med anledning av prop. 1999/2000:57 Ökad konkurrens på mobiltelemarknaden

Motion 1999/2000:T10 av Per-Richard Molén m.fl. (m)

Konkurrens i mobiltelenäten

Regeringens förslag i korthet

Regeringen föreslår i avsikt att öka konkurrensen på
mobiltelemarknaden, att det i telelagen införs en skyldighet för
tillståndshavare, som äger telenät för mobila teletjänster, att på
marknadsmässiga villkor upplåta nätkapacitet till andra.
Ändringarna av telelagen är i viss mån föranledd av den utdelning av
frekvenser för den tredje generationens mobilnät UMTS, som skall äga rum
under år 2000.

Fri konkurrens en hörnsten för ett sunt näringsliv

Fri konkurrens är en av hörnstenarna i Romfördraget. Detta bygger på
den grundläggande inställningen om konkurrensens betydelse för
konsumenter och företag och utvecklingen av samhället som helhet. Att
kommunikationerna utvecklats och varit säkra och lättillgängliga har
varit av helt avgörande betydelse för samhällets utveckling.
Konkurrensen är därför viktig på kommunikationsmarknaden där vi i
framtiden kan förvänta oss en mycket kraftigt ökad expansion. Den
potentiella tillväxten i ekonomin ska därför begränsas i så liten
utsträckning som möjligt.

Inledande synpunkter

Den fråga man har anledning ställa sig är om regeringen med ett
lagförslag av tvingande natur uppnår sitt syfte att öka konkurrensen.
Vilka alternativa lösningar att öppna näten för ökad konkurrens kan
finnas för att förmå nuvarande mobilnätsinnehavare att upplåta s k
överkapacitet i egna nät till företag, som på en explosiv marknad
erbjuder en lång rad nya tjänster tänkta att erbjudas kunder eller
konsumenter via mobiltelenätet? Finns denna överkapacitet över
huvudtaget?

Det kan också vara motiverat att ställa sig frågan, om det är brukligt, att
staten går in och kraftigt förändrar de grundläggande förutsättningarna för
aktörer, som med risk investerat betydande kapital i egna anläggnings-
tillgångar? Är det affärsmässigt riktigt att låta andra aktörer, som kan vara
deras konkurrenter, utnyttja de nuvarande nätägarnas nät?

Bakgrund

För närvarande finns tre aktiva mobilteleoperatörer i Sverige: Telia
Mobile AB, Tele2 AB och Europolitan AB. Dessa har enligt telelagen
från 1993 erhållit tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster.
Tillstånden kan omprövas efter år 1999. Ett företag - Telenordia AB -
har på samma villkor som de övriga tre erhållit licens för utbyggnad av
ett mobilnät. Företaget har dock inte utnyttjat denna rätt.

Under årens lopp har mobilteleoperatörerna gjort stora investeringar i sina
nätstrukturer. Dessa torde överstiga 15 miljarder kronor. Av årsredovis-
ningarna framgår att det först under de allra sista åren - från 1998 - har varit
möjligt för företagen att redovisa vinst på sina mobilnät. Med andra ord har
bara en begränsad del av det riskkapital, som tagits i anspråk kunnat
amorteras. Företagens balansräkningar är belastade av de lån som företagen
tagit upp på kapitalmarknaden. Operatörerna iklädde sig stora risker vid
penetrationen av en ny teknik på den svenska marknaden.

Mobila tjänsteföretag - service providers

På marknaden finns dels de aktörer som står för nätinfrastruktur som
krävs för överföring av tele och data, dels de s k service providers, som
liksom nätoperatörer levererar tjänster till slutkunderna. Service
providers gör dock detta utan att bygga eller operera egen infrastruktur.

Det är av naturliga skäl angeläget att dessa tjänsteföretag också i någon
form ges möjlighet att köpa nätkapacitet i befintliga mobilnät. Det är frågan
om ett stort antal företag med mycket olika varierande tjänster. Vissa
kommer att rikta sig mot breda kundgrupper men många kommer säkert att
begränsa sig till mer snäva kundkategorier och erbjuda spetskvalitet. Denna
del av mobilmarknaden är mycket dynamisk.

Vi moderater anser att det är viktigt att dessa tjänsteföretag får möjlighet
att utvecklas i Sverige och att dessa svenska företag i ett längre tids-
perspektiv ges goda konkurrensfördelar, när telekommunikationsmarknaden
allt mer liberaliseras inom EU.

Nuvarande marknad

Mobiltelemarknaden i Sverige är i princip en oligopolmarknad med tre
väletablerade aktörer, som är vertikalt integrerade och fungerar både som
nätoperatörer och tjänsteleverantörer.

Konkurrensen på mobiltelemarknaden är väl utvecklad med för närvarande
fyra tillhandahållare av mobila teletjänster när nu även Tele1 Europe AB
erbjuder mobiltelefoni parallellt med de tre svenska operatörerna.

Därtill har Telenordia AB sedan slutet av förra året lanserat en ny
teletjänst, som ger kunderna möjlighet att ringa med Telenordia även från
mobiltelefoner. Denna tjänst kommer att direkt konkurrera med de befintliga
operatörernas mobila teletjänster.

Prisbilden

Post- och telestyrelsen har i olika sammanhang hävdat att prisnivån för
mobiltelefoni är högre i Sverige än övriga nordiska länder och att detta är
ett tecken på att konkurrensen inte fungerar tillfredsställande.

Trots ett omfattande analysarbete har inte detta kunnat vederläggas.
Regeringen konstaterar i sin proposition, att det finns "studier som pekar på
att priserna i Sverige är höga och andra som pekar på motsatsen. Några
entydiga slutsatser av hur prisutvecklingen på mobiltelemarknaden sett ut är
därför svåra att dra."

Enligt vår mening kan därför inte prisbilden vara ett avgörande motiv för
att förmå nätoperatörerna att öppna sina nät för andra aktörer som i många
fall kan vara deras konkurrenter. Ett samarbete bör vila på frivillig grund och
på affärsmässighet.

Behovet av en statlig intervention kontra risken att
allvarligt störa en pågående gynnsam utveckling

Det kan vara värt att notera att Sverige i dag är en av de mest utvecklade
marknaderna för mobiltelefoni i världen, såväl med avseende på andelen
mobiltelefonanvändare i förhållande till den totala befolkningen som
med avseende på tjänster, kvalitet och pris. Sverige är också
världsledande vad gäller utvecklingen av olika tilläggstjänster för
mobiltelefoni.

Allt talar för att den mobila marknadens miljö i Sverige är god och inte
motiverar drastiska regleringar från regeringens sida. Det kan i den rådande
och så ytterst spännande fasen i mobiltelemarknadens utveckling vara
förknippat med stora risker att från statsmaktens sida intervenera. Att på så
osäkra grunder som de regeringen redovisar i sin proposition i nya oväntade
former reglera mobiltelemarknaden är synnerligen tveksamt.

En intervention i en för Sveriges framtid viktig näringsgren försvårar eller
kanske till och med kan ödelägga utvecklingen på det mobila området. Det
bör enligt moderat mening finnas ett stort intresse från statsmaktens sida att
verka för att Sverige på allt sätt skall bibehålla sitt försprång på området.
Att
intervenera på en marknad kräver en lång rad av noggranna överväganden,
där olika alternativa vägar övervägs.

Regeringens proposition presenterar inga alternativ

Regeringen har inte redovisat några alternativa vägar för att uppnå den
förbättring av konkurrensen, som regeringen anser är nödvändig.

Hela den långa processen - från Post- och telestyrelsens rapport i oktober
1999 fram till regeringens proposition - har varit inriktad på en enda lösning
- att via ändringar i telelagen tvinga nätägarna att avstå nätkapacitet till
andra aktörer.

Att föra över den särreglering som används på marknaden för fasta tele-
tjänster till mobiltelemarknaden uppbyggd i Sverige under konkurrens
mellan tre aktörer är inte självklart. Mobiltelemarknaden är dynamisk. Ut-
vecklingen går snabbt. Branschen befinner sig fortfarande i en uppbygg-
nadsfas, som kräver stora investeringar framöver. För att locka till sig det
riskkapital som krävs för dessa infrastrukturprojekt måste man acceptera att
dessa företag under en period gör relativt goda vinster. Att priserna på
mobiltelefoni inte sjunker i samma takt som på den fasta telemarknaden
behöver därför inte nödvändigtvis bero på bristfällig konkurrens.

I en utredning beställd av Näringsdepartementet och utförd av professor
Lars Hultkrantz vid CTEK, Centrum för transport- och kommunikations-
ekonomi, har en rad alternativa vägar att underlätta för tjänsteföretag utan
egna nät att kunna få tillgång till nätkapacitet presenterats. Även vissa
remissinstanser har redovisat andra lösningar. Regeringen har avstått från att
ställa alternativens nackdelar och förtjänster mot den lösning, som rege-
ringen själv valt.

Underlaget för regeringens antaganden om att förslaget har en positiv
inverkan på tjänstemarknaden i synnerhet och på utvecklingen av hela
mobilsektorn i allmänhet är mycket tunt. Det fortsatt stora investerings-
behovet i den befintliga GSM-strukturen och utbyggnaden av den tredje
generations mobila system, UMTS, kommer i hög grad att hänga på de
ingrepp i marknaden, som regeringen genomför.

Har regeringens förslag retroaktiv verkan?

Lagrådets svar på lagrådsremissen ger belägg för att det finns retroaktiva
inslag i lagförslaget. Lagrådet skriver: "Den sakliga innebörden av
lagändringen är densamma som om meddelade tillstånd givits en annan
innebörd och genom den föreslagna övergångsbestämmelsen 2 skulle
lagändringen tillämpas också på redan beviljade tillstånd som inte eljest
skulle kunna omprövas - - -. Därmed innebär förslagen en retroaktiv
lagstiftning."

Från moderata utgångspunkter är en retroaktiv lagstiftning generellt en
styggelse. Även om syftet att öka konkurrensen och stärka utvecklingen på
tjänstemarknaden är vällovligt, finns det anledning att iaktta stor försiktighet
i regleringsarbetet på en marknad där förändringstakten är mycket hög.
Företagsamhetens behov av stabila spelregler blir särskilt tydligt när den
verksamhet som skall regleras i sig själv är dynamisk och rörlig.

Regeringens förslag ändrar på spelreglerna, som gällt sedan de sista åren
på 90-talet, då de tre nätägarna investerat miljarder i sina nät. Nätägarna har
baserat sina riskbedömningar och utbyggnadsbeslut på de villkor som
tillstånden angav.

Det finns enligt moderat uppfattning betydande risker för att de ingrepp
regeringen föreslår undergräver förtroendet för stabiliteten i det regelverk
som kringgärdar svensk IT- och mobiltelesektor och att resultatet av den
föreslagna regleringen skapar mera problem än underlättar en fortsatt
gynnsam utveckling på mobilområdet.

Sammanfattande synpunkter

Regeringens förslag till ändringar i telelagen är dåligt underbyggda och
konsekvenserna av lagförslaget har inte varit föremål för godtagbara ana-
lyser.

Presenterade alternativ till regeringsförslaget borde med tanke på Sveriges
position som ledande IT-nation ha blivit föremål för fördjupande studier.
Tilldelningen av nya tillstånd för UMTS och GSM kan rätt utformade öka
den infrastrukturkonkurrens som drivit marknadsutvecklingen så långt i
Sverige. Nya aktörer och konstellationer kan beviljas tillstånd att lokalt,
regionalt eller nationellt bygga egna nät. Tjänsteföretag kan tänkas gå
samman om egna nät, som inom ramen för nationell roaming öppnar mark-
naden framöver för nya tjänster och en skärpt konkurrens.

Statliga ingrepp bör ha sin grund och sin framtida förutsättning i en liberal
regleringsstruktur och i begränsad politisk inblandning i hur IT-sektorn
utvecklar sig. Detta är enligt moderat mening ett område där behovet av en
fri ekonomi är som störst.

Prisbilden och den explosiva utvecklingen i Sverige av nätföretag och
tjänsteföretag ger intryck av en dynamisk marknad utsatt för en fungerande
konkurrens.

Förslaget har retroaktiva inslag, som skapar osäkerhet hos de tre aktörer,
som för stora belopp kopplade till uppenbara risker investerat miljarder i
egna nät.

Övergången till den tredje generationens mobilnät, UMTS, kräver fortsatta
stora investeringar. En omotiverad eller felaktigt form av statlig reglering
kan förändra operatörernas riskbild och investeringslust och därmed hämma
utvecklingen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1999/2000:57.

Stockholm den 14 februari 2000

Per-Richard Molén (m)

Tom Heyman (m)

Lars Björkman (m)

Birgitta Wistrand (m)