med anledning av prop. 1995/96:148 Lokal samverkan mot arbetslösheten

Motion 1995/96:A38 av Dan Ericsson m.fl. (kds)

Regeringens proposition om lokal samverkan mot
arbetslösheten har ett vällovligt syfte. Det handlar om att
finna former för förbättrad lokal samverkan inom
arbetsmarknadspolitiken. Det är bara att beklaga att
regeringen varit så senfärdig med denna typ av initiativ. Ute
på fältet har man efterfrågat detta under mycket lång tid. Nio
av tio kommuner bedriver redan idag projekt i samarbete
med arbetsförmedlingen och i övrigt har alla kommuner
informella kontakter med arbetsförmedlingen.
Långtidsarbetslösa, ungdomar och socialbidragstagare är de
vanligaste målgrupperna i de gemensamma projekten. Drygt
var tredje kommun samarbetar också med försäkringskassan
på det arbetsmarknadspolitiska området och nästan lika
många med arbetsmarknadsinstitutet. Ett stort antal
kommuner samarbetar dessutom både med facket och med
näringslivet på orten. Samarbetet verkar fungera bra på de
flesta håll. Mot denna bakgrund är regeringens förslag om ett
18 månaders försöksprojekt i ett antal kommuner relativt
tafatt. Därför vill vi kristdemokrater gå längre genom att ta
tillvara de erfarenheter som redan gjorts och utifrån dessa
förbättra samarbete och effektivitet i åtgärder på
arbetsmarknadspolitikens område. De önskemål till lokal
samverkan som redan idag finns uttryckta eller redan i någon
form realiserats bör uppmuntras och underlättas.

Verkligheten har som sagt redan idag tvingat kommuner och arbetsförmed-
lingar att ha ett omfattande samarbete. Kommunerna har genom regeringens
politik fått ansvar för bland annat arbetslösa ungdomar under 20 år och för
datorteken, vilket kräver ökad samverkan. Likaså kräver försörjningsansvaret
för medborgarna ett kommunalt ansvar för dem som genom arbetslöshet har
det allra sämst ställt och är beroende av socialbidrag. Samarbetet förhindras
dock av stela och oflexibla regelsystem. Insatserna tenderar att bli
kortsiktiga. Reglerna hindrar också att insatser sätts in vid arbetslöshetens
början, när de skulle gett bäst utdelning och betytt mest för individen.

Finspång är ett exempel på en kommun där man idag har en utvecklad
samverkan mellan kommunala, landstingskommunala och statliga instanser.
En verksamhet som inledningsvis fungerat bra. Det stora problemet är dock
att när man exempelvis tillsammans arbetat med en lyckad rehabilitering
saknas det ändå en arbetsmarknad. Regeringens politik avseende exempelvis
sänkningar av lönebidrag är därvidlag en försvårande omständighet. Det
visar att regeringen fortfarande saknar en helhetssyn på arbetsmarknads-
politiken och samverkan med kommunerna.

Kommunerna efterfrågar förutom ökad flexibilitet från Arbetsmarknads-
verkets sida också en möjlighet att använda arbetslöshetskassornas medel så
att de arbetslösa kan utbilda sig eller vara aktiva i någon åtgärd under
arbetslöshetstiden. Detta är något som tangerar den så kallade östgöta-
modellen. Det vill säga att medel ställs till förfogande så att kommuner och
landsting kan skriva avtal med länsarbetsnämnderna om kompetens-
utveckling och utbildning istället för avskedanden ut i öppen arbetslöshet.

Kommunförbundet och tidigare Kommunalarbetarförbundet har i rapporter
redogjort för pessimistiska prognoser avseende hur många kommunala jobb
som försvinner fram till sekelskiftet. Det är uppenbarligen en ekonomisk
förlust såväl för kommuner som för staten att öka på arbetslöshetsköerna
med personer från dessa sektorer. Dessutom är det slöseri med mänskliga
resurser. Från kristdemokraternas sida vidhåller vi uppfattningen att läns-
arbetsnämnderna skall kunna sluta avtal om kompetenshöjning/utbildning för
personal inom kommuner och landsting som annars skulle stå helt arbetslösa.

Det är helt nödvändigt att få ökad flexibilitet vad gäller de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna. Beslutsfattandet om vilken åtgärd som är bäst måste
kunna fattas på den lokala nivån och Arbetsmarknadsverket med dess
arbetsmarknadspolitiska arsenal skall fungera som stöttning och inte som
paragrafryttare. Regeringen är själv mycket vag över vad man i praktiken
menar med lokal samordning eller decentralisering av arbetsmarknads-
politiken. Av effektivitetsskäl vill man se mer av lokala lösningar, men man
vågar ändå inte ta konsekvenserna av en sådan inriktning. Det enda man gör
är att initiera ett mindre försöksprojekt och föreslå att arbetsförmedlingarna
ges större frihet i sin resursanvändning. Samverkan handlar om minst två
parter. Hur föreställer sig regeringen att kommunerna skall se på det faktum
att arbetsförmedlingen ges frihet men kommunerna och de arbetslösa själva
verkar stå utanför? Kommunerna skall i de föreslagna försöksprojekten bistå
med 25 procent av de finansiella medlen. Kommunerna bör då också ha
möjlighet att till exempel erbjuda arbetslivsutveckling till personer som är
arbetslösa men inte berättigade till arbetslöshetsersättning eller KAS. De
kommunala medel som satsas måste kunna betala sig genom minskade
kostnader för socialbidrag.

Den tvehågsenhet som regeringen uppvisar vad gäller lokalt kontra
nationellt ansvar för arbetsmarknadspolitiken hindrar utvecklingen av nya
åtgärder för att minska arbetslösheten. Regeringen borde istället gå längre
och ta till sig de erfarenheter som görs lokalt idag och de önskemål de lokala
kommunföreträdarna framför. Det ökade ansvar regeringen det senaste året
gett kommunerna och även i denna proposition antyder bör följas upp med
ökad beslutanderätt över finansiella resurser. Kommunerna är de som i sista
hand har ansvaret för sina medborgare och bör också ges så rimliga chanser
som möjligt att ta detta ansvar. Vi motsätter oss inte en försöksverksamhet
men anser att den skall vidgas till de kommuner som önskar delta. Dessutom
bör regeringen återkomma med mer långtgående förslag i enlighet med vad
som anförts.

Arbetsmarknadspolitiska kommittén, som nyligen lämnat sitt slutbetänkan-
de, har föreslagit att de arbetsförmedlingsnämnder som finns i varje kom-
mun, och där kommunen har representation, skall omvandlas till styrelser för
arbetsförmedlingarna, och därmed få ökat inflytande. Man skriver i sitt
betänkande att alla kommuner har långsiktiga strategier för att öka syssel-
sättningen. Ett ökat kommunalt inflytande över arbetsmarknadspolitiken
skulle möjliggöra att koppla ihop dessa kommunala satsningar med de
statligt styrda arbetsmarknadspolitiska satsningarna. Av någon anledning vill
kommittén i denna del inte gå så långt som att samordna finansiella medel.
Däremot när det gäller stöd till mer utsatta grupper vill man bilda
samverkansorganisationer på lokal nivå mellan försäkringskassan, arbets-
förmedlingen och kommunen. Denna organisation skulle ha ansvar för
planering och beställning av rehabiliterings- och andra arbetsförberedande
insatser. Alla tre instanserna föreslås få "frihet att under resultatansvar
avsätta medel för denna typ av verksamhet". Man skriver vidare: "Att
samtliga tre organisationer på lokal nivå finns med i samverkan torde
innebära att riskerna för kostnadsövervältring mellan myndigheter mini-
meras. ... Förutsättningarna för att bryta sektoriseringen är bland annat
gemensamma mål, gemensam finansiering och gemensam lokalisering."
Regeringen bör ta till sig arbetsmarknadspolitiska kommitténs förslag på
denna punkt, men också bredda samverkans- och finansieringssamordnings-
möjligheter ytterligare genom att som tidigare nämnts även tillse att a-
kassemedel kan användas flexibelt i den lokala samverkan. Bristen på
finansiell samordning hindrar idag den samordning som i övrigt fungerar väl.
En bättre helhetssyn på arbetsmarknadspolitiken och dess medel krävs.
Revirtänkande mellan stat och kommun måste bekämpas genom praktiskt
handlande.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ta till vara de erfarenheter som i dag görs i
kommunerna gällande lokal samverkan,
2. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadspolitiska medel och a-
kassemedel inom den föreslagna försöksverksamhetens ram får
användas till kompetensutveckling/utbildning för personal i offentlig
verksamhet när alternativet är öppen arbetslöshet,
3. att riksdagen beslutar att kommunerna inom
försöksverksamhetens ram ges rätt att erbjuda ALU till personer som
inte är berättigade till a-kassa eller KAS,
4. att riksdagen beslutar att försöksverksamhet få genomföras hos
de kommuner som ansöker om denna möjlighet,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring att
kommuner, försäkringskassor och arbetsförmedlingar kan bilda
samverkansorganisationer i enlighet med vad
Arbetsmarknadskommittén föreslagit,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att a-kassemedel skall kunna användas i den
lokala samverkan.

Stockholm den 28 mars 1996

Dan Ericsson (kds)

Ulf Björklund (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)

Holger Gustafsson (kds)

Göran Hägglund (kds)

Mats Odell (kds)

Michael Stjernström (kds)