med anledning av prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans

Motion 1995/96:So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Inledning

Regeringen föreslår i proposition 1995/96:146 åtgärder som
syftar till att nuvarande kostnadsutveckling bryts samt att en
förbättrad kostnadskontroll uppnås. De åtgärder som föreslås
anser de kan genomföras utan att grunddragen i stödformen
personlig assistent förändras.

Med detta utgångsläge är det förvånande att regeringen vill att Riksförsäk-
ringsverket och Socialstyrelsen får i uppdrag att göra en kartläggning och
uppföljning av assistansreformen. Det kan betyda att regeringen vill ha ett
underlag för omprövning av reformen.

Den orimliga kostnadsgranskningen som pågått sedan assistansutredningen
tillsattes utsätter enskilda svårt funktionshindrade för en omänsklig press. Ett
liv med respekt, värdighet och rimliga existensmöjligheter är hotat.

En av huvudpoängerna med assistansreformen är att den knutits till social-
försäkringssystemet. På detta sätt kan den enskildes behov av assistans lyftas
bort från beroendet av ibland mycket skiftande lokala prioriteringar och
resurser till att ansvaret läggs på en nationell nivå. Oavsett var man bor skall
man kunna få sitt assistansbehov tillgodosett fullt ut.

De personer det gäller är människor med mycket omfattande funktions-
hinder och inte sällan finns det en kombination av flera funktionshinder. För
dessa är varje timmas assistans avgörande. Utan assistans blir den enskilde
helt utlämnad. Generellt gäller att för en person som har ett assistansbehov
som omfattar 20 eller 24 timmar om dygnet så är den sista timmen viktigare
än vad den andra timmen är för en person som endast har två timmars
hjälpbehov i veckan.

Motiv för att knyta lagen om assistansersättning till socialförsäkringen var
också att den skulle vara oberoende av kommunalekonomiska överväganden.
Kommunernas ekonomi är överlag mycket hårt ansträngd. Den ekonomiska
situationen i kommunerna var, när lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och lagen om assistansersättning antogs av en enig riks-
dag, mycket svår och är det fortfarande. Staten är därför en bättre garant för
att behoven bedöms mer generellt än om kommunerna skulle ta över verk-
samheten.

Kommunerna hävdar kraftfullt principen om det kommunala självstyret.
Till följd av detta finns ett aktivt kommunalpolitiskt motstånd mot rättighets-
lagar och mot överprövning av kommunala beslut genom förvaltningsbesvär.
Dessa krafter är ett hot mot personlig assistans som laglig rättighet. Därför
måste riksdagen med kraft avvisa tankarna på ett kommande kommunalt
huvudmannaskap.

Människor med stora assistansbehov har tidigare levt under skamliga,
ovärdiga och torftiga förhållanden, därför att deras behov varit avhängigt den
kommunala ekonomin. Berövas dessa människor rätten till personlig
assistans som en del av socialförsäkringen så blir det obönhörligt de svårast
funktionshindrade som kommer att drabbas hårdast. Ett kommunalt huvud-
mannaskap skulle innebära en återgång till tidigare godtyckliga och många
gånger personligt kränkande behovsbedömningar med åtföljande krav på att i
detalj behöva redovisa sitt liv. Enhetliga bedömningsgrunder tillgodoses bäst
om lagen förblir en socialförsäkringsrättighet. När försäkringskassan är
huvudman finns en strävan att utveckla behovsbedömningarna så att dessa
görs efter enhetliga kriterier lika för hela landet. En viktig del i detta är
utvecklandet av rättspraxis. Ur rättssäkerhetssynpunkt är detta av avgörande
betydelse för den enskilde.

I den kommunala verksamheten råder en annan förvaltningskultur. Tjänste-
männens uppgifter är att vara politikernas förlängda arm. De kommunala
handläggarna befinner sig därför ofta i en konflikt av dubbla lojaliteter. På
ena sidan de hårda kraven som ställs av politiker och förvaltningschefer när
det gäller kostnadsanpassningen och på den andra den enskildas krav på att få
sitt behov av personlig assistans tillgodosett.

Assistansreformen kan sammanfattas så att den har inneburit nya, tidigare
helt okända möjligheter till ett människovärdigt liv. För många har det utgjort
en möjlighet att lämna en tidigare tillvaro som passivt vårdobjekt för att leva
under samma villkor som andra. Knytningen till socialförsäkringen är en på
solidarisk grund utformad garanti som kan omfatta alla den dag någon
drabbas av sjukdom eller skada och är därför en naturlig del av social-
försäkringen.

Avräkningsperioden

Regeringen föreslår att den enskilda enbart skall kunna
spara/disponera beviljade assistenttimmar under högst tre
månader mot nuvarande ett år.

Regeringen vill med detta minska skillnaden mellan beviljade och använda
assistanstimmar som i dag är 7 %. De timmar som inte förbrukas återbetalas
med nuvarande regler. Genom den justeringen av utbetalningsrutinerna kan
man undvika att mer pengar än nödvändigt ligger ute och påverkar statens
räntenetto.

Det går att göra andra förändringar i rutinerna och som kan ta hänsyn till
den assistansberättigades möjligheter att förfoga över beviljade assistans-
timmar. Vänsterpartiet föreslår att Riksförsäkringsverket, intresseorganisa-
tioner och brukarkooperativ får i uppdrag att komma med ett sådant förslag.

Valfrihet, självbestämmande och integritet är bärande principer i lag om
stöd och service till vissa funktionshindrade. Därutöver är trygghet, kontinui-
tet och möjlighet till helhet i tillvaron det som lagstiftaren genom rättigheten
till personlig assistans önskat tillföra den funktionshindrade. En viktig
förutsättning för att uppnå dessa värden är att den enskilde kan disponera
användningen av beviljad assistans under en längre period. Det handlar om
att kunna planera aktiviteter och resor vid tidpunkter som samspelar med det
sociala livet i övrigt. Det gäller ledighet från arbetet, familjeförhållanden,
möjliggörandet av spontana aktiviteter, att ta tillfällen i flykten, m.a.o. leva
ett rörligt och aktivt liv. Barnen går i skolan och har helt olika behov olika
tider av året, t. ex. under skolterminer och under sommarlov.

Med regeringens förslag kommer andelen som måste söka för tillfälligt
utökat behov att bli fler. Det innebär att flera måste vända sig till kommunen.
Detta medför onödig inblandning i den enskildes personliga och sociala
förhållanden och känns integritetskränkande. Detta anser vi inte vara förenligt
med målen och intentionerna med LSS-lagarna. Vi anser också att förslaget
om en tremånaders avräkningsperiod även kommer att leda till ett
administrativt krångel som ökar kostnaderna. Detta kommer inte bara att
gälla handläggande myndigheter utan även assistanssamordnarna, vare sig
dessa är kommunala, brukarkooperativ eller andra fristående samordnare. Det
gäller att var tredje månad göra ett omfattande avstämningsarbete. Därtill
kommer kostnaden att ligga kvar mellan avräkningsperioderna och därmed
skapa stora redovisnings- och tolkningsproblem mellan handläggande
myndighet och assistanssamordnarna.

Vänsterpartiets slutsats är att förslagen i propositionen om kortare avräk-
ningstid på ett omotiverat sätt begränsar den enskildes möjligheter att
disponera sin tid på ett för andra självklart sätt. Vänsterpartiet anser därför
att
nuvarande avräkningsperiod på högst ett år skall behållas.

Administrationskostnaden

Mer än 80 % av all personlig assistans administreras av
kommunerna, d.v.s. den enskilde brukaren använder sin
assistansersättning till att köpa personlig assistans som
kommunen tillhandahåller. Inom timersättningen finns ett
belopp på högst 30 kronor som brukar benämnas
administrationsersättning. Det är en kostnadsersättning för
löne- och personaladministration, utbildning m.m., men
också för assistanskostnader som ovan nämnts. Förutsättning
för att brukarna skall kunna planera och genomföra olika
aktiviteter är att de har medel för assistanskostnader och att
de har kontroll över dessa medel.

Nu är det så att kostnaderna är oförklarligt stora mellan olika assistans-
samordnare. Inte sällan är de så höga att det inte finns något utrymme för
assistansanordnare. Å ena sidan förekommer det att både administration och
assistansomkostnader mycket väl ryms inom ett belopp som är väsentligt
lägre än 30 kronor per timma. Av någon anledning är kommunernas
administrationskostnader genomsnittligt väsentligt högre än andra
assistansanordnares. Resultatet blir inte sällan att brukaren, i stället för att
förfoga över ett känt belopp, tvingas till ett förnedrande ansökningsförfarande
hos kommunen för att kunna genomföra olika aktiviteter. Från flera
handikapporganisationer rapporteras också att enskilda medlemmar som har
personlig assistans nekats de medel som behövs för att täcka assistans-
omkostnaderna vid kurser, konferenser, kongresser och liknande. Vänster-
partiet anser att detta problem närmare måste utredas.

Definitionen av personlig
assistans

Regeringens förslag måste med nödvändighet förtydligas.
Grundförutsättningarna skall vara att rätten till personlig
assistans skall förbehållas personer som till omfattning och
karaktär har stora funktionshinder. Rätt till personlig
assistans skall kunna erhållas i en omfattning som innebär
goda levnadsvillkor och ger den enskilde assistansberättigade
möjligheter att fullt ut leva som andra.

Detta skall preciseras med vad som sägs i proposition 1992/93:159 om stöd
och service till vissa funktionshindrade:

Med funktionshinder avser jag förvärvade eller medfödda fysiska och
psykiska funktionshinder på grund av sjukdom eller skada. Varken orsaken
till eller arten av sjukdomen eller skadan, och inte heller den medicinska
diagnosen, bör spela någon roll i sammanhanget. Funktionshindret skall för
att omfattas av lagen vara stort och varaktigt. Det skall också ha en sådan
karaktär och omfattning att det starkt påverkar flera viktiga livsområden
samtidigt, t.ex. boende, fritid eller behov av habilitering eller
rehabilitering.
Det gäller t.ex. om en person till följd av funktionshinder dagligen är mycket
beroende av hjälpmedel eller har återkommande behov av annan persons
hjälp för den dagliga livsföringen i boendet, i utbildningssituationen, i
arbetet,
på fritiden eller för att förflytta sig, för att meddela sig med andra eller för
att
ta emot information.

Detta innebär att varje enskild funktionshindrad har rätt att få
sitt behov av personlig assistans individuellt prövat. Ingen
skall kunna uteslutas från rätten till insatser med stöd av
lagen. Vänsterpartiet vill genom ett till kännagivande att
riksdagen klargör detta för regeringen.

Avgränsningen mot
kommunal verksamhet

Regeringen föreslår att assistansersättningen inte skall kunna
lämnas för tid när funktionshindrade personer vistas i
barnomsorg, skola, inklusive särskola eller deltar i daglig
verksamhet. Undantag skall kunna göras om särskilda skäl
föreligger. Detta kan gälla exempelvis situationer där den
enskildes funktionshinder skapar särskilda svårigheter att
kommunicera med andra än sin eller sina personliga
assistenter eller där det med hänsyn till den
funktionshindrade personens hälsotillstånd är viktigt att den
personliga assistenten finns till hands. Därutöver skall även
andra personliga skäl kunna ge rätt till assistans i
verksamheter där det är särskilt angeläget att den
funktionshindrade har ett starkt begränsat antal personer
knutna till sig.

Regeringen eftersträvar med detta förslag att gränsdragningen mellan
personlig assistans, som finansieras med statlig assistansersättning, och
närliggande kommunala och landstingskommunala verksamheter tydliggörs
och beaktas.

Assistansutredningen och även RRV:s revisionsrapport visar att assistans-
delen i verksamheter utgör en stor andel av kostnaden. Vänsterpartiet har
konstaterat att de som i dag beviljas personlig assistans har så omfattande
funktionshinder att det ger rätt till assistans. För dessa har tillgången till
personlig assistans i barnomsorg, i skolan eller i den dagliga verksamheten
inneburit trygghet, kontinuitet och en enhetlig lösning av assistansen som
tidigare inte varit möjlig att uppnå. En mer restriktiv bedömning kommer att
frånta dessa personer de nya kvaliteter som tillgången till personlig assistans
i
verksamheter tillfört dem. Istället borde en analys ha gjorts om vad ordinarie
personal i t. ex. skolan normalt kan ge och vad som är personlig assistans
enligt assistansreformen. I en s. k. rh-klass är det t. ex. rimligt att det
finns
ordinarie personal som även kan ge det personliga stöd som en elev med
rörelsehinder har. Om samma elev går i en "vanlig" klass är förutsättningarna
annorlunda.

Vi vill ytterligare citera ur proposition 1992/93:159: "Lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade är inte detaljstyrande, utan syftar till
att
definiera rättigheter för människor med funktionshinder."

Med tillgång till personlig assistans finns alltid någon hemma om man blir
sjuk. Den enskilde eller hans/hennes anhöriga behöver aldrig oroa sig för hur
assistansbehovet skall tillgodoses vid sjukdom. Det blir inga problem vid
lovdagar, läkarbesök går att genomföra utan att någon av föräldrarna behöver
ta ledigt från arbetet.

Det är vanligt att svårt funktionshindrade barn och vuxna regelbundet
måste besöka sjukgymnast och/eller logoped, göra sjukhusbesök och passa
tider för utprovning av hjälpmedel. Skolan eller verksamheter stänger under
lov, klämdagar och under personalens studiedagar.

Regeringens förslag om att assistansersättning skall kunna lämnas även för
tid vid kortare sjukhusvistelser tycker vi är positivt. Vänsterpartiet stöder
detta förslag, men samtidigt vill vi framhålla vikten av att tiden då assistans
skall lämnas anpassas till omständigheterna som möjliggör en fungerande
assistans efter sjukhusvistelsen. Det gäller framförallt den tidsödande och
arbetskrävande inskolningen av nya assistenter. Det gäller även kollektivavtal
som reglerar uppsägning m.m.

Regeringen föreslår också att assistansersättning inte skall lämnas för
sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen. Vänsterpartiet anser
att detta som princip är riktigt. Vi vill dock framhålla att för den enskilda
funktionshindrade kan det ingå vad som allmänt betraktas som sjukvårdande
insatser, men för dem är det en naturlig del i den dagliga livsföringen. Vi
tänker då på personer som t. ex. är beroende av respirator eller personer som
intar näring genom sond. Vi anser att riksdagen klart skall uttala sig för att
sådana insatser skall undantas och vara ersättningsberättigade.

Regeringen avser att spara 215 miljoner och samtidigt motverka
kostnadsövervältringar. Vänsterpartiet föreslår att assistansersättning skall
kunna lämnas när funktionshindrade personer vistas och deltar i barnomsorg,
skola eller daglig verksamhet enligt LSS. Vi föreslår vidare att kostnadsöver-
vältringen löses genom reducering av statsbidraget till kommunerna med den
summa som regeringen hoppades kunna spara, 215 miljoner.

Barns rätt till personlig
assistans

Regeringen föreslår att vid bedömningen av barns rätt till
personlig assistans och omfattningen av denna skall särskilt
beaktas vad som normalt kan anses falla inom ramen för
normalt föräldraansvar som enligt föräldrabalken åvilar alla
vårdnadshavare med hänsyn till barnets ålder, utveckling och
omständigheter i övrigt.

Föräldrar till barn med omfattande funktionshinder har i sig både större
ansvar och större arbetsbörda än föräldrar till icke funktionshindrade barn.
Regeringens förslag präglas därför både av ett moraliserande och ett
förmyndaraktigt förhållningssätt, som om föräldrar till barn som fått
personlig assistans inte fullt ut tar sitt föräldraansvar enligt föräldrabalken.
Vi
vill dock inte påstå att detta är regeringens avsikt med förslaget, men det är
principiellt felaktigt att sammankoppla föräldraansvar med antalet timmar
föräldrar till funktionshindrade barn ägnar åt praktisk omvårdnad.
Föräldraansvaret kan bara knytas till huruvida föräldrarna tar ansvar för att
barnet erhåller goda uppväxtförhållanden. Ett uttryck för detta är att som
förälder tillse att barnet erhåller den personliga assistans det behöver.

Psykiska funktionshinder

Det råder i dag en klar diskriminering av de psykiskt
funktionshindrade när det gäller att få ta del av insatser som
regleras av LSS. Vänsterpartiet befarar att denna
diskriminering ökar när nu regeringen förstärker intrycket av
att lagen skall gälla främst personer med fysiska handikapp.
De psykiskt funktionshindrade som behöver motivations-
och aktiveringsinsatser kommer inte att få rätt till assistans
annat än i undantagsfall. Det är redan i dag få med psykiska
funktionshinder som får assistans. Endast 4 % av de ärenden
som handlagts av försäkringskassorna tillhör denna grupp.
Behovet är mångfalt större.

En av de stora svårigheterna är den stora kunskapsbrist som finns hos
handläggarna. En psykiskt funktionshindrad person kan vara helt ur stånd att
klara sig själv och skulle behöva bistånd med personlig hygien, mathållning
och allt annat som hör till ett mänskligt psykosocialt liv.

Vänsterpartiet anser att personer med psykiska funktionshinder skall ha
samma rätt till stöd och service som andra med funktionshinder, och vi anser
att denna grupp skall omfattas av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Denna fjärde personkrets kunde då avse personer med
svåra och djupgående psykiska funktionshinder. Vi föreslår att riksdagen
beslutar om att hos regeringen begära att detta utreds.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning/uppföljning av assistansreformen inte bör komma till stånd,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär att Riksförsäkringsverket i samråd med
intresseorganisationer och brukarkooperativ gör en översyn av hur
utbetalningsrutinerna kan förändras,
3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts avslår
regeringens förslag om att förkorta avräkningstiden för
assistansersättning från ett år till tre månader,
4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär att Riksförsäkringsverket gör en översyn av
kommunernas hantering av administrationskostnaderna,
5. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts
ändra definitionen av begreppet personlig assistans,
6. att riksdagen avslår regeringsförslaget om att assistansersättning
inte skall utgå för tid när funktionshindrade personer vistas eller deltar
i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt LSS,
7. att riksdagen beslutar minska statliga bidrag till kommuner med
215 miljoner kronor,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur personer
med psykiska funktionshinder kan inordnas som en fjärde personkrets i
lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Stockholm den 27 mars 1996

Ulla Hoffmann (v)

Alice Åström (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

Tanja Linderborg (v)

Stig Sandström (v)