med anledning av prop. 1995/96:153 Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges internationella utvecklingssamarbete

Motion 1995/96:U38 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

Könsstrukturer och
klasstrukturer

Inledningsvis vill vi poängtera det utmärkta i att ta upp
frågan om ett jämställdhetsmål bland de svenska
biståndsmålen. Könsförhållandena har i historien spelat en
lika avgörande roll i människornas vardag som
klassförhållandena. De har visserligen i sitt konkreta uttryck
- i likhet med klassförhållandena - varierat, medan
grundmönstret dock varit ett och samma. Det har funnits
förtryckare och undertryckta. Konkret återfinner vi dessa
båda former för under- och överordning i samhället
kombinerade på en mängd olika sätt, beroende på vilken
konkret fråga det handlar om. Det sistnämnda har gjort att en
del samhällsfenomen tett sig svåranalyserade. Det är först när
man börjar betrakta könsförhållandena som en särskild
maktstruktur av samma dignitet som klassförhållandena, som
man rätt kan förstå och påverka samhällsutvecklingen. Med
denna förståelse av förhållandet mellan könsförhållandena
och andra sociala förhållanden kan krav på jämställdhet
lättare formuleras och ställas. Detta sker idag på område efter
område. Det är utmärkt att dessa krav på jämställdhet också
nått den svenska biståndspolitiken. Inledningsvis vill vi
därför uppmärksamma och poängtera betydelsen av det steg
som tagits när man börjat att på allvar diskutera ett
jämställdhetsperspektiv när det gäller biståndspolitiken.

Denna diskussion är emellertid med största sannolikhet ingalunda slutförd
och det finns fortfarande en hel del kvar att säga i dessa frågor bland annat i
samband med regeringens proposition 1995/96:153 Jämställdhet som ett nytt
mål för Sveriges internationella utvecklingssamarbete.

Om biståndsmålen

På första sidan i propositionen blir det tydligt att de
föreslagna biståndsmålen är oklart formulerade. Man anger
ett övergripande mål och fem (sex) delmål. Därefter förklarar
regeringen att de olika delmålen skall samverka för att det
övergripande målet skall kunna uppnås. Därmed förvandlas
delmålen till underordnade mål och till medel eller
instrument som kan tillgripas för att man skall uppnå det
eftersträvade huvudmålet.

Sex mål blir därmed i realiteten till ett smörgåsbord, från vilket
regeringen/myndigheten (SIDA) kan plocka ut något som passar den
biståndsinsats den vill göra. I praktiken har då målet "resurstillväxt" blivit
dominerande och med största sannolikhet blir detta begrepp tolkat som
"tillväxt" i allmänhet, det vill säga insnävat till "ekonomisk tillväxt". Så var
till exempel fallet med u-krediterna till Kina.

Att det inte är fråga om inadekvat formalistisk kritik på den här punkten,
utan om berättigad kritik framgår av det förhållandet att regeringen själv på
sidan 7 under 4.3.1 i propositionen raskt och oreflekterat växlar spår från
"resurstillväxt" till det betydligt snävare begreppet "ekonomisk tillväxt".

Det övergripande målet för biståndsverksamheten är att "höja de fattiga
folkens levnadsnivå". Detta kallas i den utredning som gjorts, Jämställdhet -
ett mål i utvecklingsarbetet (SOU 1995:116), med rätta paternalistiskt. Vi kan
inte höja deras levnadsnivå. Det kan bara folken i berörda länder själva göra.
Vi kan däremot stödja deras strävanden att höja sin levnadsnivå. Vidare har
det visat sig att utvecklingen går från att klyftan vidgas mellan "fattiga folk"
och "rika folk" till att den ökar mellan fattiga och rika inom länderna. Detta
fenomen gör det angeläget att se över hela problemformuleringen. Den
åsikten delas av många remissinstanser. Det är bra att regeringen skriver att
en sådan översyn måste föregås av en bred diskussion bland folkrörelser och
allmänhet.

Om jämställdhetens plats

Utredningen vill placera detta mål på andra plats, men
regeringen vill sätta det sist, det vill säga i kronologisk
ordning. Om så blir fallet blir det nya biståndsmålet
"påhängt" och man kan befara att det får samma effekt som
när man kastar in jästen i ugnen efter det att man satt in
degen. Det är angeläget att sätta jämställdhetsmålet högt,
eftersom alla numera är överens om att det inte blir någon
utveckling utan kvinnornas deltagande. Detta antagande
stöds bland annat av Forum Syd. En mer teoretisk
argumentering för att ge det nya biståndsmålet en
framskjuten plats utgör även inledningen till denna motion,
där könsförhållandena betraktas som en särskild maktstruktur
i samhället. Vänsterpartiet anser att det nya delmålet för
biståndsverksamheten skall utgöra det först prioriterade
delmålet efter det övergripande målet.

Regeringen förklarar i propositionen att tillväxten förbättrar möjligheterna
till ökad jämställdhet (s. 7). Denna tes är i grunden felaktig. Det finns inget
automatiskt samband mellan tillväxt å ena sidan och jämlikhet eller
jämställdhet å den andra.

I flera länder i exempelvis Latinamerika har BNP ökat markant. Samtidigt
har klyftan mellan rika och fattiga vidgats avsevärt. Tillväxten har inte
"droppat ned" och kommit de fattiga till del. Det som gäller för jämlikheten
och den ekonomiska fördelningen i detta avseende torde i ännu högre grad
gälla för jämställdheten mellan könen.

Dessutom är påståendet märkligt när man i nästa stycke kan läsa att till-
växten ökar i och med ökad jämställdhet. Motsägelsen är uppenbar. Här är
det antagligen fråga om den tankeförlamningens dialektik som ibland
uppträder i samband med att man försöker ta till sig alltför många och alltför
skilda synpunkter på samma gång.

Om jämställdhet och miljö

I stycket 4.3.5 lyser kvinnornas insatser i ekonomin på en
avgörande punkt med sin frånvaro. En näringsgren som
jordbruket torde vara av avgörande betydelse i u-världen. Ur
jorden utvinns födan. Kvinnorna har en mycket konkret och
avgörande betydelse för matproduktionen i världen, i
synnerhet i u-länder. I Afrika svarar kvinnorna för 70-80
procent av matproduktionen.

Vidare borde propositionen ha uppmärksammat de s.k. strukturanpass-
ningsprogrammen, vilka har till effekt att en allt större andel av den bästa
jorden tas i anspråk för produktion av exportgrödor. Detta är männens
jordbruksproduktion, medan kvinnornas matproduktion drivs iväg till de
sämsta jordarna med miljöförstöring (t.ex. ökenspridning) som följd.

Biståndsdebatten och ordens
innebörd

Utrikesdepartementet arbetar idag med att utveckla en
övergripande politik när det gäller jämställdhetsfrågor. Hur
det arbetet förlöper är det mycket få som känner till. Det
torde vara en rimlig ståndpunkt att ett sådant arbete inte skall
ske i slutna rum utan vara en del av en större allmän debatt.
Kritik och synpunkter är gåvor som man tacksamt skall ta
emot. En väg att öppna debatt och efter hand uppnå
ståndpunkter som har ett gensvar hos allmänheten kan till
exempel vara att låta tjänstemän i Utrikesdepartementet
redovisa sina idéer och funderingar i debattartiklar i pressen.
Detta är angeläget i dag, inte minst med tanke på att det
knappast förs någon biståndsdebatt i medierna.

På sidan 10 i propositionen talas det om Världsbankens särskilda program
för Afrika, där man förklarar att man skall "beakta" jämställdhetsaspekter för
att skapa bättre förutsättningar för tillväxt. Denna typ av formuleringar kan
betyda allt eller intet. Erfarenheten säger att de för det mesta betyder intet.
Saken läggs tills vidare åt sidan, praktiskt taget för evigt. Istället borde den
svenska politiken vara inriktad på att hävda kvinnornas intressen i
Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, FN:s biståndsorgan och
EU-organen.

För att omvandla ett tämligen värdelöst "beaktande" till ett mer stridbart
"hävdande" krävs ökad kvinnorepresentation. I hela FN-systemet besätts
endast 28,2 procent av tjänsterna av kvinnor. I det skikt som brukar benämnas
"senior management" utgör de 11,3 procent. 4 av de 27 cheferna är kvinnor.
Det torde vara ännu sämre inom Världsbanken. Ett krav på att fler kvinnor
skall finnas på chefposter i de multilaterala biståndsorganen bör ingå i den
svenska biståndspolitiken.

Debatt, kompetens och
uppföljning

Utredningen (SOU 1995:116) har föreslagit ett fristående
forsknings- och kompetens-centrum med internationella
experter. Regeringen har svarat på detta med att förklara att
det handlar om ett långsiktigt förändringsarbete som kräver
fördjupade analyser av ökade kunskaper om orsakerna till
ojämlikhet. Den vill dock inte initiera nya strukturer. Det är
tänkbart att det inte behövs en ny institution, att det räcker
med ett nätverk. Men i så fall får detta inte begränsas till att
vara expertgrupper enbart för regeringens och SIDA:s behov.
Det måste fungera flexibelt, utnyttja enskilda organisationers
erfarenheter och stimulera debatten i vida kretsar när det
gäller jämställdhetens betydelse för utvecklingen och
biståndspolitiken. Detsamma gäller för uppföljningen och
utvärderingen av biståndet ur jämlikhetssynpunkt.

Av alldeles särskild betydelse är att få mer och bättre forskning om hur
strukturanpassningsprogrammen påverkar kvinnornas situation.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att Kvinnorådet för inter-
nationellt bistånd (KIB) måste ses över. Det har sagts att KIB inte gjort
särskilt mycket de senaste åren. Med det nya biståndsmålet får KIB en ny och
viktigare arbetsuppgift. För att fylla den måste sammansättningen av rådet ses
över så att man tillvaratar nya idéer och erfarenheter. KIB borde inte bara
arbeta med SIDA, utan även med UD:s avdelning för internationellt bistånd
(IU-avdelningen) för att bevaka de multilaterala biståndsgivarnas verksamhet.

Öst- och Centraleuropa

Avslutningsvis vill Vänsterpartiet göra en positiv notering
när det gäller Öst- och Centraleuropa. Här har regeringen
gått ett steg längre än utredningen, som inte behandlat detta
område, och förklarat att jämställdhetsperspektivet skall
genomsyra hela samarbetet med Öst- och Centraleuropa.
Detta är utmärkt. Förslaget att göra en särskild studie kring
detta likaså.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begreppet "resurstillväxt" som ett begrepp vidare
än "ekonomisk tillväxt",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att jämställdhetsmålet sätts som det första
prioriterade delmålet efter det övergripande målet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Utrikesdepartementets formulering av en
övergripande politik för jämställdhetsmålet skall ske i öppen debatt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall arbeta för att få ett större
kvinnligt inflytande inom de multinationella biståndsorganen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall verka för att
strukturanpassningsprogrammen utformas så att jämställdheten mellan
kvinnor och män främjas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om formerna för kompetensutveckling och
utvärdering av jämställdhetsmålet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om KIB..
11F
Stockholm den 20 mars 1996

Eva Zetterberg (v)

Ulla Hoffmann (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)