med anledning av prop. 1995/96:153 Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges internationella utvecklingssamarbete

Motion 1995/96:U35 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

I propositionen föreslås att ett nytt mål om jämställdhet förs
till de mål som redan finns för svenskt u-landsbistånd. Till
grund för propositionen ligger en utredning gjord av Barbro
Westerholm (fp).

Folkpartiet har tidigare motionerat i denna fråga. Vi delar propositionens
uppfattning om att jämställdhet är ett viktigt mål inom utvecklingssamarbetet.
Inte endast ur rättvisesynpunkt men även ur effektivitetssynpunkt är en sådan
inriktning nödvändig. Kvinnornas roll i många utvecklingsprojekt kan inte
överskattas. Ofta är deras medverkan en förutsättning för att biståndet ska få
långsiktiga effekter och frukterna av insatsen bli tillgängliga för dem de var
tänkt för.

Däremot ser Folkpartiet en risk i att de sammanlagda målen, som går från
fem till sex, kan bli alltför många. Därmed uppstår en risk för otydlighet.
Denna otydlighet kan bidra till att göra biståndet mindre framgångsrikt.
Undersökningar har pekat i denna riktning. Detta har även utredningen antytt.

I utredningen rekommenderas att en översyn av biståndsmålen kommer till
stånd. Det finns många goda skäl till detta. Folkpartiet har tidigare påpekat
vikten av att biståndspolitiken inte får drunkna i diskussioner om organi-
sationsformer och myndighetsstrukturer. Det är nu dags att prioritera analys
av innehåll och kvalitet i biståndet.

Länderna i tredje världen har nu gjort sig fria från kolonialmakterna. Den
andra frigörelsen då diktatorer körs bort från makten sker nu. Det är hög tid
att Sverige får en biståndspolitik som verkar i en riktning där detta faktum
uppmärksammas.

I formell mening är det självklart att u-länder liksom andra länder ska vara
ekonomiskt och politiskt självständiga, men detta mål kan inte nås med
bistånd, utan genom att av världssamfundet accepterade folkrättsliga regler
upprätthålls.

Ett huvudmål för en liberal u-landspolitik är att de fattiga länderna ska
integreras i en världsekonomi, där frihandel och företagsinvesteringar är
centrala drivkrafter för utveckling. Sverige ska i EU driva på för en liberal
europeisk teko- och jordbrukspolitik. Nästa steg i arbetet för att liberalisera
världshandeln bör tas snarast möjligt. Då bör hänsynen till u-länderna väga
ännu tyngre än hittills.

I detta perspektiv är biståndets gamla oberoendemål inte längre en tillgång
utan riskerar snarare att vara en belastning.

Under en tidigare epok var u-ländernas frigörelse från de tidigare
kolonialmakterna ett angeläget mål. Men även långt efter att de nya staterna
vunnit självständighet i formell mening betonades relationerna mellan u-
länderna och de gamla kolonialmakterna inom samhällsvetenskaperna, sär-
skilt av den s k beroendeskolan. Strävandena efter en brytning med väster-
ländsk ekonomi och civilisation idealiserades. Detta var mycket olyckligt.

I de länder där denna inriktning prövades blev resultatet inte oberoende
utan snarare biståndsberoende. Under senare år har samverkan och inter-
nationella kontakter snarare nedtonats. Med det kalla krigets slut har också
frågan om beroende av olika stormakter blivit allt mindre brännande. I dag
riskerar oberoendemålet att skapa oklarhet kring synen på u-länderna och
världsekonomin.

Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt bör granskas i
samband med en bredare översyn av de svenska biståndsmålen. Det bör då
övervägas om detta mål helt kan strykas.

Den storpolitiska utvecklingen under slutet av åttiotalet har förändrat förut-
sättningarna för vårt utvecklingssamarbete också ur ett vidare utrikespolitiskt
perspektiv. Under de decennier då biståndet expanderade kraftigt sågs detta
som ett viktigt inslag i Sveriges inställning till den internationella
politikens
bipolaritet, d v s uppdelningen i två maktsfärer: en amerikansk och en
sovjetisk.

I den situationen verkade Sverige för ett multilateralt och bilateralt bistånd
som skulle göra det möjligt för utvecklingsländerna att välja politiskt och
ekonomiskt system oberoende av de båda dominerande alternativen i världs-
politiken. Detta ledde till att det svenska biståndet på makronivå, d v s
gentemot mottagarländernas regeringar, blev värdenihilistisk.

Sverige krävde av mottagarländernas regeringar varken demokrati eller
diktatur och förespråkade inte heller något tydligt alternativ i valet mellan
planekonomi och marknadsekonomi. Detta innebar i många fall ett stöd till
länder som valde en helt annan rollfördelning mellan statsmakt och marknad
än den som ansågs rimlig i vårt land.

Det slags tredje ståndpunkt som Sverige försökte inta har fallit. Att
biståndet ska gynna en demokratisk utveckling i utvecklingsländerna kan
därför inte längre vara ett biståndspolitiskt mål bland andra. Detta blir
speciellt tydligt då jämställdhetsmålet nu föreslås komplettera de andra
biståndspolitiska målen. Finns det en enskild åtgärd som vi med säkerhet vet
skulle kunna förbättra situationen för världens fattiga kvinnor vore det att
åtminstone ge dem inflytande - det får de i en demokrati.

Demokrati är en del av själva utvecklingsbegreppet. Därför är inte
demokrati endast ett instrument, inte endast ett sätt att få en effektivare
ekonomi och på så rätt bekämpa fattigdomen. Även fattiga människor har rätt
att själva bestämma över sina liv. En demokratisk utveckling, som inkluderar
några nödvändiga institutioner såsom fria val, organisationsfrihet, fri
opinionsbildning och mänskliga fri- och rättigheter, har för oss ett värde i
sig.

Det finns heller inga belägg för att fattigdom bekämpas mindre effektivt
under ett demokratiskt statsskick, vilket några har framfört. Det är naturligt-
vis en märklig tanke att människor skulle bli fattigare ju mera de får att säga
till om. Tvärtom, det finns oändliga exempel på motsatsen. Svenskt bistånd
ska därför verka för att demokrati och mänskliga rättigheter blir verklighet
genom utvecklingssamarbetet. Demokratimålet måste få en mer framträdande
roll i det svenska biståndet än vad det har i dag.

Folkpartiet föreslår därför att biståndsmålen anpassas till 1990-talet och att
en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att formulera en bistånds-
politik i enlighet med ovan.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar bifalla propositionens förslag om att göra
jämställdhet till ett nytt mål för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning med uppgift att göra en
förnyad prövning av de biståndspolitiska målen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts avseende det s.k. oberoendemålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts avseende biståndets demokratimål.

Stockholm den 27 mars 1996

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Lennart Rohdin (fp)