ökad skattekraft. Detta gäller
särskilt i de socialt utsatta kommunerna. Genom att sätta utjämningsnivån till
90 i stället för 95 procent av skillnaden mellan den egna skattekraften och
medelskattekraften får kommunen en egen drivkraft samtidigt som de s k
Pomperipossaeffekterna undviks för de allra flesta kommuner.

Även denna nivå är givetvis en avvägning mellan graden av utjämning och
graden av egna incitament, men på 90-procentsnivån råkar avsevärt färre
kommuner ut för att de förlorar på ökad skattekraft, vilket blir fallet med den
nuvarande nivån.

De modeller för kostnadsutjämning som ligger till grund för utredningens
förslag är noga genomarbetade och väl underbyggda, antingen genom
empiriska data eller jämförande studier. De justeringar som gjordes av
regeringen och riksdagsmajoriteten om kompensation för de icke
verksamhetsrelaterade kostnaderna avseende befolkningsminskning, arbets-
löshet och små landsting är ett resultat av politisk kohandel - inte av faktiska
strukturkostnadsskillnader. Vi anser att kostnadsutjämningen bör återgå till
de faktorer som föreslogs i utredningen.

Klara spelregler och kortare
övergångstid

Kommuner och landsting måste ha klara spelregler. Det
gäller finansieringsprincipen såväl som principer för
inkomst- och kostnadsutjämning. Den långa införandetiden
som lagts i systemet är oacceptabel. Detta leder garanterat till
att omvandlingstrycket för "förlorarkommunerna" minskar.
Inget system för intäkts- och kostnadsutjämning hittills har
överhuvudtaget överlevt i åtta år!

En införandetid på åtta år är därför detsamma som ett besked att
kommunen aldrig kommer att behöva anpassa sig till fullt genomförande.
Införandetiden bör därför ändras till en maximal förändring om 500 kr per
invånare och år. Det skulle göra att de flesta kommer att vara infasade i
systemet efter fyra år, och att de kommuner som tidigare förlorat mest då
snabbast får en förbättring. Även för landstingen bör införandetiden
begränsas till maximalt fyra år, genom att följa utredningens ursprungliga
förslag.

Folkpartiet förordade 1995, då beslut togs, att inkomstutjämningen skulle
sättas till 90 % av medelskattekraften och att kostnadsutjämningen skulle
genomföras helt i enlighet med den s k Henstrandska utredningens förslag.
Anpassningen skulle göras under en fyraårsperiod för alla kommuner. De
medel som inom ramen för statsbidraget till kommunerna och inom ramen
för inkomst/kostnadsutjämningen på detta sätt bör tillföras potten och
fördelas efter samma kriterier. Det skulle vara positivt för de kommuner i
storstadsområdena som är mest utsatta eftersom denna modell skulle tillföra
dem ytterligare medel inom ramen för ett stabilt system.

Vi föreslår återigen att regeringen återkommer i budgetpropositionen med
en sådan förändring.

Stoppa godtycket - nej till
kommunakut

Vår strävan efter klara spelregler för kommuner och deras
intressenter innebär att vi finner det olyckligt att inrätta en
"kommunakut". Kraven på kommuner och landsting kommer
även framgent att vara stora, men de löses inte genom en pott
att fördela efter särskilda kriterier.

Kommuner och landsting måste i stället ställa in arbetet på att klara sin
kärnverksamhet inom ramen för de resurser de har. Även de pengar som
avsätts till kommunakuten bör tillföras den pott som fördelas efter de
generella principerna, med de förändringar som vi föreslagit. De har den
effekten att de allra flesta av de kommuner som rymmer de segregerade
förorterna får större resurser. Om så gjordes skulle det sammantaget ge en
resursförstärkning med större anslag till socialt hårt utsatta kommuner och
därmed större möjligheter för dessa kommuner att ge barn och ungdomar
som växer upp där bättre livschanser.

Kommunal ekonomi i balans

Regeringen aviserade tidigare ett förslag om ett balanskrav
för kommuner och landsting. Medan Göran Persson
fortfarande var finansminister skulle det föreskrivas fr o m
1997. När han skulle utses till statsminister och den
socialdemokratiska partikongressen närmade sig, försköts
kravet framåt i tiden och signalen till kommunerna var en
helt annan. Till exempel ansågs behovet av avsättningar till
de anställdas pensioner nu plötsligen vara mindre
brådskande, utan att några nya rön eller kalkyler i den
riktningen framkommit. Vi anser det olyckligt att
kommunerna på detta sätt givits motstridiga och orealistiska
signaler.

Folkpartiet liberalerna värnar om det kommunala självstyret. Det är bl.a.
därför vi vill ha ett hållbart och rättvist utjämningssystem, utan godtycklig
kommunakut. Statsmakterna har emellertid ett ansvar för helheten som den
enskilda kommunen inte kan ha. Av samhällsekonomiska skäl är det
angeläget att kommunerna inte höjer skatterna. Statsmakterna har prövat
olika metoder för att förmå kommunerna att bete sig samhällsekonomiskt
riktigt. Detta är en svår avvägning mellan självstyre och centralmakt. Idén att
de kommuner som höjer skatten själva inte skall få behålla hela
skatteintäkten är en mjukare variant av anti-skattehöjningsfaktor än ett
fortsatt kommunalt skattestopp. Även detta förslag (prop. 1995/96:150 s. 5
yrk. 8) kan självfallet kritiseras från konstitutionella utgångspunkter och vi
anser det därför angeläget att Lagrådet granskar förslaget.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av nya spelregler och avreglering för att
främja det kommunala förnyelsearbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av kommunala bolag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av konkurrens och avskaffandet av
kommunala monopol,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett rättvisare statsbidragssystem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den s.k. kommunakuten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om metoder att bekämpa segregation,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunal ekonomi i balans.

Stockholm den 14 maj 1996

Anne Wibble (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Lars Leijonborg (fp)