med anledning av prop. 1995/96:140 Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet

Motion 1995/96:U33 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)

Begränsning av
tillämpningen av svensk lag
vid vissa brott begångna på
utländska fartyg

Regeringen har föreslagit att en särskild lag införs med
bestämmelser som begränsar svensk lags tillämplighet i fråga
om vissa miljöbrott när dessa begås på utländska fartyg
utanför svenskt inre vatten. Bakgrunden till regeringens
förslag är artikel 230 i havsrättskonventionen. Artikeln
innehåller nämligen bestämmelser som begränsar en stats rätt
att döma till strängare straff än ekonomiska påföljder för
förorening av den marina miljön som skett från utländskt
fartyg inom den statens territorialhav eller utanför detta.
Innebörden av föreslaget blir att det i framtiden inte går att
med fängelse bestraffa t.ex. oljeutsläpp från främmande
fartyg på svenskt territorialvatten, om utsläppet inte är
uppsåtligt utan beror på grov oaktsamhet och det även om
utsläppet förorsakat allvarliga skador på den marina miljön.
Således skall endast bötesstraff kunna ådömas för
exempelvis brott mot vattenföroreningslagen, som begåtts av
främmande fartyg bortom svenskt inre vatten.

Ett bötesstraff innebär inte någon särskilt kännbar reaktion på en gärning
som kan ha förödande konsekvenser. Den typ av böter det kan bli fråga om,
nämligen dagsböter, begränsar i princip storleken av penningstraffet enligt
vad som följer av 25 kap. 2 § brottsbalken till högst 150 dagsböter à 1 000
kronor. Detta bötesstraff är lägre än vad som kan följa i vissa andra länder.
Följden blir att en svensk medborgare kan straffas med högre bötesstraff för
brott i ett annat lands territorialvatten än vad en medborgare i det landet
riskerar för motsvarande gärning i det svenska territorialvattnet. Regeringens
förslag innebär även att likartade gärningar straffas olika beroende på om det
är en svensk eller utlänning som har begått den åtalade gärningen.

Vi vill i detta sammanhang speciellt rikta regeringens uppmärksamhet på
den skrivning som förekommer på sidan 163 sista stycket i propositionen:
"Som påpekats av Riksåklagaren kan nämligen ett fall av förorening från
fartyg utanför svensk kust normalt inte anses utgöra ett brott som är riktat
mot Sverige i den mening som avses i bestämmelsen. Härav följer således att
i de allra flesta fall av förorening från ett utländskt fartyg i Sveriges
ekonomiska zon kommer bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken ge vid handen
att Sverige saknar domsrätt över brottet." Denna hållning är minst sagt
motsägelsefull och då bl.a. med hänvisning till vad som sagts i tidigare
lagstiftningsärenden. När Sverige härom året införde en ekonomisk zon var
ett av de bärande motiven att värna om den marina miljön. Beslutet ansågs ge
bättre möjligheter att ingripa mot olika former av förorening i vårt närområde.
Tillämpningsområdet för viss miljölagstiftning (bl.a. om vattenförorening
från fartyg) som tidigare bara gällt inom sjöterritoriet sträcktes därför ut i
zonen.

I proposition 1992/93:54 s. 43 om en ekonomisk zon sägs bl.a. följande:

Även om havsområdet utanför territorialhavet inte hör till statsterritoriet
behandlas brott som begås inom fiskezonen och kontinentalsockelområdet
som brott som begåtts i Sverige. När det gäller fisket framgår detta av de
allmänna domstolarnas praxis i fråga om brott mot fiskelagen och föreskrifter
som utfärdats med stöd av lagen.

Enligt kontinentalsockellagen gäller att svensk domstol är behörig att döma
för brott om olovlig utforskning eller utvinning av kontinentalsockeln. Denna
bestämmelse stödjer sig på 1958 års konvention om kontinentalsockeln.

De bestämmelser om kuststatens rätt till jurisdiktion som följer av artikel
56 i havsrättskonventionen innebär att en motsvarande straffrättslig lagstift-
ning som den som gäller för kontinentalsockeln kan införas för brott mot
lagen om en svensk ekonomisk zon.

Vi ifrågasätter den bedömning regeringen gjort i
propositionen och förordar i stället att riksdagen uttalar att
förorening från fartyg utanför svensk kust inklusive den
ekonomiska zonen skall anses utgöra ett brott som är riktat
mot Sverige.

Regeringen hänvisar i propositionen såvitt avser förorening i form av ut-
släpp av olja till den särskilda vattenföroreningsavgift som kan tas ut av far-
tygets redare eller i vissa fall av annan person enligt bestämmelserna i 8 kap.
lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Regeringen framhåller att
en sådan avgift många gånger är en betydligt effektivare och ingripande
sanktion än böter. Tyvärr verkar det som regeringen saknar kunskap om
instrumentets betydelse. För det första så är bestämmelserna om vatten-
föroreningsavgift en rent administrativ åtgärd. Det stämmer visserligen att
rederier och andra ansvariga har visat stor vilja att betala ifrågavarande
avgift. Detta beror dock på att avgiften varit så låg att rederierna inte har
brytt
sig om att ställa till med besvär. Men nu när avgiften nyligen har höjts till
minst ett basbelopp har det visat sig, enligt uppgift från bl.a.
Kustbevakningen i Stockholm, att rederierna inte är lika betalningsvilliga.
Kustbevakningens beslut om vattenföroreningsavgift överklagas nu i större
utsträckning vilket innebär att rederierna slipper att betala något alls
eftersom
bevisen inte räcker till i den rättsliga prövningen. Dessutom har flertalet av
rederierna försäkrat sig mot denna typ av avgifter. Den ekonomiska
sanktionen drabbar således inte rederiet.

Brott som innebär skador eller störningar i miljön är objektivt sett av
mycket allvarlig art. När det gäller den subjektiva sidan kanske det finns en
del som talar för att det är ett uppsåtligt handlande eller en uppsåtlig
underlåtenhet som ligger bakom det inträffade. Erfarenheten säger att det är
mycket svårt, när det gäller brott mot miljön, att på den subjektiva sidan
kunna styrka annat än oaktsamhet. Som exempel kan nämnas att under år
1993 var antalet bekräftade oljeutsläpp i svenska farvatten 281, och år 1994
steg antalet till 415. Kustbevakningen anmälde 43 oljeutsläpp under 1994. Av
dessa gick 28 vidare till åklagare och ett fall ledde till åtal och fällande
dom.
Resten lades ned i brist på bevis.

En av anledningarna till att ytterst få fall av t.ex. brott mot vatten-
föroreningslagen leder till åtal och fällande dom är åklagarnas bristande
kompetens vad gäller denna typ av brottslighet. Samtidigt finns varken
resurser eller tid att ägna åt dessa brott. Vi anser därför att regeringen
skyndsamt skall se över bristerna i rättstillämpningen och speciellt då vad
gäller åklagarrollen i denna typ av brottslighet. Regeringen bör härvid komma
med förslag till åtgärder som t.ex. leder till en ökad kompetens för
miljöbrottslighet hos åklagarna. Vidare bör det framgå att miljöbrotten skall
prioriteras i större utsträckning än vad som förekommer i dag.

Regeringens förslag innebär en ytterst allvarlig begränsning i påföljds-
hänseende. Ett bötesbelopp har i dessa sammanhang ringa om ens någon
preventiv verkan. Vattenföroreningsavgiften har inte heller någon verkan och
speciellt inte när försäkringsbolagen går in och täcker avgiften. Regeringen
måste inse att många av dem som berörs av reglerna struntar i dem. Alltför
ofta tar de ansvariga för sjöfarten ingen hänsyn till havet, regeringar saknar
vilja eller möjligheter att kontrollera och följa upp utsläppen juridiskt. Det
finns tyvärr fortfarande många som vistas på havet som betraktar havet som
en soptunna som aldrig kan fyllas.

Man kan till och med ställa frågan om det är meningsfullt att upprätta inter-
nationella avtal kring t.ex. olja och avfall när det saknas möjligheter att
kontrollera efterlevnaden. En underskrift på ett avtal kan missbrukas och
användas som ett politiskt vapen. Med det i händerna kan regeringarna hävda
att de gör något för miljön och det internationella samarbetet utan att det
behöver kosta ett öre.

Vi anser därför att regeringen bör ser över möjligheterna att markant skärpa
de ekonomiska påföljderna för brott mot lagen om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg eller mot lagen om förbud mot dumpning av avfall i
vatten. Regeringen bör även framföra ändringsförslag till konventionen
beträffande artikel 230 så att möjlighet ges för stat att utdöma annat straff än
ekonomisk påföljd även vid brott mot nationella lagar som förorsakats av
oaktsamhet eller bristande tillsyn. Sverige bör också fortsättningsvis i olika
internationella fora arbeta för en strängare syn på förorening av den marina
miljön. Det är vidare viktigt att vid ett tillträde till FN:s
havsrättskonvention
samtidigt markera att en eventuell "nedväxling" i påföljdssystemet inte
innebär att de straffbelagda förfarandena i sig anses mindre straffvärda.

Åtgärder för att uppfylla
konventionens bestämmelser
på fiskeområdet

Regeringen har föreslagit att det i fiskelagen (1993:787)
införs en särskild påföljdsbestämmelse som innebär att brott
mot fiskebestämmelserna som begås i den ekonomiska zonen
endast kan straffas med böter.

Ett tillträde till havsrättskonventionen inskränker möjligheten att döma till
annan påföljd än böter vid överträdelser av fiskebestämmelser i den ekono-
miska zonen. På motsvarande sätt som anförts ovan motsätter vi oss förslaget
att begränsa användningen av fängelsestraff vid brott mot fiskelagstiftningen.
Ett tydligt påföljdssystem och en väl fungerande fisketillsyn är viktiga
komponenter i den fiskevård som syftar till ett uthålligt fiske. Enbart en
anslutning till havsrättskonventionen bör rimligen inte påverka den svenska
synen på straffvärde av olika former av fiskebrott. Vi förordar därför i första
hand att regeringen verkar för en ändring av artikel 73 på så sätt att det skall
vara möjligt att utdöma fängelse för brott mot fiskelagen. Slutligen föreslår vi
att regeringen uttalar sig för en allmän skärpning av praxis i fråga om
förverkande av fångst, redskap och fartyg. Dessa möjligheter utvidgades 1994
och torde inte vara oförenliga med vare sig FN:s havsrättskonvention eller de
regler som gäller inom EU.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svårigheterna att åtala och döma personer som
begått brott mot t.ex. vattenföroreningslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör se över möjligheterna att
markant skärpa de ekonomiska påföljderna för brott mot bl.a. lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör framföra ändringsförslag till
havsrättskonventionen beträffande artikel 230 så att möjlighet ges för
stat att utdöma annat straff än ekonomisk påföljd även vid brott mot
nationella lagar som förorsakats av oaktsamhet eller bristande tillsyn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige även i framtiden skall verka i olika
internationella fora för en strängare syn på förorening av den marina
miljön,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för en förändring i artikel
73 havsrättskonventionen på så sätt att det skall vara möjligt att
utdöma fängelsebrott mot fiskelagen.

Stockholm den 27 mars 1996

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Annika Nordgren (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Eva Goës (mp)

Gudrun Lindvall (mp)