med anledning av prop. 1995/96:38 Länsindelningen i Skåne och Västsverige m.m.

Motion 1995/96:Bo7 av Bengt Harding Olson (fp)

Sveriges regionala verksamhet och indelning är i trängande
behov av en genomgripande översyn både av
effektivitetsmässiga och demokratiska skäl särskilt i ett
europeiskt perspektiv.

Regionalt förändringsbehov

Ansvaret för den regionala utvecklingen i Sverige ligger
förutom på de politiska organen även på alla berörda såväl
näringsliv som intresseorganisationer och myndigheter på
alla nivåer. Den regionala nivån har en nyckelroll eftersom
den har sin bas i den kommunala demokratin. Samtidigt
krävs viss statlig nationell medverkan av både övergripande
och sektoriell karaktär. Dessutom är samverkan mellan den
offentliga och privata sektorn oumbärlig liksom en offensiv
satsning på internationellt engagemang i första hand i
Europa.

Reformens inriktning måste vara att stärka det regionala demokratiska
utvecklingsansvaret främst på den statliga maktens bekostnad men också att
främja kommunal samverkan, allt för att stimulera den framtida
utvecklingen.

Kommunernas verksamhet är självklart basen för regionens verksamhet.
Därvid måste den regionala nivån ses som en resurs som främjar kommunens
egen verksamhet framförallt genom de uppenbara samordningsfördelarna.

På den statliga sidan har länsstyrelsen nu ansvaret för den statliga
övergripande planeringen. Så kommer det också att förbli men med en
effektiv och nedbantad organisation. För övrigt finns flera statliga sektors-
organ som exempelvis polis, åklagare, kronofogde, vägverk, banverk och
postverk. Även här pågår en regionalisering.

Nya regionala organ måste bildas, främst då regionparlament jämte utskott
samt erforderliga tjänstemannaorgan. Den närmare utformningen får an-
passas till verksamheten och närmast då till det regionala utvecklings-
ansvarets olika delar, alltså näringsliv och sysselsättning, fysisk planering,
miljö, kommunikationer, hälso- och sjukvård, utbildning och forskning,
kultur samt turism.

Utgångspunkten för en lämplig organisationsmodell måste vara vad som är
bäst för regionen. Ökad centralisering är av ondo. Decentralisering måste
eftersträvas och är fullt möjlig i dagens IT-samhälle. Modellen måste bygga
på fördelad lokalisering av aktuella organ över hela regionens yta med
utnyttjande av både regionala och statliga pusselbitar. Vissa förebilder finns
faktiskt redan inom EU.

Lämplig region

Skåne är en utomordentligt lämplig region att starta en
moderniserad regional utveckling. Landskapet får anses väl
förberett för att som en enad region möta ett nytt århundrade.
Men många problem måste lösas under vägen.

Utgångspunkten måste vara att skapa ett fungerande regionalt självstyre
med den organisatoriska uppbyggnad som är lämpligast för regionen; allt i
linje med tidigare angivna allmänna riktlinjer.

En skånsk modell måste bygga på fördelad lokalisering av aktuella organ
över hela regionens yta. Då blir många orter aktuella, som exempelvis
Malmö, Kristianstad, Helsingborg och Simrishamn. I detta sammanhang
gäller det också att tillgodose näringslivets berättigade intressen.
Naturligtvis
måste en skånsk enighet eftersträvas även i lokaliseringsfrågan som helhet.

Det regionala självstyret får naturligtvis byggas upp successivt. Lämpligen
kan Skåne göras till något av en "friregion" efter mönster från tidigare fri-
kommuner och frilandsting. Därefter - med utnyttjande av vunna erfarenhe-
ter - blir det dags att permanenta den regionala självstyrelsen med ett region-
parlament som bär huvudansvaret för Skånes utveckling.

En stark skånsk region med demokratisk förankring och en balanserad och
decentraliserad lokalisering av dess regionala och statliga organ är bäst för
Skåne-regionen och dess verksamhet och därmed också nationen.

Här bör tilläggas att tillskapandet av en skånsk region bör ses som ett
första steg på regionaliseringsvägen. Slutmålet bör vara en sammanhållen
större sydsvensk region. Även med detta perspektiv bör lokaliseringsfrågan
bedömas. En sådan storregion skulle tillgodose även näringslivets behov inte
minst när regionerna ges allt större betydelse inom EU.

Regeringens behandling

Regionaliseringsproblematiken är svår och mångfacetterad
och kräver ett helhetsgrepp för att man ska kunna uppnå en
samlande och balanserad lösning.

Regeringen har misskött den känsliga Skånefrågan. Handläggningsord-
ningen är fullständigt obegriplig. Först startar man i februari med den statliga
styrningen, separat och först i maj ska man återkomma till det regionala
utvecklingsansvaret. Detta trots att huvudfrågan rimligen måste vara
regionernas framtida självstyre. Den inflammerade lokaliseringsfrågan
uppskjuts visserligen och överlämnas till en särskild utredare. Men istället
för en förutsättningslös beställning införs en totalt onödig styrning i direk-
tiven angående lämplig residensort. Härmed har man lyckats reta gallfeber på
många skåningar även inom de egna socialdemokratiska leden.

Den i propositionen föreslagna sammanslagningen av länen och länsstyrel-
serna i Skåne är positiv och ett steg i rätt riktning. Men beklagligtvis
intresserar sig regeringen bara för denna del av Skånefrågan och ger ingen
garanti för kommande acceptabla regeringsförslag.

Riksdagens ansvar

Riksdagen har ett avgörande ansvar för Skånefrågans rätta
behandling särskilt i nuvarande läge. Detta kräver en
sammanhållen handläggning i riksdagen av Skånefrågan.
Alltså: regeringens avlämnade februariproposition om statlig
styrning och regeringens kommande majproposition om
regionalt självstyre måste behandlas tillsammans och
samtidigt i riksdagen. Detta är en grundläggande
förutsättning för att riksdagsledamöterna ska kunna ta
ställning till Skånefrågan.

En sammanhållen handläggning är nödvändig för att kunna bedöma
helheten. Statlig styrning och regionalt ansvar hänger ju oskiljaktigt ihop och
lokaliseringen av erforderliga organ måste vara en följd av den samlade
verksamheten.

Om en sådan sammanhållen handläggning förvägras är risken uppenbar att
det enda resultatet av hela regionfrågan kan bli en sammanhållen skånsk
"länsstyrelse" med ökad statlig makt utan någon ökad regional självstyrelse i
Skåne. I en sådan situation anser nog många riksdagsledamöter att det är bäst
och säkrast att stoppa hela Skånefrågan.

Preliminär inställning

Mot denna bakgrund yrkas preliminärt avslag på denna
proposition i avvaktan på den till maj aviserade
propositionen och gemensam handläggning i riksdagen. Om
en sådan handläggning ej kommer till stånd står det
preliminära avslaget fast. Vid en gemensam handläggning
torde det slutgiltiga ställningstagandet - om en acceptabel
helhetslösning då föreligger - bli bifall till båda
propositionerna.

Utskottets roll

Utskottet har nu en unik chans att främja en acceptabel
helhetslösning av Skånefrågan.

Så kan ske på följande sätt. Utskottet bör i sitt betänkande
fastslå att utskottet som en självklarhet utgår från att
regeringen i maj återkommer i regionfrågan och då med en
proposition som fullföljer den demokratiskt välförankrade
Regionberedningens linje, alltså genom en rejäl satsning på
det regionala utvecklingsansvaret.

Samtidigt borde fastläggas en ståndpunkt kring principerna för lokalisering
av de statliga och regionala organisationerna som riksdagen kan ansluta sig
till. Av särskild betydelse är därvid principen om en fördelad lokalisering
mellan flera orter inom regionen. Detta måste gälla både beträffande
länsstyrelse och sektorsorgan samt de regionala organen. Visserligen har
regionen resp. staten eget ansvar för lokaliseringen av var och en sina organ,
men inför det konkreta lokaliseringsbeslutet bör samråd ske mellan stat och
region för att uppnå bästa möjliga lokaliseringsresultat.

Ett sådant utskottsbetänkande skulle fungera som bästa (och enda) garanti
för att tillförsäkra Skåne ett rejält regionalt självstyre. Samtidigt skulle
också
möjligheterna till enighet i Skåne dramatiskt öka även i lokaliseringsfrågan.
Detta borde vara av högsta intresse för både skåningarna, utskottet, riksdagen
och regeringen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1995/96:38 om länsindelningen i
Skåne och Västsverige m.m. såvitt gäller sammanläggningen till
Skåne län.

Stockholm den 13 mars 1996

Bengt Harding Olson (fp)