med anledning av prop. 1997/98:137 Förvaltning av statens fastigheter och statliga myndigheters lokalförsörjning, m.m.

Motion 1997/98:Fi14 av Carl-Johan Wilson m.fl. (fp, c, kd, m, mp, v)

Utredningen om utvärdering av Byggnadsstyrelsens ombildning har i juni 1997 lämnat slutbetänkandet (SOU 1997:96) Lokalförsörjning och fastighetsägande, en utvärdering av statens fastighetsorganisation. Propositionen 1997/98:137 utgår från denna utredning. Propositionen är dock enligt vår uppfattning oklar på väsentliga punkter.

Utredningen anger bl. a. att Statens fastighetsverk år 1996 levererade in drygt en miljard kronor till statskassan (s. 72). Fastighetsägaren är enligt vad vi inhämtat ålagd ett avkastningskrav om 8 %. I utredningen redovisas:

Statens fastighetsverk bedriver en mycket heterogen verksamhet och en fråga som väckts är om staten som ägare skall ställa upp specifika avkastningskrav på respektive verksamhetsområde eller om det skall vara ett generellt avkastningskrav för hela det investerade kapitalet. Vår uppfattning är att det skall ställas upp särskilda avkastningskrav på de olika verksamheterna eftersom de är av så olika karaktär. Detta underlättar såväl styrning som bedömning av hur olika delar fungerar, och minskar risken för klagomål om att vissa delar "subventionerar" andra delar på ett sätt som inte var tänkt. (s. 74)

I propositionen 1997/98:137, avsnitt 5, anger regeringen som skäl till att staten äger vissa ändamålsfastigheter bl.a. att byggnaden är symbol för den primära verksamhet som bedrivs eller att fastigheten betraktas som ett nationellt kulturarv. Det konstateras vidare att gemensamt för statliga ändamålsfastigheter är att de är starkt förbundna med en viss statlig verksamhet och att de inte kan förvaltas på renodlat kommersiella grunder. Fastighetsrörelsen bedrivs i ett ömsesidigt beroendeförhållande med en primärverksamhet, och inriktningen på en fastighetsrörelse av ändamålskaraktär bör därför, enligt propositionen, vara att stödja den myndighet som brukar ändamålslokalerna i sin verksamhet.

Något längre fram i texten noterar regeringen att lokalförsörjningsreformen innebär en frihet för statliga hyresgäster att välja hyresvärd och lokal och att avkastningskraven skall bestämmas utifrån den risk som fastighetsägaren tar med hänsyn till denna konkurrenssituation. Men friheten att välja lokal gäller inte för sådana fastigheter som nyss har beskrivits. De har ju ursprungligen uppförts just för den verksamhet som bedrivs i dem, en verksamhet som alltså binder hyresgästen till fastigheten. I en sådan byggnad finns det inte någon risk att hyresgästen flyttar till annan lokal och därmed inte heller något motiv för ägaren att uttaxera avkastning på fastigheten. I många fall skulle t.ex. en nybyggnad inte heller vara försvarbar från samhällsekonomisk synpunkt.

Det är inte rimligt att en fastighet som en teater eller ett museum skall utgöra en intäktskälla som utnyttjas för helt andra ändamål än den teater- eller museiverksamhet som regering och riksdag har anvisat medel till. I en sådan ändamålsfastighet är det i stället resultatet av själva verksamheten som kan betraktas som den avkastning som staten får ut av satsade skattemedel. Riksdagen bör, med modifiering av tidigare beslut om avkastningskrav på nämnda kulturhistoriska ändamålsfastigheter, besluta att ett särskilt avkastningskrav inte skall ställas på ändamålsfastighet där hyresgästen saknar frihet att byta lokal och staten av den anledningen inte står någon ekonomisk risk.

Propositionen tar vidare upp frågan om redovisning av myndigheters effektivitet i lokalförsörjningen. Som på flera punkter i propositionen är det perspektiv som anläggs i detta sammanhang endast ägarens. Vid utarbetandet av den nya modell för redovisning som regeringen anmäler är det angeläget att också effektiviteten ur verksamhetens synpunkt lyfts fram, dvs förvaltningen av lokalerna. Vi anser det vara av stor vikt att se förvaltningen av statliga ändamålsfastigheter ur både ägarens och brukarens perspektiv. Riksdagen bör uttala att förvaltningen av statliga fastigheter skall belysas ur detta dubbla perspektiv vid de nämnda redovisningarna.

I propositionen diskuteras utredningens förslag om hyressättning på ett sådant sätt att dess tankar ges ett visst stöd. Enligt vår mening bör lokalkostnaderna för ändamålsfastighet kunna fastställas i två delar, dels kapitalkostnaderna som bör beräknas på fastighetens bokförda värde och tas ut på ett sådant sätt att de inte stiger med åren (jfr utredningens konstaterande s. 60), dels drift och underhåll som hyresgästen kan påverka mera direkt. Detta skulle ge stabilare planeringsförutsättningar genom att hyresgästen ges möjlighet att anpassa kostnaderna till sitt ekonomiska utrymme.

I propositionen anförs det vidare att det särskilt beträffande ändamålslokaler är viktigt med en öppen och aktiv dialog mellan fastighetsägare och hyresgäster i lokalfrågor. Att en sådan dialog utvecklas tillstyrker vi. Vi vill dock framhålla att dialogen måste syfta till att även tillgodose den statliga hyresgästens intresse. Vi finner det otillfredsställande att regeringen exempelvis inte tagit ställning till hur en hyrestvist skall lösas i fall som avser ändamålsfastighet. Riksdagen bör – i enlighet med utredningens förslag – begära att regeringen för riksdagen anmäler vilken instans som skall avgöra hyrestvist mellan fastighetsvärd och lokalbrukare.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen, med modifiering av tidigare beslut om avkastningskrav på vissa kulturhistoriska ändamålsfastigheter, beslutar att ett särskilt avkastningskrav inte skall ställas på ändamålsfastighet där hyresgästen saknar frihet att byta lokal och staten av den anledningen inte står någon ekonomisk risk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att, vid redovisning av effektiviteten i lokalförsörjning, förvaltningen av statliga fastigheter skall belysas ur både ägarens och brukarens perspektiv,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hyran för ifrågavarande ändamålsfastigheter bör kunna fastställas i två delar, dels kapitalkostnader, dels drift och underhåll som hyresgästen kan påverka,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om vilken instans som skall avgöra hyrestvist mellan fastighetsvärd och lokalbrukare.

Stockholm den 26 mars 1998
Carl-Johan Wilson (fp)
Jan Backman (m)	Marianne Andersson (c)
Charlotta L Bjälkebring (v)	Ewa Larsson (mp)
Fanny Rizell (kd)