med anledning av prop. 1993/94:35 Ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling

Motion 1993/94:Fi5 av Göran Persson m.fl. (s)

I prop. 1993/94:35 läggs fram förslag till en lag om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling.

Lagen föreslås gälla otillbörliga beteenden avseende
upphandling som omfattas av lagen om offentlig
upphandling.

Lagen om offentlig upphandling innebär enligt den
framlagda propositionen:

''förutom att reglerna i EG:s direktiv om offentlig
upphandling införlivas i svensk rätt, att huvudregeln om
affärsmässighet och reglerna om överprövning m.m. görs
tillämpliga även på upphandling under tröskelvärdena''
(s 12)

Detta betyder att det nu framlagda lagförslaget kommer
att tillämpas på all offentlig upphandling.
Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen i förhållande
till lagen om offentlig upphandling är oklart. Dubbla
sanktionssystem kommer att gälla för samma frågor.

Självfallet har vi inget att invända mot att offentlig
upphandling skall ske med iakttagande av vad som brukar
kallas för affärsmässighet eller inom ramen för ett
regelverk. Vi är emellertid starkt kritiska mot det sätt som
den nu föreslagna lagen ingriper i den offentliga
upphandlingsverksamheten -- en verksamhet som, med
förmodligen mycket få undantag, om ens något, styrs
genom de lokalt antagna reglementena.

Förslaget innebär ett otillbörligt och allvarligt ingrepp i
den kommunala självstyrelsen. Den statliga
detaljregleringen av kommunal verksamhet ökas helt
obefogat. Lagförslaget innebär att en statlig bedömning av
en kommuns förhållanden till sin egen-regi-verksamhet
skulle kunna ske som ett led i en prövning enligt lagens
bestämmelser. Detta innebär ett brott mot artikel 6 punkt 1
i den europeiska konventionen om kommunal självstyrelse.
Enligt denna skall kommunerna själva bestämma om sina
inre administrativa strukturer. Enbart på dessa grunder bör
den framlagda propositionen avslås.

Det saknas inte regler för denna del av den kommunala
verksamheten. I det framlagda förslaget bortser man helt
från de korrektiv som rättssystemet redan nu erbjuder i
fråga om otillbörlig upphandling. I 1 kap. 9 §
regeringsformen finns exempelvis bestämmelser för
objektivitet och saklighet som kan tillämpas vid otillbörligt
upphandlingsbeteende. Det kan med fog ifrågasättas om
någon lagstiftning över huvud taget behövs.

Ingripandet med stöd av den föreslagna lagen skall bl.a.
kunna göras efter en ansökan. Möjligheten till att ansöka
kommer i praktiken att vara utan restriktioner vad gäller
exempelvis krav på någon form av anknytning till det
förhållande anmälan avser. Ingen förutsättningslös
prövning har gjorts om behovet av en sådan talerätt. Ingen
bedömning görs av volymen av ansökningar och
förbrukningen av administrativa resurser m.m. som detta
kan leda till. Det kan på goda grunder antas att otillbörliga
beteenden i upphandlingen torde höra till sällsyntheterna,
varför det faktiska behovet av skärpt lagstiftning borde ha
redovisats utöver de ideologiskt baserade argument som
förs fram.

Med en sådan handläggningsordning måste det vara en
given förutsättning att det som betecknas som otillbörligt
definieras på ett entydigt och gripbart sätt. Propositionen
och lagförslaget gör emellertid inte detta. De som har att
försöka följa och tillämpa lagen försätts därmed i en svår
situation. Inte minst de som har att genomföra
upphandlingen hamnar i en helt ohållbar situation.

Det breda tolkningsutrymmet för vad som är otillbörligt
är inte godtagbart. Att hänvisa till att en praxis kommer att
utbildas ger ingen nödvändig trygghet för handläggningen
av den viktiga offentliga upphandlingsverksamheten.

Det är inte entydigt klarlagt vilka verksamheter som
omfattas av lagen om offentlig upphandling. Detta är
förhållanden som direkt påverkar om det nu aktuella
lagförslaget är tillämpligt eller inte. En anmälan i en fråga
om otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,
där tveksamhet råder i fråga om lagen om offentlig
upphandling gäller, skapar lindrigt sagt en utdragen
byråkratisk process.

Det framlagda lagförslaget är isolerat inriktat på att
främja effektivitet inom den offentliga sektorn. Det ger
enbart möjlighet att ingripa mot otillbörligheter inom
denna. Regeringen anger att för den privata sektorn kan
man ingripa med stöd av konkurrenslagen. Vidare anges att
''där marknadsdominans inte föreligger för något företag
och konkurrens därmed i princip skall fungera finns
knappast något skyddsbehov''. Något stöd för denna
slutsats presenteras inte.

Den nu föreslagna lagen skall inte enbart ge möjlighet
att ingripa mot det på något sätt konstaterade otillbörliga
beteendet utan även om ''det av annan särskild anledning är
sannolikt att enheten kommer att tillämpa detta''.
Grunderna för ett sådant ingripande mot en ännu inte
inträffad verksamhet, är högst diskutabel. Det är
svårförståeligt, förvirrande och svårhanterligt att ha olika
legala grunder med delvis olika innehåll för den privata
respektive den offentliga sektorns
upphandlingsverksamhet. Antas lagförslaget kommer detta
att bli fallet.

Vad gäller kostnader och andra effekter av förslaget så
är den i propositionen lämnade redovisningen summarisk.
Den kan antas mera vara baserad på ett önskat utfall än en
på objektiva grunder genomförd analys. Det är inte
självklart att det framlagda lagförslaget leder till
besparingar. Den osäkerhet som skapas om lagen träder i
kraft leder inte till en effektivisering av verksamheten. Det
är inte givet att den eftersträvade affärsmässigheten
uppnås.

I propositionen anges som skäl för regeringens
bedömning att ''Hela den offentliga sektorn behöver
utsättas för konkurrens'' (s 15). Denna motivering gäller
utan reservationer eller inskränkningar. Bortsett från
tjänsteproduktion som är myndighetsutövning och som
enligt propositionen skall undantas från konkurrens, så ger
propositionen inte utrymme för någon annan tolkning än att
regeringens ambitioner är att hela den övriga offentliga
verksamheten skall utsättas för konkurrens. Häri inbegrips
den kyrkliga verksamheten, försvarsmakten etc. Med
samma svepande formuleringar sätts riktmärke för
kommuner och landsting för den andel som inom ett år bör
upphandlas i konkurrens. Vidare anges att om de åtgärder
som nu vidtas för att öka inslaget av konkurrens inte ger
tillräckliga effekter på marknaden, får frågan om tvingande
lagstiftning tas upp till prövning.

Dessa ståndpunkter är givetvis kontroversiella.
Uttalanden av denna typ utan närmare samband med vad
som det framlagda förslaget innehåller är inte bara
förvirrande utan vrider intresset från vad sakfrågan gäller.
En annan invändning är att om sådana uttalanden ändå
skall göras, måste de rimligen kompletteras med närmare
motiveringar och konsekvensbeskrivningar, om de skall
tjäna som underlag för en politisk debatt. Sådana saknas.
Denna uppfattning bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:35,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
konsekvensbeskrivningar som komplement till uttalanden
som innehåller politiska ambitioner m.m.

Stockholm den 29 oktober 1993

Göran Persson (s)

Roland Sundgren (s)

Per Olof Håkansson (s)

Lisbet Calner (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Arne Kjörnsberg (s)

Sonia Karlsson (s)

Alf Egnerfors (s)

Lars Ulander (s)

Marianne Carlström (s)

Carin Lundberg (s)