med anledning av prop. 1993/94:25 Inriktningen av den ekonomiska politiken

Motion 1993/94:Fi8 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Vänsterpartiets riktlinjer i sammanfattning

Det allt överskuggande problemet i svensk ekonomi är
idag arbetslösheten. Enligt regeringens egna gissningar
kommer den öppna arbetslösheten 1995 att ligga kvar på
den för Sverige hittills okända nivån 8 %. Fyra år med en
mycket hög arbetslöshetsnivå kommer då att ha gått. Vi vet
av erfarenhet från andra länder att vi får en stor grupp av
främst unga människor som inte känner sig behövda, som
aldrig haft ett fast jobb och som har litet hopp om att
någonsin få ett.

Målet att snabbt öka kapacitetsutnyttjandet i ekonomin
och därmed sänka arbetslösheten måste nu överordnas allt
annat. Detta är utgångspunkten för Vänsterpartiets motion.

Vänsterpartiet anser att fler jobb måste skapas -- på kort
sikt genom att stimulera inhemsk efterfrågan. Vi föreslår
sänkt matmoms till 15 %, att ersättningsnivåerna för
arbetslösa återställs, ett program för att stimulera
byggsektorn samt ett program för att stödja ekonomiskt
trängda kommuner.

På längre sikt måste en återgång till den fulla
sysselsättningen åstadkommas längs tre olika huvudvägar:

1) genom att omfördela arbetstiden,

2) genom att ställa om produktions- och
konsumtionsmönstret i en ekologiskt hållbar riktning,

3) genom förbättrad kommunal service.

Om vi fortsätter längs regeringens ''enda väg'' har vi
redan om några år hamnat i tvåtredjedelssamhällets -- eller
kanske blir det trefjärdedelssamhällets -- förgårdar. De
mest välbeställda grupperna kommer att ha fått det bättre
rent materiellt, medan klyftorna mot dem som har det
sämre vidgas alltmer. Samtidigt kommer de som har det bra
idag också att allt tydligare få känna av nackdelarna:
ökande gatuvåld och brottslighet, glassplitter på
villamuren, tredubbla lås på dörrarna.

Högerpolitik kan inte klara både full sysselsättning och
sanerade statsfinanser, för det grundläggande villkoret
heter rättvisa. Det handlar inte om välgörenhet, utan om att
fördela resurserna.

Men om detta skall kunna förverkligas krävs också en
långsiktigt hållbar plan för att sanera de offentliga
finanserna. Sverige skall stanna utanför den Europeiska
Unionen, produktions- och konsumtionsmönstret skall
läggas om så att miljöskulden kan avvecklas, arbetstider,
inkomster och förmögenheter skall utjämnas.

En politik för ökad efterfrågan och fler jobb

I propositionen sägs att ''Det gynnsamma kostnadsläget
gör det möjligt för svenska företag att öka produktionen
genom ökade marknadsandelar både på export- och
hemmamarknaderna''. Problemet är dock att, precis som
efter devalveringen 1982, de flesta företag använder den
låga kronkursen till att öka sina vinster. Ägarna behöver
varken nyinvestera eller nyanställa -- varför skulle man göra
det när man kan leva gott på devalveringsvinster och de
skattesänkningar som regeringen bjuder på.

Det är sant att många företag -- särskilt små och
mellanstora med inriktning på hemmamarknaden -- idag
behöver mer pengar för att kunna sysselsätta fler. Men
regeringens förslag till skattesänkningar innebär att man
urskillningslöst smetar ut de knappa pengar staten har --
eller snarare de som staten inte har -- över alla.

Resultatet blir att alla de företag som verkligen behöver
stöd ändå inte får tillräckligt för att överleva. Och särskilt
gynnar regeringens förslag dem som delar ut vinsterna till
aktieägarna i stället för att investera i produktionen.

I stället måste den ekonomiska politiken formas så att
pengar omfördelas från företag som använder övervinster
till finansiella transaktioner till företag som anställer fler
och investerar sina vinster i produktionen.

Indragningen av pengar från bostadssektorn skall rivas
upp. Ett stödprogram för att stimulera byggandet bör
snarast läggas fram för riksdagen.

Svenska folket lever i genomsnitt inte över sina
tillgångar. Tvärtom produceras i år mer än vad som
förbrukas av varor och tjänster. Problemet är istället att
produktionsresultatet är orättvist fördelat. Alltfler lever
nära gränsen för personlig konkurs, samtidigt som allt fler
blir mycket rika.

Ett annat stort problem är att vi totalt producerar långt
under vad som skulle vara möjligt om alla resurser
användes. Det privata sparandeöverskottet blir i år ungefär
lika stort som det offentliga sparandeunderskottet. I
grunden handlar det således om en fördelningsfråga: pengar
bör flyttas från passivt sparande till att bli investeringar och
effektiv efterfrågan på hemmamarknaden.

Vänsterpartiet har i vårens motioner lagt en rad förslag
till hur detta skall gå till.

Vi föreslår:höjd skatt för dem som tjänar mer än 200
000 kronor om åretsänkt matmoms till 15 procent.

Vi avvisar regeringens förslag som ger arbetslösa,
lågavlönade, sjuka och låginkomstpensionärer sämre
privatekonomi. Ersättningsnivåerna för arbetslösa bör
snarast återställas till de nivåer som gällde före de nu
genomförda sänkningarna.

Vi har också sedan lång tid tillbaka hävdat att den
skattereform som genomfördes 1990 och 1991 var orättvis
och gav stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Det
är dags att riva upp reformen nu, inte för att gå tillbaka till
80-talets skattesystem, utan för att återställa
progressiviteten i skatteskalan till en rimlig nivå.

Konkret föreslår vi en höjd statsskatt -- vi har kallat den
en solidaritetsskatt, den kan också kallas värnskatt -- på 5
% ökad skatt på inkomster mellan ca 200 000 och 250 000
kronor om året och 10 % skattehöjning för inkomster
därutöver. Vi föreslår också slopat grundavdrag för
höginkomsttagare.

Penningpolitik och kreditpolitik

Regeringen överdriver faran av ökad inflation. Det är nu
möjligt att föra en mer aktivt räntesänkande politik än den
som regering och riksbank bedriver.

Staten bör mer aktivt använda sitt ägande i
banksystemet för att minska gapet mellan utlåne- och
inlåneräntor. Gota bank bör användas för att skapa en
bättre regional förankring av kreditsystemet. Postgirot skall
ges fulla rättigheter att driva bankverksamhet. Allt för att
öka konkurrensen och därmed sänka bankkundernas
kostnader.

Egenavgifterna

De egenavgifter till den obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen som regeringen nu föreslår skulle
fungera så att låginkomsttagaren fick betala mer av sin
inkomst än höginkomsttagaren, som skulle slippa avgifter
för inkomster över ca 250 000 kronor om året. Om
regeringen också tänker låta avgiften vara avdragsgill i
deklarationen, betyder det att de som tjänar mer än ca 200
000 kronor om året dessutom skulle få extrarabatt på
avgiften.

Regeringen vill framställa förslaget till egenavgifter som
en del av programmet för att sanera de offentliga
finanserna. Men en kråka är en kråka även om man
försöker kalla den för en kanariefågel. Egenavgifterna tas
ur samma kaka som skatterna. Regeringsförslaget innebär
att man minskar den del av kostnaderna för arbetslösheten
som idag tas ut genom arbetsgivaravgifter på hela
lönesumman eller som genom upplåning kommer att bäras
gemensamt av framtida skattebetalare. Effekten blir inte en
sanering av de offentliga finanserna, utan en omfördelning
åt fel håll.

Nej till svenskt medlemskap i EU

Regeringen talar nu mer om behovet av samordnade
åtgärder mot arbetslösheten i Europa. Sådana program är
dock inte förenliga med den nu färdigbildade unionens,
enligt Maastrichtavtalet, ensidiga inriktning på
inflationsbekämpning. Fortfarande ger regeringen en
skönmålad beskrivning av vad ett svenskt medlemskap i den
Europeiska Unionen innebär.

Konjunkturinstitutet anser i sin höstrapport att
orsakerna till den svenska krisen till största delen måste
sökas här hemma. De skriver att länder med
växelkursanknytning till EG-valutan -- läs Sverige -- tvangs
hålla en betydligt högre räntenivå än vad som varit
motiverat med hänsyn till den svaga inhemska
efterfrågeutvecklingen. Detta visar att själva
konstruktionen i valutasamarbetet och i Maastrichtavtalet
är felaktig.

En omprövning pågår faktiskt också i de flesta EG-
länder: man inser att massarbetslösheten är ett långt större
hot än inflationen och att 80-talets högerpolitik har
misslyckats. Det går att bekämpa arbetslösheten i Sverige
och det går att samarbeta med andra länder om program
mot arbetslösheten, utan att Sverige blir medlem i EU.

I propositionen står att ''en överordnad målsättning för
samarbetet i Europa är att alla former av protektionism
måste bekämpas''. I allt väsentligt deltar Sverige redan på
lika villkor på EGs inre marknad. De pågående
förhandlingarna har visat att EU-medlemskapet betyder
högre industritullar, återreglerad tekoimport med udden
riktad mot u-länderna och en krångligare jordbrukspolitik.
Om regeringen verkligen menar allvar med att alla former
av protektionism skall bekämpas är ett av de effektivaste
sätten att hålla Sverige utanför den Europeiska Unionen.

Regering och riksdagsmajoritet har beslutat minska u-
landsbiståndet och skärpa flyktingpolitiken. EU-
medlemskapet skulle kosta Sveriges skattebetalare ca 10
miljarder kronor netto. Mer än hälften av medlemsavgiften
skulle gå till jordbruksstöd. Är detta verkligen väl använda
pengar? Finns det verkligen inte effektivare sätt än att bidra
till att ge jordbruksstöd i EG?

Det är allvarligt att regeringen så mycket bygger upp
sina planer på ett svenskt medlemskap. Det är nödvändigt
att också göra förberedelser för den ekonomiska politik som
skall föras vid ett nej till medlemskap.

Punktskatter, miljöavgifter och generellt
anställningsstöd

Regeringen föreslår att man långsiktigt realsäkrar
tobaksoch alkoholskatter. Vissa höjningar föreslås också
nu. Vänsterpartiet har inget emot de nu aktuella
höjningarna och anser att dessa skatter bör kunna öka mer
än inflationen.

Regeringen föreslår också att man långsiktigt realsäkrar
vissa energi- och miljörelaterade skatter. Men om
miljöskulden skall minskas och avvecklingen av kärnkraften
skall klaras krävs mer. Det som hänt på senare tid med
stillastående reaktorer visar på ett akut behov av
investeringar i förnybara energikällor. För detta krävs att
priset på miljön inte bara följer inflationen, utan ökar
snabbare än priserna i genomsnitt. Dock måste man noga
beakta skatternas effekt på olika energislag samt på
inkomstfördelningen. Vidare är det viktigt att
skattehöjningarna placeras in i rätt konjunkturläge.

Regeringen föreslår höjning av vissa energiskatter nu.
Höjda skatter på hushållens konsumtion vid en tidpunkt då
arbetslöshetens huvudorsak är en starkt fallande inhemsk
efterfrågan kan vara riskabelt som isolerad åtgärd. Vi kan
ändå tänka oss höjningar nu, om dessa ges en riktig
miljöoch fördelningsprofil och om de kombineras med
åtgärder som stimulerar sysselsättningen.

När det gäller bensinskatten har Vänsterpartiet sedan
länge förordat en differentiering.

Det finns en ljuspunkt i regeringens proposition,
nämligen stödet till företag som nyanställer. Men hänsyn till
konjunkturen borde det dock kommit tidigare.
Vänsterpartiet hade också ett sådant förslag i våra motioner
i våras, men det avslogs. Regeringens förslag medför dock
ett antal administrativa problem. Bland annat medger inte
dagens statistik en effektiv kontroll och dessutom innebär
säsongsarbeten problem. För att undvika detta vill
Vänsterpartiet införa en minimitid om sex månader i
anställningstid för nyrekryterade i förslaget.

Vänsterpartiet vill alltså att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att återkomma med ett samlat förslag till
sysselsättningsskapande åtgärder enligt vad som ovan
anförts. I samband med detta ska regeringen också
återkomma med förslag till energi- och miljörelaterade
skatter.

Arbetstiderna

Regeringen vill se det stora övertidsuttaget som tecken
på att högkonjunkturen är nära. Men det konkreta
resultatet av övertiden är att få jobbar mer och fler blir
arbetslösa. Det går att sammantaget arbeta mer och
samtidigt fördela arbetstiden jämnare så att fler får arbete
inom en växande arbetstidsmängd. Taket för tillåtet
övertidsuttag bör omedelbart sänkas. Via höjd
arbetsgivareavgift eller på annat sätt bör man göra det
dyrare att använda övertid istället för att nyanställa.

Äntligen tycks nu insikten öka om att det långsiktigt är
nödvändigt att fördela arbetstiden jämnare. Vuxna
svenskar förvärvsarbetar redan genomsnittligt mindre än
sex timmar om dagen. Detta visar att sextimmarsdagen
snarare är en fråga om omfördelning än om totalt kortad
arbetstid. Vänsterpartiet har stora förhoppningar om att
frågan åter skall vakna till liv. Inom fackföreningsrörelsen
ökar nu kraven på att ett första steg tas 1995.

Den kommunala tillväxten

Enligt regeringens prognos och politik kommer den
kommunala konsumtionen att falla med 1,5 % nästa år och
med 1 % 1995. Den privata konsumtionen däremot
beräknas bli oförändrad 1994 och den skall växa med 2,5 %
1995.

Samtidigt skriver regeringen i propositionen att en bra
barnomsorg, en skola med hög kvalitet och en effektiv
sjukoch äldreomsorg främjar näringslivet. Detta är sant,
men det kan inte förenas med det ekonomiska utrymme
som regeringen vill ge kommunerna. Ett absolut minimum
är att den kommunala konsumtionen ökar med 1 % både
1994 och 1995. Fem miljarder kronor bör anslås till en
kommunakut i enlighet med tidigare förslag från
Vänsterpartiet.

I dagens lågkonjunktur kan både privat och offentlig
konsumtion öka genom att produktionsförmågan används
effektivare. Men långsiktigt måste vi politiker våga
prioritera den gemensamma konsumtionen: tydligt säga att
tid och omtanke för barnen på dagis och för de gamla på
sjukhemmet är viktigare än nya bilar eller flera TV-
apparater.

Genom avdragsrätten för de föreslagna egenavgifterna
till arbetslöshetsförsäkringen skulle kommunerna förlora ca
1,4 miljarder kronor i skatteintäkter. Med regeringens
förslag till kortare arbetslöshetsersättningperioder blir
också många fler utförsäkrade redan nästa höst, vilket leder
till att kommunernas utgifter för socialbidrag ökar starkt.

Regeringsförslagen bör i första hand avvisas, men om de
bifalls måste kommunerna kompenseras.

Ekonomisk brottslighet

Regeringen utlovade i våras 200 miljoner kronor till
åtgärder mot ekonomisk brottslighet och 20 miljoner
kronor akut till skärpt momskontroll. Ännu har ingenting
hänt. Om den svenska allmänheten skall stödja besparingar
är det helt nödvändigt att stävja ekonomisk brottslighet.

Det långsiktiga saneringsprogrammet

Statsskulden är förfärande stor. Den överstiger nu 100
000 kronor per invånare och bara räntorna på den kostar oss
var och en i genomsnitt 10 000 kronor om året.

De besuttna har alltid tjänat mest på stora offentliga
skulder. Den som har stora fordringar och räntekrav på
staten kan öka både förmögenhet och makt.

Med Vänsterpartiets politik blir det offentliga
underskottet i finansiellt sparande ca 170 miljarder, dvs. ca
20 000 kronor per invånare 1994. Merparten av
underskottet försvinner på sikt om vi kan återvända till full
sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Resten kan
klaras genom skattehöjningar och besparingar.

Vänsterpartiet har angivitminskade militärutgifter,
minskad statlig administration,sänkt tak i
sjukersättningen m.m. som exempel på besparingar.

Ekonomisk demokrati

Den diskussion om ökad makt för de anställda i
produktionen som startade i och med Meidners förslag till
löntagarfonder 1975 får inte avslutas. Tvärtom är det mer
angeläget än någonsin att omfördela makt från kapitalägare
till löntagare. Den stora folkmajoriteten kommer inte att ta
ansvar för samhällsekonomin om de inte också får mer att
säga till om på sina arbetsplatser. Ökad ekonomisk
demokrati är därför en nödvändighet för att långsiktigt
klara både fler jobb och minskade offentliga underskott.

Samtidigt ger utbildningssatsningar,
kompetenshöjningar och en full sysselsättning en utvidgad
makt för de anställda och skapar förutsättningar för att
behålla företagen i Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till riktlinjer
för den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vad i motionen anförts skall vara vägledande för den
ekonomiska politikens allmänna inriktning,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett samlat
förslag till sysselssättningsskapande åtgärder i form av sänkt
matmoms, återställda nivåer i ersättning åt arbetslösa,
program för byggsektorn, en kommunakut, ny utformning
av generellt anställningsstöd samt energi- och
miljörelaterade skatter enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 9 november 1993

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

Johan Lönnroth (v)