med anledning av prop. 1993/94:4 Familjerådgivning

Motion 1993/94:So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s)

Det är mycket tillfredsställande att man äntligen
kommer till avgörande och föreslår ett enhetligt
huvudmannaskap för familjerådgivning. Frågan har utretts
ett antal gånger genom åren och stupat på finansieringen,
då lagstiftning kräver en utbyggd verksamhet som täcker
hela landet. Som det varit hittills, då både landsting,
kommun och församlingar bedrivit familjerådgivning, har
ingen känt sig skyldig att bygga ut verksamheten så att hela
behovet täckts. Genom att nu reglera i lag vem som ska vara
huvudman för familjerådgivningen, kan man räkna med att
verksamheten utvecklas positivt.

I propositionen föreslås att kommunerna ska vara
huvudman för verksamheten. Motiveringen är att
familjerådgivningen skulle vara tämligen artfrämmande
jämfört med den övriga verksamhet som landstingen
bedriver. Det är emellertid inte helt naturligt att
familjerådgivningen skall tillhöra socialtjänsten. Bl.a. så
skiljer sig sekretesslagstiftning åt mellan familjerådgivning
och socialtjänst.

Det framgår vidare att familjerådgivningen är en för
liten verksamhet för att varje enskild kommun ska kunna
driva den i egen regi. Regeringens förslag till lösning av
detta problem är att påpeka att den faktiska verksamheten
kan ligga kvar hos landstinget eller skötas av lämpliga
privata vårdgivare och att kommunerna kan köpa tjänster
av dem. Det är svårt att förstå att man å ena sidan säger att
familjerådgivningen kan ligga kvar hos landstinget då man å
andra sidan hävdar att verksamheten är artfrämmande från
annan landstingsverksamhet.

En grundförutsättning för att familjerådgivningen ska
kunna fungera som den är tänkt är att den enskilde ska
kunna känna trygghet och att lämnade uppgifter inte sprids
vidare. Sekretesslagstiftningen är sådan att
familjerådgivning som drivs i kommunal regi är omgärdad
av särskilt stränga sekretessregler som innebär en i princip
fullständig tystnadsplikt.

Dessa stränga sekretessregler gäller inte för
familjerådgivning som drivs i privat regi. För att den
enskilde ska kunna ha fullt förtroende för
familjerådgivningen måste dessa stränga regler även gälla
för familjerådgivningen som drivs i privat regi.

Så länge de stränga sekretessreglerna, som gäller för
kommunalt driven familjerådgivning, inte även gäller privat
driven verksamhet ska inte verksamheten övergå till privat
drift.

Det är lätt att anta att förslaget bygger på att
familjerådgivningen på sikt ska drivas av privata
vårdgivare. Det har dock inte på något sätt visats att detta
skulle vara till gagn för verksamheten. Det är svårt att tro
att familjerådgivningen blir bättre av att man t.ex. i
Stockholms län delar upp de fyra
familjerådgivningsbyråerna i fyra privata bolag.

Det föreslås också i propositionen att kommunerna ska
teckna avtal med vederbörande rådgivare. Huvudmännen
har dock mycket större möjlighet till insyn och
kvalitetskontroll om rådgivningen drivs i offentlig regi.

Slutsatsen av det förda resonemanget är att
familjerådgivning i offentlig regi är att föredra. Vi har inget
emot privat driven verksamhet då sekretesslagen ändrats
och kvaliteten i verksamheten kan garanteras och
kontrolleras, men huvuddelen ska vara offentligt driven.
Regeringen vänder ''på steken'' och menar att det privata
alternativet är det enda saliggörande och att verksamheten
på marginalen kan drivas i offentlig regi.

I propositionen framgår att familjerådgivningen är en
sådan verksamhet som man ska kunna ta ut avgift för men
att avgiften inte ska vara av sådan storlek att den avhåller
enskilda från att vända sig till familjerådgivningen. Om man
ser på hur kommunerna tar ut avgifter för olika
verksamheter kan man konstatera att det varierar mycket
från kommun till kommun. Om man nu menar att avgiften
ska vara på en nivå så att ingen enskild avhåller sig från att
vända sig till familjerådgivningen borde man fastställa
regler om avgiftens storlek på samma sätt som sjukvården
har högkostnadsskydd.

Det finns också anledning att betona familjerådgivarnas
yrkesroll som måste vara inriktad på att ge stöd i olika
krissituationer och att objektiva bedömningar då måste
göras från fall till fall.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjerådgivning.

Stockholm den 19 oktober 1993

Sylvia Lindgren (s)

Oskar Lindkvist (s)

Anita Johansson (s)