med anledning av prop. 1993/94:4 Familjerådgivning

Motion 1993/94:So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s)

Familjerådgivning har funnits i Sverige sedan 1950-talet
och bedrivits främst av landstingen. I viss utsträckning
bedrivs familjerådgivning också av Svenska kyrkan.

Under perioden 1960--1980 utgick statsbidrag för
familjerådgivningsverksamheten. Idag finansieras
verksamheten helt av den huvudman som driver den.

Socialutskottet behandlade familjerådgivningen i sitt
betänkande SoU 1986/87:22. I betänkandet framhöll
utskottet att familjerådgivningsverksamheten är av mycket
stort värde. Utskottet ansåg det också nödvändigt att
verksamhetens fortlevnad garanterades och att regeringen
skyndsamt borde ta upp frågan om hur familjerådgivningen
ska kunna tryggas. Riksdagen gav regeringen tillkänna vad
socialutskottet anfört.

Regeringens proposition går i korthet ut på att göra
familjerådgivningen obligatorisk och från 1 januari 1995 ge
kommunerna skyldighet att sörja för att de som så önskar
får tillgång till familjerådgivning. Denna skyldighet ska
enligt propositionens förslag föras in i socialtjänstlagen.

Som skäl för att föra över familjerådgivningen från
landstingen till kommunerna anges att familjerådgivningen
är artfrämmande i landstingens verksamhet. Vi delar inte
den uppfattningen.

Ett sådant synsätt tar inte hänsyn till att en väl
fungerande familjerådgivning kan förebygga många
människors behov av primärvård och psykiatribehandling.
En betydande del av jourfallspatienter som är i en akut
krissituation har ofta samlevnadsproblem och reaktioner på
separationer som dominerande anledningar till
hjälpbehovet.

En kommunaliserad familjerådgivning riskerar att slå
sönder en fungerande landstingsverksamhet i små, dåligt
fungerande kommunala verksamheter.

I propositionen görs bedömningen att förslaget innebär
en ökad kostnad för kommunerna med sammanlagt 100
miljoner.

Vi anser att i det ekonomiska läge som flertalet
kommuner i dag befinner sig i är det en ekonomisk
omöjlighet att starta en ny kommunal verksamhet. Av
landets 284 kommuner har 161 under 20 000 innevånare, ett
befolkningsunderlag som är otillräckligt för att åstadkomma
en väl fungerande rådgivningsverksamhet. För att
familjerådgivningen ska fungera som en egen verksamhet
och också möjliggöra en bra metodutveckling bör
organisationen inte vara för liten. En personalstyrka bör
bestå av 3--4 personer. Små kommuner får därför problem
att driva verksamheten. Det är alltså ingen tillfällighet att
landstingen till största delen är huvudmän för
verksamheten.

Vi anser att det är bra att lagfästa skyldigheten att
bedriva familjerådgivning men anser inte att skyldigheten
ska bindas till den primärkommunala socialtjänsten. Det
finns naturligtvis kommuner som har underlag för sådan
verksamhet men flertalet har det inte.

Vi föreslår därför att möjlighet bör ges till landstingen
att även i fortsättningen bedriva familjerådgivning på
uppdrag av kommuner som själva inte har möjlighet att
bygga upp en rådgivningsverksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjerådgivning.

Stockholm den 20 oktober 1993

Maud Björnemalm (s)

Sture Ericson (s)

Håkan Strömberg (s)

Inger Lundberg (s)