med anledning av prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m.

Motion 1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

I Sverige lever sedan urminnes tider två folk med två
språk och kulturer: svenskar och samer. Storsvenskhetens
dominans har dock lett till att det andra folket, samerna,
inte ens erkänns som ''folk''. Samerättsutredningen föreslog
i sitt slutbetänkande ''Samerätt och sameting'' år 1989 att
samerna, genom ett tillägg i regeringsformens 1 kap. 2 §,
skulle erkännas som urbefolkning. Utredningen lade även
ett förslag till en samelag inom vilken den samlade
samepolitiken skulle rymmas.

I den proposition som nu skall behandlas finns inget av
dessa två förslag med.

Vänsterpartiet anser att den ändring i regeringsformens
1 kap. 2 § som Samerättsutredningen föreslog skall göras.

För 10 år sedan stod samerna inför ett vägval. Antingen
kunde de överklaga utgången av det s.k. skattefjällsmålet
till Europadomstolen, eller förlita sig på den svenska
regeringens och riksdagens uttalade vilja att tillsätta en
utredning för att klargöra hur olika intrång i rennäringen
hade påverkat samernas kultur och näringar, samt hur
samernas rättigheter skulle kunna stärkas. Samerna valde
utredningsvägen.

Vid ett regeringssammanträde 1982-09-02 beslutades att
en kommitté skulle tillkallas för ett sådant
utredningsuppdrag. Efter ett år och fem månader hade
ännu ingen kommitté tillkallats varför statsrådet Rainer
skrev ett tilläggsdirektiv som antogs av regeringen 1983-02-
03. De frågor som kommittén främst skulle utreda var: 1)
hur rennäringen rättsligt skulle stärkas, 2) att överväga
behovet av ett samiskt organ (sameting) samt 3) att föreslå
insatser för att stärka det samiska språket. Direktiven
klargjorde även att kommittén kunde begära tilläggsdirektiv
om man fann att det var ytterligare frågor som borde
belysas. Dåvarande statsrådet Rainer uttalade att det
brådskade att få samefrågorna belysta och att utredningen
därför borde vara klar inom två år.

Under de gångna 10 åren har samepolitiken befunnit sig
i ett slags vakuum i väntan på utredningens resultat. När
utredningen ändå så småningom blev klar och
remissbehandlats, föreslog den förra regeringen i
proposition 1990/91:4 vissa ändringar i rennäringslagen.
Denna proposition avslogs dock av en riksdagsmajoritet
bestående av v, fp, c och m. I stället begärde riksdagen en
ny sameproposition där samernas rättsliga ställning och
förslagen från Samerättsutredningen kunde bli föremål för
en sammanhållen bedömning.

1. Utbildningsdepartementets ansvarsområde

Sameting

I propositionen föreslås att ett sameting skall inrättas.
Man lägger också ett förslag till en sametingslag.

Vänsterpartiet anser att lagen bör kallas samelag och
inkludera Samerättsutredningens inledande förslag (kap 1).

I 3 kap. (val till Sametinget 5 §, rösträtt m.m.) ges inte
valet till sameting likvärdighet med andra jämförbara
parlamentariska val, t.ex. nationella eller kommunala, vad
avser överklagandemyndighet.

Vänsterpartiet anser att länsstyrelsens beslut angående
anmärkning mot röstlängd bör få överklagas. Ett sådant
överklagande bör lämpligen prövas av
valprövningsnämnden i likhet med vad som är fallet vid
riksdags-, landstings- och kommunalval.

Samiskt språk

Ända fram till slutet av 60-talet var det förbjudet för
samiska barn att tala samiska såväl i skolan som i
skolhemmen, där de flesta samebarn bodde under skolåret.
Det finns gott om vittnesmål och dokumentation av hur
barnen bestraffades om de talade samiska.
Samerättsutredningen insåg dock det svenska samhällets
ansvar för att reparera de skador som den tidigare förda
politiken åsamkat samerna och det samiska språket, samt
nödvändigheten av särskilda åtgärder.
Samerättsutredningen föreslog därför en särskild samisk
språklagstiftning som även innefattade rätten för vuxna
samer att återerövra sitt spåk (Finland och Norge har redan
en särskild språklag).

Det är Vänsterpartiets mening att regeringen skall
förelägga riksdagen ett förslag till språklag i enlighet med
Samerättsutredningens förslag.

2. Jordbruksdepartementets ansvarsområde

Bakom 1971 års rennäringslag fanns avsikten att
''myndigförklara'' samerna, att bidra till att återupprätta
deras rätt till självbestämmande.

Det bästa sättet att fortsätta framåt på den vägen är
enligt Vänsterpartiet att låta Sametinget behandla de frågor
som behandlas i propositionens bilaga 2 och först därefter
låta dem föreläggas riksdagen.

Vänsterpartiet anser därför att Sametinget bör behandla
propositionens förslag om ändring i rennäringslagen,
väglagen och lagen om vissa torvfyndigheter, samt frågan
om godkännande av det statsrådet anför om prisstödet till
rennäringen och ersättning för viltskador. Sametinget bör
även behandla det statsrådet anfört om rennäringens
folkrättsliga skydd, ersättningsbestämmelser,
barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel,
upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen, samebyns
verksamhetsområde, renforskningen och fiskesamerna, och
först därefter bör dessa frågor föreläggas riksdagen.

Om riksdagen inte beslutar att behandlingen av
propositionens bilaga 2 bör anstå och behandlas i samråd
med Sametinget, har Vänsterpartiet följande synpunkter
och krav på de olika förslagen i denna bilaga.

2.2 Renskötselrätten

Vänsterpartiet anser att renskötselrättens ursprung är så
betydelsefull att den bör komma till uttryck i
rennäringslagen.

Vi föreslår därför att det i rennäringslagen skrivs in att
renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd och utgör en
särskild rätt till fastighet.

2.4 Ökat skydd för renskötselrätten

I propositionen föreslås inga förbättringar vad gäller
behovet av skydd av vinterbetet trots att vinterbetet utgör
något av en flaskhals i rennäringen. Tillgången på
vinterbete är nämligen avgörande för hur många renar som
samebyarna kan hålla och därmed för hur många
rennäringsföretag som kan få sin utkomst inom varje
sameby.

Vänsterpartiet anser därför att en paragraf som ger
Sametinget rätt att begära förhandling och att avge yttrande
i markanvändningsfrågor bör föras in i rennäringslagen.

2.5 Rennäringens folkrättsliga skydd

Det är först på senare år som det blivit klarlagt att
samernas bruksrätt inte bara bygger på lagen, utan också
ursprungligen går tillbaka på urminnes hävd. Hittills har det
dock varit lagen och inte urminnes hävd (alderstidsbruk)
som har varit avgörande för samernas rättigheter, i det fall
renskötselrätten ställts mot andra intressen.

Skattefjällsdomen och den rättshistoriska forskning som
nu finns har berett vägen för ett större hänsynstagande till
samernas rättigheter. Högsta domstolens dom (den s.k.
skattefjällsdomen) uttalade att samerna hade en rätt till
marken, inte bara en skyddad rätt att bedriva sina näringar.
Vänsterpartiet är kritiskt till att propositionen inte ens
åskådliggör de fakta som framkom i HD-domen, än mindre
de fakta som senare tids rättshistoriska forskning kan
påvisa.

Vänsterpartiet anser därför att frågan om rennäringens
folkrättsliga skydd ytterligare behöver förtydligas i
samarbete med Sametinget.

2.6 Ersättningsbestämmelser m.m.

För närvarande står den svenska staten som ägare av de
naturtillgångar, de svenska fjällen bl.a., som hör ihop med
frågan om samernas äganderätt. Samerna har en begränsad
s.k. bruksrätt. Men förhållandet mellan parterna är
speciellt eftersom samernas rätt är ursprunglig och aldrig
grundats på en överenskommelse med markägaren. Staten
kan därför inte göra sig av med samernas rätt genom
uppsägning, utan endast genom vissa tvångsmedel. Staten
är vidare inte bara ägare utan också lagstiftare och kan
därmed bestämma hur bruksrätten skall se ut. Samerna
befinner sig, sett ur denna aspekt, i ett markant underläge.

Mot den bakgrunden anser vi att det bör införas regler i
rennäringslagen om rätt till ersättning för intrång i
näringen.

2.7 Åtgärder vid för högt renantal

Som framgår av propositionen är det viktigt att
betesinventeringar görs som kan ligga till grund för
bestämmelse av renantalet för de olika samebyarna. Den
betesinventering som hittills har gjorts omfattade 13
samebyar och visade att antalet renar var för högt i tre byar.
I en by låg antalet i paritet med betestillgången och i nio
byar var renantalet lägre än vad tillgången på bete medgav.

Antalet samebyar är för närvarande 53 och det finns
inget belägg för att det skulle förhålla sig annorlunda i de
övriga samebyarna. De som har största intresset av att
betestillgången för renarna är god är naturligtvis
samebyarna. Det finns därför ingen anledning att återgå till
ett förhållande där näringen blir föremål för ytterligare
myndighetsutövning av det slag som föreslås i
propositionen.

Vänsterpartiet anser därför att särskilda medel för
betesinventeringen måste anvisas och att reglerna för
åtgärder vid för högt renantal eller åtgärder mot strövrenar
bör utarbetas i samarbete och samförstånd med näringen
genom Sametinget.

2.14 Upplåtelse av rätten till jakt och fiske

Propositionen föreslår att staten genom länsstyrelsen
förbehåller sig rätten att upplåta renbetesmarker för jakt
och fiske, vilket ställer ägarfrågan på sin spets.

Den finska rättshistoriska forskaren Kaisa Korpijaakko
har i sin forskning visat hur samerna behandlades som ägare
av mark på samma sätt som bönder och andra markägare i
domstolarna. Myndigheterna har i egenskap av ägare
successivt och under en längre tidsperiod utökat sitt
förfogande över mark och vatten och fått andra att
acceptera detta. Det förslag som nu presenteras är en
fortsättning av det förfaringssättet.

Samerna har själva, i ett remissförslag till
jordbruksutskottet, redovisat ett alternativ för att utöka
tillgången till jakt och fiske för ortsbor och andra, något
som inte ens redovisas i propositionen.

Vänsterpartiet anser att upplåtelse av jakt och fiske ovan
odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva. Regler
och utformning av upplåtelsen skall utformas och
handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen.

2.16 Samebyns verksamhetsområde

Vänsterpartiet föreslår i likhet med
samerättsutredningen och sameorganisationerna att frågan
om samebyarnas möjlighet att bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel snarast utreds.

Skogssamernas rättigheter och rättsliga ställning

Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet.
Allteftersom kolonisationen växte fram trängdes samerna
tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot
samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen mot
nuvarande Lappland, fastslogs år 1751. Syftet med gränsen
var inte att hindra fortsatt kolonisation, utan att skydda
samernas tillgång på jakt och fiske. Kolonisationen
uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800-talet,
då bestämmelser för skydd av samerna utfärdades. De
viktigaste bestämmelserna var upprättandet av
odlingsgränsen 1867 och rennäringslagen 1886.

Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och
väster om den gränsen skulle utgöra ett för samerna
förbehållet område. Det skydd av samernas jakt och fiske,
som var en av avsikterna med lappmarksgränsens
upprättande, gick inte förlorat i och med odlingsgränsens
tillkomst, utan den rätten har undan för undan urholkats på
annat sätt.

Skogssamebyarna ligger i området mellan dessa två
gränser. Samerättsutredningen behandlade inte
skogssamernas rättsliga ställning, vilket påtalas i den
reservation som samerna avgav mot kommitténs
betänkande. Propositionen tar inte heller upp
skogssamernas situation, vare sig vad gäller betesrätten
eller jakt- och fiskefrågorna.

Vänsterpartiet anser att en särskild utredning om
skogssamebyarnas rättsliga ställning och deras situation i
övrigt snarast bör tillkallas.

12. ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder

Vid Internationella arbetskonferensens 76:e möte i
Genève 7--28 juni 1989 antogs konvention nr 169. I
anslutning till konventionen antogs, på svenskt initiativ,
även en resolution om åtgärder för att följa upp och främja
konventionens målsättning. I resolutionens första punkt
uppmanas medlemsstaterna att snarast möjligt överväga
ratificering, att uppfylla de förpliktelser som följer av
konventionen, och att tillämpa dess bestämmelser på mest
effektiva sätt. Konventionen har behandlats i en kommitté
tillsatt av den förra regeringen och har sedan varit på
remiss.

Från remissinstansernas yttranden kan nämnas att SAF
anser att konventionen endast kan vara av betydelse för
vissa länder i andra världsdelar. Statens naturvårdsverk
anser att skyddet av mark och vatten alltid måste ges
företräde före rennäringen.

Lantbruksstyrelsen varnar för att en ratificering kan leda
till att motstridiga intressen skärps mellan samer och andra
befolkningsgrupper. Domänverket finner det
otillfredsställande att ratificera en konvention som
framtvingar ändringar av t.ex. plan- och bygglagen,
naturvårdslagen, naturresurslagen, rennäringslagen m.fl.
Skogsägarnas riksförbund fruktar att rättsläget för
skogsägarna skall förändras på ett ofördelaktigt sätt.

Bland de positiva svaren återfinns DO som avgivit ett
mycket utförligt remissvar. DO ser konventionen som
synnerligen viktig för strävan mot rättvisa för samerna. SÖ
ger också många konstruktiva förslag inom läromedels- och
utbildningsområdet. Hovrätten i Övre Norrland poängterar
den kollektiva rättens betydelse. Lantbruksstyrelsen
påtalar i sitt andra remissyttrande att en ratificering av
konventionen skulle leda till att de juridiska frågorna blir
uppmärksammade. De tar även upp den finska forskaren
Kaisa Korpijaakkos avhandling och ställer frågan hur det
kan komma sig att svenska och finska staten nu anses som
ägare av samernas forna marker.

Vänsterpartiet anser att konventionen är ett viktigt
människorättsdokument, inte bara för samerna i de
nordiska länderna, utan även för minoriteter och
urbefolkningar i övriga delar av världen. Vi anser därför att
det är mycket otillfredsställande att regeringen anser att
konventionen inte skall ratificeras. Inför FN:s
urbefolkningsår anser vi att regeringen borde uttala att
hindren för att ratificera konventionen så snabbt som
möjligt skall undanröjas, så att ILO:s konvention 169 kan
tillträdas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 §
regeringsformen i enlighet med Samerättsutredningens
förslag,1

2. att riksdagen beslutar att den föreslagna lagen,
sametingslagen, skall kallas samelag och inkludera
Samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap.,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet att överklaga
länsstyrelsens beslut över anmärkning mot
röstlängd,1

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag
i enlighet med Samerättsutredningens förslag,1

5. att riksdagen hos regeringen begär att de frågor som
behandlas i propositionens bilaga 2 behandlas i Sametinget
och först därefter föreläggs riksdagen,

6. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- beslutar att
det i rennäringslagen skrivs in att renskötselrätten grundar
sig på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet,

7. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos
regeringen begär förslag om sådan ändring i
rennäringslagen som ger Sametinget rätt att begära
förhandling och avge yttrande i markanvändningsfrågor,

8. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att rennäringens folkrättsliga skydd ytterligare behöver
förtydligas i samarbete med Sametinget,

9. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos
regeringen begär förslag om regler i rennäringslagen om rätt
till ersättning för intrång i näringen,

10. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att anvisa särskilda medel för betesinventeringen och att
utarbeta reglerna för åtgärder vid för högt renantal eller
åtgärder mot strövrenar i samarbete och samförstånd med
näringen genom Sametinget,

11. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt
skall handhas av samerna själva samt att regler och
utformning av upplåtelsen skall utformas och handläggas av
Sametinget i samarbete med länsstyrelsen,

12. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter
en utredning med uppgift att utreda frågan om samebyarnas
möjlighet att bedriva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel,

13. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en
utredning med uppgift att utreda frågan om
skogssamebyarnas rättsliga ställning och deras situation i
övrigt,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att hindren för att ratificera ILO-
konventionen så snabbt som möjligt skall
undanröjas.1

Stockholm den 3 november 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

1 Yrkandena 1--4 samt 14 hänvisade till KU