med anledning av prop. 1992/93:135 Åtgärder för att stärka det finansiella systemet

Motion 1992/93:N42 av Lars Werner m.fl. (v)

Efter 1980-talets bankyra har det nu blivit dags för staten
att stå för uppstädningen. Att regeringen nu kommer med
ett förslag till bankakut är tyvärr nödvändigt. Däremot
verkar propositionen vara hastigt ihopkommen, vilket kan
leda till en del onödiga förluster för staten och därmed för
skattebetalarna i framtiden.

Återvinning av statens pengar

De principer som ligger till grund för statens återvinning
av det statliga stödet är inte tillräckligt preciserade i
propositionen. Villkoren för stödet bör mer reda ut hur
affärsmässighet och konkurrensneutralitet skall kunna
tillämpas. Staten bör kräva marknadsmässig ersättning för
stödet, vilket också betyder att den risk som staten tar skall
medräknas. Dessutom bör det preciseras vilka åtaganden
som inte kan anses vara förenliga med sund
bankverksamhet. Vi anser också att staten inte kan
garantera värdet på nyemitterat kapital då det skulle göra
det svårare för andra emittenter att få tillgång till
riskkapital.

Hårda villkor för utbetalande av stöd får emellertid inte
betyda att bankerna snabbt vältrar över kostnaderna på
kunderna genom att öka gapet mellan in- och utlåning eller
genom nya eller höjda avgifter. Ett sådant beteende
kommer att drabba privatkunder, men även företag, i ett
läge där låga räntor är nödvändiga för att rekonstruera
svenska företag efter den nuvarande recessionen.
Bankernas ekonomiska tillfrisknande får istället gå något
mer långsamt.

Vänsterpartiet anser också att med bakgrund av de
ofantliga summor (kanske uppemot 200 miljarder kronor)
som det kommer att handla om i bankgarantier av olika
slag, bör den nya myndigheten ha möjlighet att kräva att
ledningspersonal avskedas och förbjuda utdelning på aktier.
Denna möjlighet har Federal Deposit Insurance
Corporation (FDIC) i USA. Det är en myndighet som är en
kombination av finansinspektionen och den nya
bankakuten.

När nu staten skall gå in med medel i banker och vissa
andra kreditinstitut, anser vi att det måste vara ett krav att
chefer och andra tjänstemän på chefsnivå ej är
kontrakterade med s.k. fallskärmsavtal. Ett fallskärmsavtal
skapar inte det incitament som behövs för att driva en
affärsrörelse, t.ex. en bank. Med ett fallskärmsavtal som
trygghet vet man att man alltid kan hoppa av om det går
dåligt. Dessutom behöver en kompetent chef inte riskera att
bli avskedad utan kan i normal ordning byta arbete. En
icke-kompetent chef skall naturligtvis inte heller ha något
fallskärmsavtal av förklarliga orsaker.

Hemställan:

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär preciserade villkor
för stödet till bankerna enligt vad i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
villkor för stödet av banker och andra kreditinstitut att den
nya myndigheten kan avskeda styrelser och förbjuda
aktieutdelningar i banker som söker sådant stöd,

3. att riksdagen beslutar att ett villkor för stöd skall vara
att inga s.k. fallskärmsavtal finns kontrakterade.

Stockholm den 2 december 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)