med anledning av prop.1992/93:58 Bostadsanpassningsbidrag m.m.

Motion 1992/93:Bo18 av Christel Anderberg (m)

Propositionen synes vara föranledd främst av det
förhållandet att de specialdestinerade statsbidragen till
kommunerna upphör den 1 januari 1993 och ersätts med
generella sådana. Därmed skulle verksamheten med
bostadsanpassning komma att bli oreglerad. Regeringen
föreslår därför att en ny lag om bostadsanpassning skall
ersätta nu gällande regelverk på området. I sak föreslås inte
några större ändringar i förhållande till den ordning som nu
gäller.

Inledningsvis vill jag instämma i den bedömning som
kommer till uttryck i propositionen av den viktiga roll inom
äldreoch handikappomsorgen som bostadsanpassningen
spelar. Av humanitära skäl är det eftersträvansvärt att de
personer med funktionshinder som så önskar så långt det är
möjligt skall kunna bo kvar i sin hemmiljö. I många fall kan
det även vara samhällsekonomiskt fördelaktigt att undvika
institutionsboende.

Samtidigt befinner sig Sverige f n i en djup ekonomisk
kris. På riksdagens bord ligger bl a prop 1992/93:50 om
åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin, den s k
krispropositionen. Ett bifall till denna kommer att medföra
att stora grupper med i och för sig angelägna behov kommer
att få se sina ekonomiska ramar väsentligt inskränkta. Så får
t ex de långtidssjuka sin sjukpenning sänkt från 90 till 70 %
av inkomsten, barnbidragen höjs inte och
pensionsförmånerna försämras. Det talas om
nödvändigheten av att göra radikala ingrepp i
transfereringssystemen för att få bukt med det strukturella
budgetunderskottet.

Mot denna bakgrund måste man ifrågasätta de
föreslagna reglerna om bostadsanpassningsbidrag. Så som
de är utformade utgör de en absolut rättighetslagstiftning
utan några som helst spärrar i form av behovsprövning,
ekonomiska överväganden, prioriteringar eller hinder mot
missbruk.

Den tid torde vara förbi då vi har råd att ge bidrag till
välbeställda personer. Om vi inte inser det så kommer
välfärdssystemen snabbt att vittra sönder. Vi försätter oss
därmed i en situation där vi inte kan klara att hjälpa de bäst
behövande.

Den ekonomiska situationen i kommunerna är
genomgående ansträngd, i vissa fall katastrofal. Samtidigt
råder det ett kommunalt skattestopp, som gör att
kommunerna inte kan kompensera sig för nya pålagor från
staten genom att höja skatten. En av de remissinstanser som
har avstyrkt förslaget till lag om bostadsanpassningsbidrag
är också Svenska Kommunförbundet.

I min kommun Säter har kommunens kostnader för
bostadsanpassning budgeterats till 2,2 milj kr för år 1992.
Detta belopp har redan vida överskridits. Ändå bryter
kommunen -- på samma sätt som många andra kommuner
tvingas göra -- mot lagen genom att ha ett tjugotal
ansökningar liggande på hög. En tvingande
rättighetslagstiftning av denna typ omöjliggör det
kommunala budgetarbetet. I en liten kommun med små
ekonomiska ramar kan ett enda anpassningsärende vara
tillräckligt för att stjälpa hela budgeten.

Som alla välfärdssystem är även detta utsatt för
missbruk. Omfattningen av missbruket torde vara svår att
mäta. I vart fall leder den praktiska tillämpningen av
bostadsanpassningreglerna ibland till resultat som av många
upplevs som direkt stötande. I Säters kommun har t ex
betydande belopp lagts ned på standardförhöjande
bostadsanpassning för en välbärgad person som lider av
allergi; i hans villa revs bl a alla heltäckningsmattor bort och
trägolv lades in. Några månader därefter såldes villan med
god förtjänst. Hedemora kommun betalade dyra pengar för
att anpassa en hyreslägenhet; efter några månader köpte sig
den handikappade mannen en bostadsrätt och kommunen
tvingades gå in med bostadsanpassningsbidrag en gång till.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Slutsatsen av det ovan sagda blir att lagtexten behöver
mjukas upp så att vi inte en dag står inför en systemkollaps.
Jag föreslår följande ändringar:

1) Rätten till bostadsanpassningsbidrag bör förbehållas
endast den som inte har sådana inkomst- och
förmögenhetsföhållanden att hon rimligen bör kunna
bekosta nödvändiga åtgärder själv. Sverige har inte råd att
försätta sig i en sådan situation att kommuner tvingas ge
bidrag till miljonärer.

2) I 4 § bör stadgas att ''Bostadsanpassningsbidrag kan
lämnas till enskild person...'' Därmed öppnas en möjlighet
för kommunen att göra en skälighetsbedömning,
innefattande även ekonomiska överväganden. Det ger
också kommunen en möjlighet till någon framförhållning
och till prioritering, så att de mest akuta ärendena kan
beviljas först medan de mindre angelägna fallen får vänta
tills de ekonomiska förutsättningarna finns. I botten finns
ju ändå, som Kommunförbundet framhåller i sitt remissvar,
kommunens skyldighet enligt socialtjänstlagen att sörja för
god vård, omsorg och boende för äldre och handikappade.

3) Om man nu tar bort möjligheten till
bostadsanpassning av fritidshus är det mindre logiskt att
föreskriva rätt till bostadsanpassning för att möjliggöra
hobbyverksamhet.

4) Förutsättningarna för bidrag vid köp eller byte av
bostad bör skärpas ytterligare genom att rekvisitet
''särskilda skäl'' ändras till ''synnerliga skäl''.

5) Om bostadsanpassningsbidrag till
standardförhöjande åtgärder har utgått till ett belopp
överstigande förslagsvis 25.000 kr bör
återbetalningsskyldighet föreligga om bostaden inom fem år
avyttras eller övergår till annan ägare genom arv eller gåva.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten till
bostadsanpassningsbidrag.

Stockholm den 12 november 1992

Christel Anderberg (m)