med anledning av prop. 2000/01:81 Omskärelse av pojkar

Motion 2000/01:So40 av Chris Heister m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tidsbegränsning av lagen om omskärelse av pojkar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om s.k. informerat samtycke av båda vårdnadshavarna och/eller
pojken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om smärtlindring.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs utifrån riksdagens prioriteringsbeslut om offentlig finansiering av
etnisk omskärelse.

Inledning

Regeringen föreslår i föreliggande proposition en reglering av sådan
omskärelse av pojkar som inte är medicinskt betingad.

Omskärelse av pojkar har pågått inom olika kulturer i flera tusen år på
religiösa eller kulturellt betingade grunder. Tidigare har omfattningen i
Sverige varit liten vilket starkt bidragit till att frågan inte diskuterats
allmänt.
Genom de senare årens befolkningsförändringar har frekvensen ökat och
frågan lyfts fram i ljuset. Hittills har omskärelse av pojkar inte haft någon
särskild rättslig reglering vilket måste ses som mycket otillfredsställande. Vi
välkomnar därför regeringens förslag att rättsligt reglera sådan omskärelse
som inte är medicinskt betingad.

Allmänna utgångspunkter

Då icke medicinskt betingad omskärelse av pojkar berör flera viktiga och
delvis motstridiga principer är det enligt vår mening viktigt att konstatera
att den föreslagna regleringen förbättrar för pojkarna genom att minska
risken för oskicklig verksamhet. Förslaget minskar risken för ingrepp utan
adekvat smärtlindring. Det vore också naivt att tro att ett regelrätt förbud i
dagens läge skulle leda till annat än att verksamheten sker i det fördolda
genom "köksbordskirurgi" eller vid tillfälliga besök i andra länder.
Samtidigt vill vi framhålla att den föreslagna regleringen inte kan ses som
annat än ett första steg just därför att frågan, som tidigare nämnts
debatterats föga och opinionsbildningen har varit svag. Mycket talar för
att omskärelsen som är att se som ett medicinskt meningslöst och
irreparabelt ingrepp strider mot FN:s barnkonvention §19 som säger att
alla lagstiftningsåtgärder skall vidtas för att skydda barn mot alla former
av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller övergrepp. Detta måste dock
vägas mot konventionens ingress som framhåller att vederbörlig hänsyn
skall tas till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden. Det är
därför viktigt att tid nu ges för debatt utifrån dessa premisser så att
opinionsbildning och eventuella attitydförändringar kan ske. Som
framhålls i Lagrådets yttrande så har redan, sedan Högsta domstolen 1997
fastslog att föräldrars samtycke gjorde en omskärelse tillåten, en
förskjutning av värderingar skett vilket gör att den avvägning mellan å
ena sidan barnets bästa och å andra sidan föräldrarnas bestämmanderätt
över barnet och deras fria religionsutövning som nu görs snart kan visa
sig föråldrad. Lagen bör därför tidsbegränsas till fem år varefter
regeringen får återkomma.

Vi menar att det även i övrigt finns några punkter där precisering och en
mer skärpt lagstiftning behövs.

Förutsättningar för att omskärelse skall få
utföras samt kraven på utförande

Information

Det bör framgå av lagen att vid omskärelse av etniska skäl åläggs
utföraren att särskilt noga förvissa sig om att båda vårdnadshavarna
samtycker till ingreppet. Ingreppet skall utföras endast efter ett uttalat s.k.
informativt samtycke av vårdnadshavarna och/eller pojken. Vi vill också
biträda och understryka Lagrådets synpunkt på att skrivningen att ingrepp
inte får utföras mot pojkens vilja innebär att inte ens en liten pojke får
omskäras mot sin vilja om han kan ge uttryck för att han inte vill vara
med om ingreppet.

Smärtlindring

Enligt vår mening är regeringens förslag i denna del oprecist och
problemen med bedövning genom injektion behandlas på ett alltför
lättvindigt sätt.

Det är klart belagt att även det minsta barn känner smärta varför det klart
bör framgå att ytbedövning genom anestesisalva inte är "adekvat
smärtlindring" utan endast kan tjäna till att minska smärtan vid sticket vid
injektion av lokalanestetika.

Regeringens i och för sig riktiga kommentar att det endast är förskrivning
av injektionspreparat som kräver läkarmedverkan och att det inte finns
föreskrifter om speciell behörighet för att ge bedövning genom injektion visar
enligt vår mening på en lättsinnig syn på riskerna av att administrera
injektionsmedel. Det är väl känt att misstag sker även då administreringen
sker av legitimerad personal och risken lär öka påtagligt om andra tillåts och
närmast uppmuntras att ge bedövningsinjektioner. Paralleller bör här dras
med "kvacksalveribestämmelserna" i 4 kapitlet lagen om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område där det anförs att användandet av vissa
behandlingsmetoder generellt sett är så riskfyllda att de inte bör utföras av
personer utan erforderlig kompetens. Anestesin bör alltså ombesörjas endast
av hälso- och sjukvårdpersonal som är väl förtrogen med aktuella preparat
och tekniker även om själva omskärelsen kan ske av annan enligt lagförslaget.
Lagen bör förtydligas med en bestämmelse om att det är hälso- och
sjukvårdspersonal som har att svara för smärtlindring vid etnisk omskärelse.

Frågan om kostnader för ingreppet

Regeringen anför att det finns argument både för och emot en offentlig
finansiering. Vi ställer oss undrande inför detta. Det måste anses helt
klarlagt att det inte finns några medicinska skäl för etnisk omskärelse.
Olika sådana skäl har visserligen ofta framförts och framförs i debatten
men uppfattningen att omskärelse skulle innebära medicinska fördelar har
vederlagts av ett stort antal tunga medicinska organisationer i många
länder.

Etnisk omskärelse är alltså ett medicinskt meningslöst ingrepp vilket bl.a.
innebär att inga komplikationer egentligen kan accepteras. Det är också
Socialstyrelsens grunduppfattning att omskärelse inte skall genomföras annat
än om medicinska skäl för ingreppet föreligger. Som vi tidigare framhållit
delar vi dock regeringens uppfattning att den föreslagna regleringen i nuläget,
med de förtydliganden och tillägg vi föreslår, är den i dag enda rimliga
lösningen. Detta innebär också att frågan om vem som står för kostnaden för
ingreppet bör tydliggöras speciellt med hänsyn till det av riksdagen fattade
prioriteringsbeslutet.

Det är uppenbart att etnisk omskärelse inte faller inom vad som är hälso-
och sjukvård och också faller utanför de grupper som enligt
prioriteringsbeslutet bör omfattas av offentlig finansiering. Regeringen
framhåller att den höga kostnaden, i vissa fall upp till ett par tusen kronor,
kan
vara ett skäl för att åtgärden bör omfattas av den offentliga finansieringen.
Detta kan inte anses vara ett rimligt förhållningssätt.

Varje landsting bestämmer själv hur mycket ett ingrepp skall kosta för den
enskilde. Riksdagens prioriteringsbeslut anger att viss verksamhet inte är att
hänföra till sådan som bör finansieras med offentliga medel. Etnisk
omskärelse kan inte på något sätt hänföras till sjukvårdande behandling och
de paralleller som regeringen drar med andra ingrepp som abort och
sterilisering som inte per definition är hälso- och sjukvård leder tanken fel.
Dessa ingrepp är ändock att se som i någon mening medicinskt meningsfulla
vilket etnisk omskärelse aldrig är. Det bör, utifrån de av riksdagen antagna
prioriteringsriktlinjerna, klart anges att ingreppet faller utanför vad som bör
ersättas med offentliga medel.

Stockholm den 29 mars 2001

Chris Heister (m)

Leif Carlson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Lars Elinderson (m)

Henrik Westman (m)

Göran Lindblad (m)

Maud Ekendahl (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Margareta Cederfelt (m)