med anledning av prop. 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik

Motion 1996/97:T71 av Elisa Abascal Reyes (mp)

Inledning

Vi välkomnar regeringens proposition angående ökad
tillgänglighet av kollektivtrafiken för funktionshindrade på
så sätt att detta är en mycket angelägen åtgärd som länge
släpat efter, trots ihärdigt upprepade principbeslut om att så
skall ske. En ökad tillgänglighet medför ökad livskvalitet för
många människor och det är även positivt att
kollektivtrafiken som trafikslag nu ges en mer framträdande
betydelse. Miljöpartiet de Gröna vill värna om alla
människor i vårt samhälle och skapa bästa möjliga
livskvalitet som inte nödvändigtvis baserar sig på materiell
välfärd. Att kunna resa och ha tillgång till effektiva och enkla
kommunikationer har en stor betydelse för de flesta
människor och ska självklart även vara så tillgängliga som
möjligt för människor med funktionshinder. Dock kan vi inte
instämma i samma positiva ordalag som ovan beträffande
vissa av de förändringar som regeringen föreslår för
färdtjänsten. Vi kan förstå regeringens argument att behovet
av färdtjänst kan minska i takt med att kollektivtrafiken görs
mera tillgänglig och att detta resulterar i en
samhällsekonomisk vinst, men vi kan inte acceptera att
inskränkningar i rätten till färdtjänst skall ske i takt med
ökat sparbehov från samhällets sida istället för i takt med
minskat behov allt eftersom investeringar genomförs.
Färdtjänst är en del av kollektivtrafiken för många människor
och borde, med utgångspunkt från ett solidariskt samhälle,
inte innebära några avsevärda merkostnader för dem som
brukar den. I det remissvar som De handikappades
riksförbund, Neurologiskt handikappades riksförbund,
Reumatikerförbundet och Svenska Parkinsonförbundet
överlämnade till lagrådet m.a.a. Ds 1996:69 påtalas en del
brister i den föreslagna lagstiftningen som i deras mening
riskerar att kraftigt försämra möjligheterna till färdtjänst för
många grupper. Vi instämmer i en del av den kritik som
dessa organisationer och många andra organisationer i
samma avseenden framfört angående förändrade villkor för
rätt till färdtjänst. Vi konstaterar även att regeringen valt att
hörsamma något av denna kritik i sin proposition, och våra
invändningar begränsar sig därför i förhållande till det
ursprungliga förslaget.

Lag om färdtjänst

I 7 § anges: "Om den sökande kan tillgodose sitt
transportbehov på annat sätt, behöver tillstånd dock inte
meddelas." Vi menar att denna skrivning lämnar öppet
inskränkningar i människors rätt till färdtjänst p.g.a. sparnit
inom kommunen. Vidare anser vi att de som uppfyller
kriterierna i 7 § första meningen för färdtjänst bör beviljas
denna utan att hänsyn tas till den enskildes eller familjens
sammanlagda inkomst. I den ambition som regeringen
uttrycker i propositionen att färdtjänst är en trafikpolitisk
fråga anser vi att det mycket väl går att hävda att just denna
ambition talar för att beviljande av färdtjänst inte skall vara
inkomstrelaterat. Vidare anser vi att den kostnad som
kommunen tar ut av tillståndsinnehavaren inte bara skall vara
skälig i den mån att den inte får överstiga kommunens
kostnader för verksamheten, avgiften får inte heller i alltför
stor mån överstiga avgifterna inom den övriga
kollektivtrafiken. Vi anser inte heller att de villkor är rimliga
som enligt lagen kan uppställas för hur många resor som
tillståndet omfattar och inom vilket område resan får göras.
Denna inskränkning skiljer sig betydligt från övriga
människors möjligheter att använda kollektivtrafik och är för
oss att vidga gapet mellan funktionshindrades möjligheter till
resande och andra människors möjligheter via kollektivtrafik
m.m. Rätten för en kommun att meddela föreskrifter
angående antalet resor som tillståndet berättigar till skall vara
begränsad på ett tydligare sätt i lagtexten och inte kunna
motiveras med som det i propositionen anges
"kommunalekonomiska behov". Då de flesta kommuner har
ekonomiska trångmål tycks detta vara en alltför vid
anledning. Vi vill även betona att en funktionshindrad,
myndig person som uppfyller kriterierna i 7 § första mening
inte skall kunna bli nekad tillstånd med hänvisning till att
familjemedlem skall sörja för den funktionshindrades
resmöjligheter. Att hänvisa en människa med
funktionshinder till en beroendeställning till en närstående
för att få grundläggande behov tillgodosedda, såsom vi anser
många resor inom framför allt den egna kommunen vara,
ligger långt ifrån de värderingar som vi anser borde ligga till
grund för respekt för den enskildes integritet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslaget till lag om färdtjänst 7 § andra mening,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunens möjlighet till att meddela föreskrifter om tillstånd till
färdtjänst,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgifter för färdtjänst,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ej inkomstrelatera rätten till färdtjänst,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ej inskränka rätt till färdtjänst med hänvisning till
familjemedlem.

Stockholm den 11 juni 1997

Elisa Abascal Reyes (mp)

Thomas Julin (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)