med anledning av prop. 1992/93:109 Ändring i rättshjälpslagen m.m.

Motion 1992/93:Ju9 av Lars Werner m.fl. (v)

Bakgrund

När den allmänna rättshjälpen infördes 1973 sades i
förarbetena till rättshjälpslagen syftet vara ''att rättshjälp
skulle ges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl
skulle vara förhindrad att tillvarata sina intressen''. Den
allmänna rättshjälpen avsågs således böra spela en mycket
viktig roll för att främja allas likhet inför lagen.

Rättshjälpen har emellertid undan för undan urholkats
genom besparingar på anslaget.

Rättshjälpsavgifterna har höjts så att uppnående av
reformens syften omöjliggjorts. Stora rättsområden har
förts bort från rättshjälpen och förts över till
försäkringssfären. De styrs därmed av försäkringsbolagens
vinstintressen, dessutom är det i hög utsträckning så att de
som bäst behöver rättshjälp saknar erforderligt
försäkringsskydd.

Taxorna på rättshjälpsområdet har under många år
tillåtits att kraftigt urholkas genom att de inte höjts i takt
med inflationen. Detta har medfört att det inte längre är
attraktivt bland advokater att åta sig rättshjälpsärenden.
Många advokater anser sig inte ha råd att arbeta med dessa
ärenden. Detta är naturligtvis på sikt helt förödande
eftersom rättshjälpsområdet då kommer att utvecklas till ett
slags juridikens B-område.

Förslagen i propositionen

De förslag som nu läggs fram har inte till syfte att komma
till rätta med de angivna bristerna utan är ytterligare en spik
i kistan för rättshjälpssystemet.

Grundavgiften

Möjligheten till generell nedsättning av grundavgiften
för dem i de allra lägsta inkomstlägena och helt obemedlade
föreslås att avskaffas. Enligt föredraganden kommer detta
att innebära att kostnaderna för allmänna rättshjälpen i viss
utsträckning kommer att övervältras på kommunerna i form
av socialbidrag. Det framförs inga skäl för vad som skulle
stå att vinna med en sådan kostnadsövervältring. Det
förhåller sig dessutom så att många människor skulle dra sig
för att ansöka om socialbidrag och kommer därmed mista
möjligheten att hävda sin rätt.

Tilläggsavgifterna

Tilläggsavgifterna föreslås drastiskt höjda. I en tvist där
rättshjälpskostnaden uppgår till 30 000
kronor, vilket inte är ovanligt, skall enligt förslaget
den med en månadsinkomst på 12 000
kronor själv betala 8 840
kronor. Den som har 18 000
kronor i månadsinkomst skall betala 18 570
kronor ur egen ficka. Detta betyder att ambitionen
att sträva efter allas likhet inför lagen definitivt övergivits.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

Återbetalningsskyldigheten för tilltalade i brottmål
föreslås höjd i samma utsträckning som grund- och
tilläggsavgiften i tvistemål. Höjningen av tilläggsavgiften i
tvistemål sägs även vara motiverad av att motivera den som
beviljats rättshjälp till ett processekonomiskt uppträdande.
Detta skäl kan ju inte föreligga i brottmål där en
betungande återbetalningsskyldighet tvärtom utgör ett
allvarligt hot mot rättssäkerheten. Det kan inte vara
acceptabelt att den tilltalade för att begränsa kostnaderna
avstår från utredning eller bevisning för undgå att fällas till
ansvar.

Timkostnadsnormen

Inga förslag läggs fram för att komma till rätta med
timkostnadsnormens eftersläpning. Tvärtom sägs att
regeringen skall göra en friare bedömning än tidigare för att
dämpa kostnaderna. Utvecklingen mot ett juridikens B-
område kommer därför att accelerera om förslaget
genomförs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:109 om ändring
i rättshjälpslagen m.m.

Stockholm den 12 november 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)