med anledning av prop. 1993/94:48 Handlingsoffentlighet hos kommunala företag

Motion 1993/94:K8 av Ingela Mårtensson (fp)

Detta är en lovvärd ambition som inte fullföljs i
propositionen. Den innehåller snarare förslag till partiella
förbättringar av insynsmöjligheterna när det gäller de
kommunala företagen, utöver det provisorium som för
några år sedan åstadkoms vid den nuvarande
kommunallagens tillkomst.

Enligt min mening bör alla företag i vilka kommuner
eller landsting har engagerat sig som ägare vara
underordnade offentlighetsprincipen och alltså öppna för
medborgarnas insyn. De nu lagda förslagen kan ses som en
etapp på vägen mot en mera konsekvent genomförd
lagstiftning till förmån för den medborgerliga insynen.

Redan med den nu föreslagna avgränsningen av
företagen bör man fullfölja offentlighetsprincipen, så som
den kommer till uttryck inte bara genom
handlingsoffentligheten utan också via en fungerande
meddelarfrihet och ett anonymitetsskydd, som stöds av ett
efterforskningsförbud.

Meddelarfriheten

Enligt TF 1 kap. 1 § tredje stycket respektive YGL 1 kap.
2 § skall det stå varje medborgare fritt att meddela uppgifter
och underrättelser i vad ämne som helst för
offentliggörande. Frågan om meddelarfrihetens räckvidd är
dock omtvistad.

Grundlagsbestämmelserna innehåller inte någon
begränsning -- och de kvarstår orubbade. Men i anslutning
till annan övervägd eller genomförd lagstiftning har det
hävdats att meddelarfriheten gäller endast inom
offentligrätten, alternativt -- eller samtidigt -- att den viker
för privaträttsliga avtal om tystnadsplikt (vilket förutsätter
att den även inom privaträtten finns i utgångsläget).

Här föreligger en oklarhet som inte har undanröjts, vare
sig i rättstillämpning eller i lagstiftning. Den finns även i det
nu aktuella lagstiftningsärendet. Frågan är hur
meddelarfriheten under sådana förhållanden säkerställs
inom den berörda företagskretsen.

Tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelse om
meddelarfrihet kan självfallet inte anses resa något hinder
mot att man i vanlig lag säkerställer friheten på ett
område där osäkerhet råder. Men jag kan inte se att detta
är vad som sker i propositionen. Både den och den
bakomliggande utredningen tycks utgå från att
meddelarfriheten säkras i och med att
handlingsoffentligheten görs tillämplig för företagen och
sekretessen för deras del i huvudsak regleras i
sekretesslagen. Något stöd för en sådan uppfattning
redovisas inte.

Vad gäller meddelarfriheten anger sekretesslagen endast
de fall där denna viker för kvalificerade tystnadsplikter
(SekrL 16 kap.). Sin rättsliga verkan får meddelarfriheten i
grundlagen. Såvitt jag förstår krävs beträffande de
kommunala företagen därför en sådan koppling till
grundlag att meddelarfriheten verkligen sätts i spel, utan
något avgörande ställningstagande till den kvardröjande
oklarheten om grundlagsbestämmelsens allmänna
räckvidd. Det handlar alltså om att kodifiera en
viljeyttring dvs.: Hur det än må förhålla sig med den
allmänna räckvidden så skall meddelarfriheten gälla inom
den här företagskretsen.

Anonymitetsskyddet, efterforskningsförbudet och
censurförbudet

I propositionen konstateras att bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen om meddelarfrihet och rätt till
anonymitet är ett av de viktigaste momenten i
yttrandefriheten i tryckt skrift, radio och TV. De anses
utgöra en väsentlig förutsättning för massmediernas
möjligheter att skaffa och förmedla information och
medverka i den allmänna debatten.

Det är med andra ord angeläget att också
anonymitetsskyddet säkerställs inom den krets av företag
som enligt propositionen skall bli föremål för en ökad
medborgerlig insyn. Anonymitetsskyddet är även av vital
betydelse för meddelarfriheten.

Mediernas grundlagsfästa tystnadsplikt är här av stor
vikt. Detsamma gäller grundlagens efterforskningsförbud,
som förbjuder ''myndighet eller annat allmänt organ'' att
forska efter källors identitet.

Som Lagrådet konstaterar torde de privaträttsligt
organiserade kommunala företagen falla utanför den
beskrivningen. Liksom att den nu föreslagna bestämmelsen
om likställighet med myndighet beträffande
tryckfrihetsförordningen endast gäller bestämmelserna om
rätt att ta del av allmänna handlingar.
Efterforskningsförbudet inryms alltså inte i
regeringsförslaget, vilket är en allvarlig svaghet.

En allvarlig brist är det också att censurförbudet inte
innefattas i förslaget.

Förslag

För att förverkliga ambitionen i propositionen krävs en
lösning som gör tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens relevanta principer gällande.

Den närmast till hands liggande lösningen synes vara att
man omformulerar det inledande stycket i propositionens
förslag till lydelse av sekretesslagen 1 kap. 9 § enligt
följande:

Sådana aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska
föreningar och stiftelser där kommuner och landsting
utövar ett rättsligt bestämmande inflytande skall vara
bundna av vad som enligt tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs för myndigheter.

Formuleringen innebär att tryckfrihets- och
yttrandefrihetslagstiftningen får giltighet för den berörda
kretsen av företag. Av den följer sålunda att medborgarna
får rätt att ta del av handlingar hos företagen, att
meddelarfriheten erhåller sin förankring, att
efterforskningsförbudet aktiveras och att förbudet mot
censur och andra hinder får sitt genomslag. Formuleringen
innebär däremot inte att ställning tas till frågan huruvida
grundlagsbestämmelserna om meddelarfriheten har eller
inte har en generell räckvidd.

Alternativt kan övervägas att placera stadgandet i
kommunallagen. Det vore principiellt en mera
tillfredsställande lösning eftersom sekretesslagen
väsentligen anger begränsningar av offentligheten -- inte
tvärtom. Bestämmelsen i SekrL 1 kap. 8 § utgör visserligen
här ett undantag, men jag finner det inte tilltalande att
bygga vidare längs den linjen.

Kommuner och landsting skall anses ha ett rättsligt
bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans
äger aktier med mer än hälften av alla röster i bolaget eller
eljest förfogar över så många röster i det eller om de har
rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i
styrelsen. Detta kan behöva tydliggöras genom att man i
lagtexten sätter in ett ''eller'' också mellan p 1 och 2.

I 6 kap. 2 § SekrL och 8 kap. 10 § SekrL förlängs den
möjliga sekretesstiden för villkoren i slutet avtal från längst
två år till längst fem år, för att skydda i det första fallet det
allmännas intressen och i det senare fallet intressena hos
den som det allmänna har trätt i affärsförbindelse med.

Motiveringen härför är helt inriktad på
sekretessintresset på bekostnad av offentlighetsintresset -- i
det här fallet intresset av en medborgerlig chans till kritisk
granskning av träffade avtal. Jag föreslår att förlängningen
avstyrks.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Därutöver föreslås en längre övergångstid för vissa
aktiebolag (1 januari 1998). Jag föreslår att ikraftträdandet
för samtliga företag sker den 1 januari 1995.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om ändringar i regeringens lagförslag såvitt avser 1
kap. 9 § första och andra styckena sekretesslagen,

2. att riksdagen avslår regeringens lagförslag såvitt avser
6 kap. 2 § sekretesslagen,

3. att riksdagen avslår regeringens lagförslag såvitt avser
8 kap. 10 § sekretesslagen,

4. att riksdagen beslutar att samtliga ändringar i
sekretesslagen skall träda i kraft den 1 januari 1995.

Stockholm den 28 oktober 1993

Ingela Mårtensson (fp)