med anledning av skr. 1992/93:13 Redogörelse med anledning av FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 - UNCED

Motion 1992/93:Jo5 av Annika Åhnberg (-)

Aldrig har de rika känt sig så fattiga

''Never have the rich felt so poor.'' Kommentaren är
Maurice Strongs och avser i-ländernas agerande i samband
med FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro i juni 1992. Maurice Strong är generalsekreterare
för UNCED (United Nations Conference on Environment
and Developement). Maurice Strongs kommentar är en
värdering av Rio-konferensens resultat. Jag delar hans
uppfattning.

Den svenska regeringen har i en skrivelse till riksdagen
redovisat sin utvärdering av konferensen samt det arbete
som nu pågår i Sverige för att följa upp konferensens beslut.
Det är bra att skrivelsen kommer så snabbt. Konferensen i
sig förbättrar ju inte miljön och utvecklingsmöjligheterna.
Det är uppföljningsarbetet, som avgör hur framgångsrik
UNCED blir. Ju tidigare vi kommer i gång, desto mer ökar
våra möjligheter till framgång.

Sverige har ett särskilt ansvar på detta område. 1972
hölls FN:s första konferens om miljön (The UN Conference
on the Human Environment). Sverige var pådrivande i
processen och konferensen hölls i Stockholm. Konferensen
blev startskottet för ett mer omfattande internationellt
miljösamarbete och ledde till att det inom FN-systemet
skapades ett särskilt miljöprogram, United Nations
Environment Programme (UNEP) med säte i Nairobi i
Kenya.

Tyvärr kan Sverige inte längre sägas vara pådrivande i
miljöarbetet inom FN. Rio-konferensen bekräftade detta.
Var och en som tvivlar uppmanas att läsa statsminister Carl
Bildts anförande. Enligt min uppfattning är de åtgärder,
som redovisas i regeringens skrivelse otillräckliga. För att
Sverige åter skall leva upp till sina traditioner när det gäller
miljöpolitik och social utveckling i ett internationellt
perspektiv krävs ytterligare åtgärder. I motionen föreslås
sådana.

Vad betyder UNCED?

Åtskillig tankemöda har redan lagts ner på att värdera
Riokonferensens betydelse. Olika bedömare har
karaktäriserat den som allt från en oerhörd framgång till ett
svårt bakslag. ''Enligt regeringens mening får
Riokonferensen betecknas som en framgång'', säger
skrivelsen. Diskussionen kring vad UNCED betyder
riskerar att bli en pseudodebatt. Det viktiga är ju hur vi
använder dokumenten i konkret arbete, men kanske är det
ändå på sin plats med en något mer nyanserad värdering än
den som regeringen gör.

Bedömningen av Riokonferensen varierar beroende på
vilken måttstock man använder. Sätter vi resultaten i
relation till behoven är de helt otillräckliga. Detta bör sägas
tydligt. Det gäller både resursöverföring från ''nord'' till
''syd'', där inga preciseringar gjordes, och de åtgärder för att
lösa miljöproblem som anges i konventionerna, i Agenda 21
och i andra dokument. Dessa åtaganden är överlag alltför
vaga och oprecisa.

Om måttstocken i stället är en jämförelse med
Stockholmskonferensen för 20 år sedan kan man konstatera
att betydande framsteg har gjorts. Då tvivlade många, både
forskare, politiker, företrädare för näringsliv och enskilda
människor på miljöhotens allvar. Nu tvivlar ingen. Det finns
i dag en helt annan insikt och kunskap om problemen. Det
finns faktiskt också många förslag till lösningar.

Den tredje måttstocken, de konkreta effekterna, har vi
ännu inte. Det handlar -- förhoppningsvis -- om ringar-på-
vattnet-effekter. De direkta konkreta effekterna av
konferenserna är små, så som de kan utläsas ur olika
dokument och uttalanden. Avgörande blir vad som händer
under uppföljningen, inom FN-systemet, på nationella
nivåer och inom hela den vildvuxna floran av folkrörelser
världen över. Redan förberedelserna inför Rio under flera
år har varit betydelsefulla. Det är inte heller utan betydelse
att så många regeringschefer och andra betydelsfulla
beslutsfattare kom till Rio.

Global Forum (alternativrörelsernas konferens) hade en
omfattning som vida överstiger alternativrörelsens i
Stockholm, vilket skapar goda förutsättningar för ett aktivt
uppföljningsarbete.

Att miljöfrågorna under några veckor fick stor
uppmärksamhet i medier av olika slag är också viktigt. Det
har satt ny fart på miljödebatten världen över och från att
ha varit en diskussion framför allt i i-länder, blev
miljöfrågorna -- kopplade till utvecklingsfrågorna --
centrala även i tredje världens länder.

Det finns emellertid en risk som vi bör uppmärksamma
när det gäller värderingen och uppföljningen av
Riokonferenserna. Det är risken för att uppföljningen
segregerar miljö- och utvecklingsaspekterna från övriga
delar av det internationella samarbetet i stället för att bidra
till en ökad integration. Därför är det också av största vikt
att uppföljningen inte begränsas till det arbete som kommer
att bedrivas inom ramen för FN-systemet. Resultaten i Rio
måste omsättas i handling också inom ramen för GATT-
förhandlingar och inom ramen för Sveriges närmande till
EG, för att nämna två exempel.

En annan uppenbar risk vid uppföljningen är att
mångfalden av uppgifter på många olika områden försvårar
ett målmedvetet och koncentrerat arbete. Regeringen bör
därför redovisa sina prioriteringar i det nationella och det
internationella arbetet.

Enligt min bedömning bör frågan om en internationell
koldioxidbeskattning eller avgift tillmätas högsta prioritet.
Sverige har en sådan skatt och är därmed väl lämpat att
också i olika internationella sammanhang driva denna
fråga. Även om regeringen inte gör samma prioritering är
det angeläget att man redovisar sina prioriteringar i
uppföljningsarbetet. En tydlig redovisning i detta avseende
hade avsevärt ökat regeringsskrivelsens informationsvärde.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en
sådan redovisning.

Att man i Rio inte lyckades åstadkomma konkreta beslut
när det gäller resursöverföring från rika till fattiga länder
var ett stort misslyckande. Målet att i-länders bistånd skall
utgöra 0,7 procent av BNP ligger fast, vilket i sig är en
framgång. Emellertid anför regeringen att ''tidpunkten för
målets uppfyllande lämnades öppen''. Detta resultat bör
Sverige inte nöja sig med. Ett aktivt arbete för 0,7-
procentsmålets förverkligande måste fortsätta. Regeringen
bör redovisa hur detta arbete ska bedrivas.

Relationerna mellan rika och fattiga länder avgörs inte
av biståndsresurser. Betydligt större roll spelar
handelsrelationer. Sveriges röst har tystnat i GATT-
sammanhang, åtminstone utanför förhandlingsrummen. I
dagens låsta läge mellan USA och EG finns det kanske
utrymme för försök till medling där också förbättringar för
u-länderna kan föras fram.

Självfallet bör Sverige också verka för skuldlättnader
och bättre miljöanpassning för de utvecklingsprojekt som
finansieras bl.a. av Världsbanken. Sverige bör också arbeta
för att u-länderna ges större inflytande över prioriteringar
vad avser såväl resursfördelning som miljöpolitik.
Ökenspridning definieras av u-länderna som ett globalt
problem, vilket det är, medan i-länderna tenderar att
definiera det som ett avlägset regionalt problem.

Bristen på dricksvatten är ett annat exempel på en
livsviktig global miljöfråga, som i-länderna har visat
tendenser att undervärdera. Sverige bör tillägna sig ett nytt
perspektiv, ett u-landsperspektiv, på de globala miljö- och
utvecklingsproblemen.

Tonvikten i regeringens skrivelse ligger dels på
miljöaspekterna och dels på det nationella perspektivet.
Det är självfallet av största vikt att denna redovisning görs,
men den belyser också den nuvarande regeringens ljumma
intresse för de globala perspektiven och för de sociala
aspekterna av dessa perspektiv. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med en särskild redovisning av
dessa aspekter.

Transnationella företag

Fastän de transnationella företagens betydelse för
miljöproblemen är oerhört stor, var de märkligt osynliga i
Rio-besluten. Vi bör arbeta för ett annat förhållningssätt till
de transnationella företagen. Kraven bör riktas direkt till
företagen, eftersom de ofta agerar bortom och utanför den
nationella nivån och är svåråtkomliga för enskilda
regeringar och parlament. Enligt FN dominerar TNC
(Transnational Corporations) de sex industrisektorer som
bidrar mest till växthuseffekten. Dessa sektorer är
produktionen av fossilbränslen, transport, eltillverkning,
energikrävande metallproduktion, produktion av
konstgödsel och tillverkning av CFC (klorfluorkarboner,
s.k. freoner).

I allmänhet är TNC storförbrukare av energi och
resurser. Beslutsfattarna har nyckelpositioner när det gäller
att påverka teknisk och annan produktutveckling.

De transnationella företagen svarar för 60 procent av
den internationella handeln, en handel som ofta sker på ett
sätt som ger negativa miljöeffekter. Många av företagen har
under senare år vinnlagt sig om att skaffa en miljöprofil,
vilket också visades upp på Global Forum i Rio.

Mången miljökamp i tredje världens länder har varit en
strid mot transnationella företag. Så växte t. ex. den
internationellt kända chipko-rörelsen (trädkramare) i
Indien ur motståndet mot stora multinationella företags
utnyttjande av skogar, vatten och land.

Det kunde vara Sveriges uppgift att driva på processer
för att påverka TNC. Detta måste ske genom internationellt
samarbete och innebära att TNC av det samlade
internationella samfundet avkrävs konkreta åtgärder.

Klimatkonventionen

Det är uppenbart att klimatkonventionen är helt
otillräcklig. En anledning till detta är den tillbakahållande
funktion som USA haft, men även den inställning som
intagits av flera oljeproducerande länder. EG har tagit fram
ett förslag till koldioxidskatt för gemenskapen men har inte
för avsikt att genomföra förslaget innan andra viktiga
konkurrentländer gör det. När några av EG-länderna i
förhandlingarna inför Rio gav efter för USA:s krav på
urvattning av förslaget ledde det till att dåvarande
miljökommissionären Carlos Ripa de Meana vägrade
företräda EG vid konferensen och senare avgick.

Den urvattnade klimatkonventionen ligger nu som en
bromskloss för den utveckling som är oundviklig. Det bör
vara en uppgift för Sverige att vara pådrivande i det
fortsatta arbetet med uppföljning och skärpning av
konventionen och att förmå andra länder att flytta fram sina
positioner. Detta arbete kan ta sin utgångspunkt i det
tidigare starka engagemanget från svensk sida i
klimatfrågor.

Professor Thomas B Johansson har lett en arbetsgrupp
inom FN för solenergi. Gruppen (UNSEGED) har
avlämnat rapporten En internationell strategi för förnybara
energikällor.

Professor Bert Bolin har lett IPCC (Intergovernmental
Panel on Climate Change), den internationella expertpanel
för klimatfrågor som UNEP och WMO (World
Meteorological Organization) inrättade år 1988.

Också i relation till EG bör Sverige vara pådrivande och
samarbeta med de EG-länder som anser att man inte bör
vänta med genomförandet.

Eftersom Sverige har infört en koldioxidskatt är det
mycket lämpligt att också i internationella sammanhang
verka pådrivande i denna fråga. En metod är ökade
satsningar på internationellt samarbete mellan forskare
över hela världen och offentliggörande av
forskningsresultat.

Militär och miljö

Tämligen kortfattat konstaterar regeringen att Sverige
drivit frågan om militära aktiviteter och miljön. Resultat
nåddes bl. a. i Riodeklarationens principer 24 och 25 samt i
Agenda 21 i avsnittet om miljöfarligt avfall resp. om
finansiering. Det vore enligt min uppfattning mer
sanningsenligt att konstatera att arbetet på denna punkt inte
var framgångsrikt. De svenska statsråden Olof Johanssons
och Carl Bildts insatser på detta område under konferensen
var inte särskilt kraftfulla.

En FN-arbetsgrupp under ledning av Maj Britt Theorin
har gjort en studie om hur militära resurser i stället kan
användas för miljöändamål. Studien överlämnades till
UNCED för ställningstagande. Här fanns alltså ett särskilt
svenskt intresse att bevaka. De textavsnitt som regeringen i
sin skrivelse hänvisar till motsvarar på intet sätt de
ambitioner som kom till uttryck i arbetsgruppens rapport
eller i det tidigare svenska engagemanget i denna fråga.

Självklart bör Sverige därför fortsätta arbeta för att
militära resurser kan ställas om till civil anvädning för att
lösa miljöproblem och hur befintlig militär verksamhet
bättre kan ges bättre miljöanpassning.

Dessa svenska initiativ bör inte enbart gälla i
internationella sammanhang utan också för den svenska
försvarsmakten. Den utlovade kommande redovisningen
på detta område kommer därför att bli betydelsefull.

Naturresursräkenskaper

Enligt skrivelsen har Konjunkturinstitutet till uppgift att
under de kommande fem åren utveckla metoder och
modeller för att redovisa de viktigaste sambanden mellan
miljö och ekonomi samt ansvara för forskning och
utveckling vad gäller monetära miljöräkenskaper som
komplement till nationalräkenskaperna.

I den regeringsförklaring som avgavs inför den
borgerliga regeringens första regeringsår stod att läsa: ''
Särskilda naturresursräkenskaper tas fram.'' Det framgick
inte att regeringsförklaringen sträckte sig i tiden långt
bortom det riksmöte en regeringsförklaring brukar avse och
t. o. m. bortom nästa val. Regeringen har alltså på detta
område kraftigt sänkt ambitionsnivån. I årets
regeringsförklaring saknades över huvud taget en skrivning
om naturresursräkenskaper.

Miljöräkenskapsutredningen avlämnade år 1991 sitt
betänkande Räkna med miljön, som innehåller en lång rad
förslag om hur arbetet bör gå vidare. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag baserat på
Miljöräkenskapsutredningens betänkande. Av vikt är också
att Sverige engagerar sig i det internationella arbetet på
detta område. Det gäller arbetet inom OECD med
miljöindikatorer, EG-ländernas arbete med miljöstatistik
och miljöräkenskaper samt arbetet inom FN-systemet med
satelliträkenskaper för natur- och miljöresurser.

Intressant är också det arbete som UNDP (UN
Development Programme) startat för att komplettera BNP-
måttet med andra indikatorer och som ger en mer korrekt
bild av hur den ekonomiska utvecklingen förhåller sig till
den sociala utvecklingen.

Biståndspolitik

I det krisprogram som riksdagen nu behandlar ingår en
tillfällig neddragning av biståndet med 1,5 miljarder. Det är
beklagligt och ger fel signaler till omvärlden i en tid när ökat
bistånd från i-länder till u-länder behövs.

Någon precisering av hur denna neddragning skall göras
finns ännu inte. I en krisuppgörelse där högerdominansen
hade varit mindre hade denna åtgärd säkert kunnat
undvikas. Enligt min uppfattning borde denna besparing i
statsutgifterna kunna ersättas med andra poster. I annan
motion har jag därför yrkat avslag på propositionen i denna
del.

Energipolitiken

Energipolitiken är ett sorgligt kapitel i den svenska
politiken. Regeringen hävdar att utgångspunkterna för den
svenska energipolitiken väl överensstämmer med de
principer för energiområdet som anges i Agenda 21. Det må
så vara, men det intressanta är inte utgångspunkterna utan
det verkliga agerandet. Den senaste förändringen av
energibeskattningen stimulerar i stället till ökad
energianvändning inom industrin.

Att den av riksdagen upprepade gånger beslutade
kärnkraftsavvecklingen ännu inte inletts måste kritiseras.
Inte ens efter de nyligen inträffade allvarliga tillbuden kan
regeringen samla sig till handling.

Ytterligare ett problem med energipolitiken är
kortsiktigheten, de ständiga svängningarna som är tydliga
senast i krispropositionen. (Denna fråga tar jag emellertid
upp i en annan motion.)

Uppföljning i kommunerna

Kommunerna kommer enligt regeringen att få centrala
uppgifter i uppföljningen av Riokonferensen. Lokala
handlingsprogram skall göras för att förverkliga förslagen i
de olika dokumenten.

Det finns all anledning att i detta sammanhang vara
uppmärksam på vilka konsekvenser de ökande ekonomiska
problemen i Sverige får för kommunernas möjligheter att
arbeta med uppföljningen av Rio.

Runt om i landet bantar nu kommunerna anslagen till
sina miljö- och hälsoskyddsförvaltningar, vilket kommer att
resultera i försämrad miljötillsyn på olika områden. Det är
inte trovärdigt när regeringen framhåller kommunernas
betydelse i samband med nya uppgifter på miljöpolitikens
område utan att bekymra sig om vilka möjligheterna
kommunerna har att klara redan påtagna uppgifter.
Svårigheten att klara de växande kraven på miljöpolitiska
åtgärder är ytterligare ett skäl att riva upp det tidigare
beslutet om indragningar på 7,5 miljarder från kommuner
och landsting, vilket föreslås i annat sammanhang.

Regeringen bör omedelbart sammanställa en
redovisning av läget i kommunerna när det gäller satsningar
på miljötillsyn och övrigt miljöarbete samt återkomma till
riksdagen med denna redovisning och förslag om konkreta
åtgärder.

Kvinnors medverkan

I denna tid av växande protester mot att ojämlikheten
mellan könen på nytt ökar har regeringen funnit för gott att
särskilt markera betydelsen av kvinnors medverkan. Tyvärr
väljer man en typiskt traditionell, manlig infallsvinkel.
Ambitionen är att stimulera kvinnor till delaktighet i
planering och verksamhet på miljöområdet. Vad regeringen
inte insett är att problemet egentligen är ett annat. Kvinnor
är i allra högsta grad delaktiga i konkret miljöarbete. Vid
alternativkonferensen i Rio, Global Forum, var kvinnornas
deltagande mycket märkbart.

''To make a difference'' var mottot för verksamheterna i
det stora kvinnotältet, struktur 11. I kvinnotältet pågick
under hela konferensperioden intressanta diskussioner,
seminarier och debatter. Där fanns ett stort deltagande av
kvinnor från Latinamerika, Afrika, Europa och USA.
Särskilt de amerikanska kvinnorna var mycket aktiva i
diskussionerna. Även från Asien fanns deltagare, om än
inte lika många. Men här, liksom på Global Forum i övrigt,
saknades i stor utsträckning representanter för
organisationer i det forna Östeuropa. Sambanden mellan
miljö och utveckling betonades. Kvinnors stora roll i
utvecklings- och miljöarbetet belystes.

Det gavs oerhört många exempel på kvinnors aktioner
världen över för att förbättra sina livsbetingelser och
miljön. Här fanns exempel på kvinnor som startat
produktion av energisnåla och mindre hälsofarliga spisar i
Nigeria. -- Att tvingas laga mat på en öppen härd inomhus,
vilket många kvinnor i vår värld gör, är mer hälsofarligt än
att röka flera paket cigaretter om dagen. Här fanns exempel
på kvinnor som startat mer miljöanpassad
jordbruksproduktion i Colombia och även tagit hand om
vidareförädlingen och därigenom ökat sina inkomster och
förbättrat miljön. Ytterligare exempel var trädplantering i
Kenya, åtskilliga återvinnings- och källsorteringsprojekt
och mycket, mycket mer.

Problemet är alltså inte att kvinnors delaktighet är liten.
Problemet är att kvinnors arbete och erfarenheter inte
erkänns. En konferens inriktad på konkreta exempel på
kvinnligt miljöarbete världen över borde ordnas. Sverige
bör ta ett sådant initiativ.

De två konferenserna i Rio, både FN:s och den
alternativa, handlade om två aspekter, miljö och utveckling.
Miljöpolitik men även socialpolitik. Sverige kan också lära
av andra länder. Bland organisationerna på Global Forum
fanns i ett av ''torgstånden'' den brasilianska CEDIM. Den
är en paraplyorganisation för andra kvinnorganisationer. I
Brasilien finns numera särskilda polisstationer med enbart
kvinnlig personal. Där utreds enbart våldsbrott mot
kvinnor. Verksamheten har fört med sig att brasilianska
kvinnor i ökad omfattning vågar anmäla brott. Initiativet är
unikt. Jag är övertygad om att även i Sverige skulle en sådan
verksamhet vara betydelsefull. Även här känner kvinnor
det svårt att mötas av manlig personal i sådana
sammanhang. Jag vill därför föreslå att en
försöksverksamhet med sådana särskilda polisstationer --
som naturligtvis kan inrymmas som en del i en befintlig
verksamhet -- inleds också i Sverige.

Folkrörelsernas roll

Regeringen betonar folkrörelsernas roll när det gäller
uppföljning av Riokonferensen. Inför UNCED avsattes
resurser för ett gemensamt kansli så att folkrörelsernas
arbete kunde samordnas. Det finns all anledning för
regeringen att ta initiativ till en fortsättning av detta arbete.

Folkrörelsernas uppgifter är opinionsbildning och lokalt
arbete. Men en viktig del i arbetet är också en noggrann och
kritisk övervakning av hur regering, riksdag, andra politiska
församlingar samt myndigheter på olika nivåer fullgör sina
delar av uppföljningsarbetet. Det är därför av största vikt
att ett sådant gemensamt kansli är helt fristående från det
politiska etablissemanget. Regeringen bör i
budgetsammanhang återkomma med ett konkret förslag om
hur ett sådant kansli kan utformas och finansieras.

Internationell uppföljning

Regeringen redovisar i skrivelsen framför allt den
uppföljning som sker inom FN-systemet. Eftersom
UNCED var en FN-konferens är detta naturligtvis mycket
viktigt, men den internationella uppföljningen måste också
ta sig många andra uttryck.

Presidentvalet i USA ledde till ett regimskifte. Den nya
regimen borde, om den lever upp till sina tidigare löften, bli
betydligt mer handlingskraftig när det gäller miljöpolitiken.
Den nye vicepresidenten Al Gore har gjort sig känd som en
engagerad miljöpolitiker. År 1990 stod han som värd för en
global miljökonferens för parlamentariker. Ett av de teman
som behandlades var biologisk mångfald. I full enighet
beslutade konferensen att ställa sig bakom långt gående
krav på detta område. Det finns därför all anledning att nu
på nytt aktualisera frågan om USA:s inställning till
konventionen om biologisk mångfald. Det borde finnas
förutsättningar för att USA med den nya regimen kan
underteckna konventionen. Sverige bör ta initiativ för att
åstadkomma en sådan förändring i det amerikanska
ställningstagandet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av pådrivande
arbete från Sveriges sida för det internationella arbetet med
naturresursräkenskaper och sociala indikatorer,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om fortsatt
utveckling av naturresursräkenskaper baserat på
Miljöräkenskapsutredningens betänkande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ i förhållande till
transnationella företag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fortsatt aktivt engagemang i
arbetet för omställning av militära resurser till miljöskydd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nytt perspektiv på de globala
miljö- och utvecklingsproblemen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för skärpning av
klimatkonventionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
uppföljningen av Riokonferensen med tonvikt på globala
och sociala perspektiv,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett fortsatt aktivt
arbete för att förverkliga 0,7-procentsmålet,

9. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
de prioriteringar regeringen ämnar göra i
uppföljningsarbetet,

10. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
situationen i kommunerna när det gäller miljötillsyn och
övriga miljöåtgärder,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för att bättre
ta till vara erfarenheterna från kvinnors konkreta
miljöarbete,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samordnat
uppföljningsarbete via folkrörelserna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för att
förändra USA:s inställning till konventionen om biologisk
mångfald.

Stockholm i november 1992

Annika Åhnberg (-)