med anledning av prop. 1998/99:131 Ny svensk filmpolitik

Motion 1999/2000:Kr4 av Birgitta Sellén m.fl. (c)

Allmänt

Som få andra verksamheter har filmen inte bara kultur- utan
också stor närings- och regionalpolitisk betydelse. Filmen
befinner sig i en intressant och expanderande sektor av
ekonomin. Produktion av långfilm hör till det mest
avancerade inom kommunikationsindustrin. Runt denna
samlas och utvecklas kompetenser med betydelse på flera
andra områden. Från detta perspektiv är samhällets stöd till
filmen strategiskt inte bara som kulturinstrument utan också
för att initiera verksamhet i större system där
filmproduktionen i sig är en liten men en central och
avgörande del.

På den regionala och lokala nivån har filmproduktionens regionalpolitiska
betydelse kommit att uppmärksammas alltmer. Flera regioner och orter har
engagerat sig hårt för att få filminspelningar till sig. Betydelsen för dem som
lyckas är inte bara kortsiktig, genom de direkta sysselsättningstillfällen som
erhålls, utan många gånger uppstår också stora turisteffekter - som med
filmen Jägarna i Älvsbyn. Ett annat bra exempel är Film i Västs satsning på
en egen inspelningsanläggning i Trollhättan.

För denna utveckling har de nya filmpoolerna och regionala filmfonderna
haft stor betydelse.

Mot denna bakgrund välkomnar vi därför från Centerpartiets sida den
ökade satsning på filmkulturen som föreslås i regeringens proposition
1998/99:131 Ny svensk filmpolitik.

Nytt filmavtal

Enligt Centerpartiets uppfattning är det bra att det varit
möjligt att ännu en gång träffa ett avtal om den svenska
filmpolitiken mellan staten och filmbranschen. Allt sedan det
första avtalet 1963 har avtalslösningen visat sig hållbar och
på ett bra och unikt sätt lyckats hålla samman konstnärliga
och kommersiella intressen till en helhet. Dess konstruktion
har starkt bidragit till att filmpolitiken förankrats bland
filmbranschens olika aktörer. Dess långsiktighet har haft
särskild betydelse för finansieringen av filmproduktioner,
som ju ofta sträcker sig över flera år.

Agerandet och inställningen från regeringen sida, inte minst manifesterat i
de utredningsdirektiv som antogs, tydde tyvärr länge på att man valt att
lyssna till den osakliga kritik som från vissa håll funnits mot den gällande
ordningen. Föga överraskande kom emellertid utredaren, författaren Per
Olov Enquist, fram till att ett avtal även fortsättningsvis utgjorde den bästa
samarbetsformen, och regeringen har glädjande nog valt att följa detta
förslag. Ett avtal, som utgör grunden för denna proposition, har sedermera
träffats.

Detta till trots kan vi inte underlåta att vara skarpt kritiska mot den helt
onödiga fördröjning av avtalslösningen och framtagandet av en ny
filmpolitik som regeringens agerande skapade. Även det faktum att man till
en början inte drev förhandlingsarbetet med den konsekvens och realism som
krävdes har bidragit till den skadliga försening som vi under 1999 får se
konsekvenserna av i form av att mindre resurser står till förfogande för
förhandsstöd.

Till skillnad från det filmavtal som gällt sedan 1993 omfattar det nya
avtalet all verksamhet som bedrivs av Svenska Filminstitutet, det vill säga
både produktion och kultur. Detta är i huvudsak bra eftersom den nuvarande
ordningen i vissa avseenden skapat administrativa problem och minskad
flexibilitet. Det är dock inte utan risker. Eftersom finansieringen av såväl
produktion som kultur nu kommer att vara gemensam kan en nedgång i
biobesöken, och därmed i biografavgifterna till Svenska Filminstitutet,
medföra att man tvingas till olyckliga besparingar på det kulturella området,
till exempel i anslagen till barn- och ungdomsvisningar, visningsorganisa-
tioner och regional verksamhet. Det blir en viktig uppgift för institutets
styrelse att ha sådan framförhållning och planering att detta så långt möjligt
kan undvikas. Det är också nödvändigt att staten har en beredskap för att -
om det visar sig nödvändigt - förstärka insatserna på det kulturella området,
särskilt då till de verksamheter som angavs ovan. Detta bör ges regeringen
till känna.

En annan risk ligger i den nya sammansättning som styrelsen för Svenska
Filminstitutet förutsatts få (och redan fått) genom att företrädare för
branschintressen åter tagit plats i denna. Detta får på intet sätt medföra att
de
kulturella intressena nedprioriteras till förmån för produktionen.

Under avsnitt 5 Ett samlat filmavtal talas det om att det inte är möjligt "för
någon part att inom avtalets ram begränsa eller öronmärka sitt bidrag till
något visst syfte". Detta är självklart riktigt men får samtidigt inte innebära
att inte staten, precis som tidigare, utanför avtalets ram kan genomföra
särskilda satsningar, såsom i slutet av 80-talet skedde med det särskilda
stödet till skolvisningar och lokala visningsprojekt, det så kallade 6-miljoners
anslaget. Detta bör ges regeringen till känna.

Publikrelaterat filmstöd

Till skillnad från utredningen har man i avtalet behållit en
form av efterhandsstöd, nu kallat publikrelaterat stöd.
Kritiken har varit hård mot det nuvarande efterhandsstödet,
men bortsett från att det beklagligtvis gjort att utrymmet för
förhandsstöd begränsats, har detta i all huvudsak fungerat
väl. Regeringen har glädjande nog här valt att lyssna på
remissopinionen som framfört att "filmpolitikens
huvuduppgifter kan uppfyllas på ett bättre sätt om det finns
flera beslutsingångar till en films finansiering, så att produk-
tionsstödet omfattar såväl olika former av förhandsstöd som
ett publikrelaterat stöd".

Välkommen satsning på
distributionen

Avtalet innebär enligt vår uppfattning en ytterst välkommen
fokusering på distributionsfrågan. Det är självklart helt
orimligt att en film som med upp till 9 miljoner kronor
finansierats med offentliga medel inte kan få en lansering
och en distribution som gör att den kan ses i hela landet.
Även det faktum att många importerade kvalitetsfilmer
sällan kommer utanför storstäderna, eller möjligen
universitetsorterna, utgör ett exempel på geografisk
ojämlikhet som samhällets kulturpolitik på allt sätt måste
motverka.

Vi kan här bara med gillande citera propositionen under avsnittet Stöd till
distribution och visning av film i hela landet: "En av de viktigaste upp-
gifterna för en ny svensk filmpolitik är att säkerställa tillgången till ett
brett
utbud av värdefull film i olika visningsformer i hela landet. En närliggande
uppgift är att upprätthålla och utveckla biografens roll som kulturell mötes-
plats i hela landet."

Filmen har den för sin konstform särskilda möjligheten till ett väl
decentraliserat framförande. Genom lanseringsstödet, stödet till distribution
av parallellkopior, stimulansbidraget till biografägare som visar svensk film,
biografupprustningsstödet, stödet till film i skolan och det förstärkta stödet
till visningsorganisationer och den regionala verksamheten tillsammans med
landsting och kommuner, ökar förutsättningarna högst påtagligt för att fler
skall få ta del av den omfattande filmproduktionen i vårt land. Detta hälsar vi
från Centerpartiets sida med största tillfredsställelse.

Trots att ingen annan kulturyttring, med undantag för musiken, når så
många människor som filmen har denna tidigare inte alls haft samma ställ-
ning i det offentliga kulturlivet som andra konstarter. Det är därför bra att
det
för filmen, genom de senaste årens utveckling, kunnat skapas ett liknande
strukturbygge som det som så framgångsrikt genomförts på teater- och
musikområdena. För det är för filmen, precis som för övriga verksamheter på
kulturområdet nödvändigt att ha centralt, regionalt och lokalt samverkande
strukturer till stöd för såväl det konstnärliga skapandet som för mötet mellan
konsten och publiken. Detta har alldeles för länge saknats inom filmen.

Särskilt på mindre orter och utanför universitetsstäderna spelar de
folkrörelseägda biograferna inom Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus
och Våra Gårdar en stor roll för att göra filmutbudet tillgängligt. För även
om TV- och videodistributionen påtagligt har ökat människors möjlighet till
fler filmupplevelser kan dessa när det gäller ljud- och bildupplevelse och
social samvaro inte mäta sig med den som erhålls på biograf. Det är därför en
viktig kulturpolitisk uppgift att se till att upprätthålla och utveckla
biografen
som kulturell mötesplats samt skapa förutsättningar för att fler människor får
del av bioupplevelsen. Det är därför bra att den särskilda kompensation som
utgår till de folkrörelsedrivna biograferna för att de diskrimineras av
momsreglerna som efter ett tillägg till 1993 års avtal nu permanentas.

I Enquists utredning fanns tankar på att för framtiden begränsa anslagen
till de värdefulla insatser som visningsorganisationerna gör för att sprida
filmkulturen. På den här punkten innebär avtalet ett välkommet omtänkande
och istället förutsätts anslagen höjas. Också här finns det anledning att
uppmärksamma propositionens positiva skrivning: "Det är otvetydigt att
biografverksamheten i stora delar av vårt glest befolkade land är helt be-
roende av väl fungerande och aktiva visningsorganisationer på såväl lokal
som central nivå."

Den injektion och positiva utveckling som regionaliseringen av film-
kulturen inneburit ges genom det nya avtalet förutsättningar att fortsätta.
Från Centerpartiets sida anser vi detta angeläget så att så småningom hela
landet kan täckas av regionala organisationer. På sikt bör då också delar av
Svenska Filminstitutets stödverksamhet överföras till dessa, i synnerhet
gäller detta stödet till skolvisningar och lokala projekt. Detta bör ges
regeringen till känna.

För närvarande gäller att det statliga stödet till de regionala filmpoolerna
och fonderna inte får anväindas till långfilmsproduktion. Från vår sida menar
vi att detta beslut bör omprövas och att det inte längre bör finnas någon
begränsning av de regionala resurscentrumens möjlighet att använda de
statliga insatserna till filmproduktion. Detta bör ges regeringen till känna.

Det kommer knappast att mer än i ett fåtal fall och med högst begränsade
belopp vara möjligt för någon regional instans att medverka i långfilms-
produktion, men möjligheten bör inte vara utesluten. Detta inte minst
eftersom nuvarande regler skapar problem genom att centrumen måste hålla
isär de statliga medlen från de som man erhåller från kommuner och
landsting, för vilka motsvarande begränsning inte finns.

Särskilt viktigt är det att regionerna kan engageras i arbetet med att få fram
nya filmare, så kallat växthusarbete. Det bör också vara möjligt för ett
regionalt resurscentrum att, precis som nu, stå som producent för ett film-
projekt, oavsett om detta avser lång-, kort- eller dokumentärfilm. Detta bör
ges regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att staten bör ha en beredskap för att stärka
insatserna till barn- och ungdomsvisningar, visningsorganisationer och
regional verksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att staten även fortsättningsvis utanför avtalets
ram skall kunna genomföra särskilda satsningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att hela landet kan täckas av regionala
organisationer och att Svenska Filminstitutets stödverksamhet på sikt
bör överföras till dessa regionala organisationer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de regionala resurscentrumens möjlighet att
använda det statliga stödet till långfilmsproduktion,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett regionalt resurscentrum även kan stå som
producent för ett filmprojekt, oavsett om detta avser lång-, kort- eller
dokumentärfilm.

Stockholm den 16 september 1999

Birgitta Sellén (c)

Sofia Jonsson (c)

Erik Arthur Egervärn (c)

Margareta Andersson (c)

Marianne Andersson (c)

Agne Hansson (c)