med anledning av prop. 1993/94:110 Bättre kontroll över miljöfarligt avfall

Motion 1993/94:Jo17 av Per Olof Håkansson och Ines Uusmann (s)

I propositionen 1993/94:110 föreslår regeringen vissa
riktlinjer beträffande åtgärder för att samla in och ta hand
om kvicksilver i uttjänta varor. Vidare föreslås att 13 § i
lagen (1985:426) om kemiska produkter upphävs.

Propositionen benämnes ''bättre kontroll över
miljöfarligt avfall'' utan att innehålla några förslag som
direkt innebär detta.

Den på avfallsområdet rådande begreppsförvirringen
elimineras inte. Den framlagda propositionen skapar
snarare problem än löser sådana. Riktlinjerna avses att
gälla för uttjänta varor och produkter utan att begreppet
uttjänt definieras eller knyts an till något gällande
avfallsbegrepp.

Begreppet uttjänt används exempelvis i rubriken till
avsnittet 7 i propositionen. Där anges ''för att på ett
miljöriktigt sätt ta hand om uttjänta varor och produkter
som innehåller kvicksilver''. Under avsnittet ''regeringens
förslag'' anges emellertid att vad som avses är ''Också
kvicksilver som finns utspritt i samhället i varor och
produkter bör samlas in effektivt och tas om hand säkert''.
Därmed innefattas även kvicksilver utanför kretsen av
uttjänta varor och produkter. Detta verfifieras av att det
under skälen för regeringens förslag också anges: ''Det
kvicksilver som redan är i omlopp i samhället måste
dessutom samlas in och tas om hand på ett säkert sätt.
Åtgärder i detta syfte måste därför snarast vidtas i Sverige''.
Den uppgift som propositionen således föreslår böra
genomföras kan tolkas som att snarast skall alla varor och
produkter som innehåller kvicksilver samlas in.

Den framlagda propositionen kan därför endast godtas
om vissa förtydliganden göres. Propositionen bör vidare ses
som ett steg över till en radikalt annorlunda teknik för att
angripa problemen med det miljöfarliga avfallet.

Behovet av en ny syn på avfallsfrågorna

Det råder en bred politisk samstämmighet om att
samhället behöver vidta åtgärder som syftar till att
förebygga förekomsten av skadliga kemiska ämnen i
produkter, varor och restprodukter. Målet för dessa
åtgärder är bland annat att användningen av kemikalier inte
skall skada människors hälsa eller ge upphov till skador på
naturmiljön, vare sig på kort eller lång sikt. Redskapen för
att nå målen är bland annat olika lagar. Lagar som
utvecklats för att möta skilda behov. Lagen om kemiska
produkter, arbetsmiljölagen, miljöskyddslagen eller
renhållningslagen kan anges som exempel på denna
indelning.

För avfallsområdet gäller flera lagar. Utgångspunkten
för dessa är att ett avfall föreligger och lagen tar sikte på att
ge restriktioner för hur detta skall få eller icke få hanteras.

Särlagstiftning för avfall/MFA

Frågan om något skall anses som MFA avgörs enbart av
innehavaren. Det är innehavaren som genom sin
klassificering väljer om varan skall hanteras enligt det
regelsystem som gäller för MFA eller om de regler som
gäller för en insatsvara eller produkt skall gälla. Detta
närmast godtycke eller mycket medvetna val styr vilket
regelsystem som skall äga tillämpning.

Om ett ämne eller en produkt bestämmes som avfall så
saknas i i regelsystemet bestämmelser för vilken grad av
''återvinning'' som ämnet eller produkten skall genomgå för
att det skall föras ur kategoriseringen som avfall.
''Återvinningen'' kan i dag bestå av enbart en pappersmässig
omklassificering och ett helt nytt regelverk kommer därmed
att gälla. Detta är inte tillfredsställande.

Vi ser betydande svårigheter att från en sådan
utgångspunkt utveckla ett effektivt regelsystem. Avfallet
bör i stället ses som ett stadium för en produkt eller ämne,
varvid lagstiftningen mera bör ses ur ett helhetsperspektiv
än tidigare.

En analys bör därför ske om det är möjligt att även
fortsättningsvis angripa och lösa problemen utifrån ett
renodlat avfallsperspektiv eller om det inte är nödvändigt
att i stället bygga upp regelsystemet utifrån ämnets eller
produktens farlighet i ett mera generellt perspektiv.

Dagens samhälle innehåller många kemiska ämnen och
produkter som om de hanteras felaktigt kan leda till
betydande negativa konsekvenser för hälsan och miljön.
Det finns i dag uppskattningsvis 20 000 ämnen som
marknadsförs för praktiskt bruk i Sverige. Det förekommer
cirka 50 000 kemiska produkter, i stor mängd material och
varor som används i en rad olika industriella processer. Det
kan inte vara rimligt att bygga upp ett system av
hanteringsregler för dessa och ett annat mera restriktivt för
i princip samma ämnen och produkter med enbart den
skillnaden att de av innehavaren betraktas som uttjänta
eller förbrukade.

Enligt vår uppfattning går det inte utan omfattande nya,
komplicerade och säkerligen vid en prövning svårhanterliga
juridiska regler m.m. att fortsätta på den inslagna vägen för
lagstiftningen. En annan väg måste väljas. En omställning
från att angripa via vad som kallas för avfall till via en
definierad farlighet bör förberedas redan nu.

Ett nytt synsätt

Oavsett om ett ämne eller en produkt kallas för
insatsvara eller avfall bör reglerna göras generella utifrån
farligheten. Utgångspunkten måste vara att det behövs
särskilda föreskrifter från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.
Ett ämnes eller en produkts hantering och
omhändertagande måste bygga på graden av farlighet, där
inte minst halt och volym av ''farligheten'' beaktas.
Principen för en sådan lagstiftning finns i form av lagen om
kemiska produkter (1985:426), LKP.

Vi anser att en utredning snarast bör pröva möjligheten
till en omställning med här skisserad inriktning. Vi föreslår
att en sådan utredning kommer till stånd.

MFA i hushållsavfallet -- kommunens ansvar?

En vanlig uppfattning är att kommunerna har ansvar för
att samla in MFA i hushållsavfallet och se till att detta
hanteras enligt de regler som gäller för MFA.

Förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, FMFA,
anger i paragraf 4 att förordningen inte gäller när
miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall
enligt 1 § första stycket i renhållningslagen (1979:596). Av
detta följer att de hanteringsregler som gäller för
miljöfarligt avfall, MFA, med utgångspunkt i FFMA inte
gäller hushållsavfall oavsett farligheten i detta.

Utvecklingen när det gäller hanteringen av avfall från
hushållen går mot ökad separering och en tidigt etablerad
sådan. I många fall sker redan i dag i fastigheten en
sortering och separat samling av miljöfarligt avfall.
Osäkerhet råder om vilka regler som gäller för detta MFA.
Är det en beståndsdel av hushållsavfallet eller inte? Gäller
FMFA eller inte? Praxis växlar.

Då hushållsavfallet hålls oseparerat torde det inte kunna
ifrågasättas att det är kommunen genom den kommunala
renhållningsskyldigheten som har ansvaret för insamlingen
och behandlingen. När nu en separering av MFA sker är det
inte lika självklart. Anses kommunen ha ansvaret oavsett
graden av separering beroende på att delen MFA anses vara
en beståndsdel av hushållsavfallet så finns bland annat
problemen med att FMFA ej gäller och att senare i flödet så
skall någonstans FMFA-regelverket komma att gälla. Om å
andra sidan exempelvis ett på fastighetsnivå separerat MFA
inte betraktas som en beståndsdel av hushållsavfallet gäller
givetvis direkt FMFA med dess transport- och
hanteringsregler och på goda grunder kan det diskuteras
vem som har ansvaret.

Det är enligt vår uppfattning en självklarhet att
kommunen i sin naturliga roll som ställföreträdare för den
formella innehavaren hushållet skall fullgöra det
nödvändiga och korrekta innehavareansvaret i syfte att
säkerställa en miljöriktig och effektiv behandling av den
beståndsdel i hushållsavfallet som är MFA. De senaste
årens erfarenheter visar på att en tillförsäkrad frivillig
rättighet inte ger detta utfall.

I den nu framlagda propositionen anges (sidan 15):
''Kommunerna har också ansvar enligt renhållningslagen
(1979:596) för avfallsplanering och omhändertagande av
hushållsavfall. Regeringen anser att det inom ramen för
detta ansvar är kommunens uppgift att ombesörja att en
effektiv mottagning av kvicksilverkomponenter kommer till
stånd, t.ex. vid miljöstationer.'' Vi finner det inte som
självklart att denna tolkning är den riktiga. Om den skall
vara gällande så kan med tillämpning av en motsvarande
logik kommunen anses ha ansvaret för väsentliga delar av
det miljöfarliga avfallet, vilket uppenbart inte är fallet.

Oklarheten om omfattningen av det kommunala
ansvaret förstärks av att det i propositionen (sidan 8) även
diskuteras det i dag gällande kommunala ansvaret för
bortforslingen av det miljöfarliga avfallet. Därvid anges
med hänvisning till att mindre företag ofta överlåter åt
kommunen att besluta om vart avfallet skall transporteras
att ''Detta faktum tolkas ibland som att kommunerna
utöver bortforslingsansvaret även har ansvar för övrig
hantering av det miljöfarliga avfallet''. Vad som är
regeringens uppfattning i frågan redovisas emellertid inte.
Riksdagen bör därför hos regeringen begära ett
klarläggande av regelsystemet och kommunens ansvar för
omhändertagandet av det miljöfarliga avfall som faller inom
hushållssektorn eller som ingår som en del i
hushållsavfallet. Regeringen bör på lämpligt sätt redovisa
för riksdagen hur frågan lösts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett klarläggande av
ansvarsfrågorna för omhändertagandet av miljöfarligt avfall
från hushållen i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av en
omställning från särlagstiftning för avfall/miljöfarligt avfall
m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1994

Per Olof Håkansson (s)

Ines Uusmann (s)