med anledning av prop. 1991/92:44 Riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.m.

Motion 1991/92:Fi30 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp, m, c)

Det fastighetsbestånd som i dag förvaltas av
byggnadsstyrelsen och domänverket innefattar en rad
byggnader och miljöer av sådan betydelse för vårt samhälle
och vår historia att de kan karaktäriseras som delar av ett
nationellt arv och därför även fortsättningsvis bör behållas i
statlig ägo.

I regeringens proposition nr 1991/92:44 om riktlinjer för
den statliga fastighetsförvaltningen redovisas också att vissa
fastigheter skall behållas av staten vid bolagiseringen av de
båda myndigheterna. Några exempel på sådana fastigheter
ges.

Att ur byggnadsstyrelsens och domänverkets stora
fastighetsbestånd avgränsa de objekt som bör tillhöra ''det
nationella arvet'' är en viktig uppgift som måste ägnas stor
omsorg. Den samlade egendomen utgör nämligen i sig ett
kulturarv som genom den långa kontinuiteten har få
motsvarigheter internationellt.

Domänverkets fastigheter speglar en nästan 1 000-årig
tradition. Här finns exempel på egendomar som bör ha
tillhört det s.k. Uppsala öd, d.v.s. den godsmassa som
under medeltiden följde med kungamakten. Här finns en
rad klosteregendomar som Gustav Vasa drog in till staten i
samband med reformationen. Vi återfinner Karl XI:s
reduktion av gods som hade förlänats till adeln under 1600-
talet, indelningsverkets officersboställen och det stora
markinnehavet i Norrland som i sig rymmer så mycket av
norrländsk historia.

På samma sätt visar byggnadsstyrelsens fastigheter
utvecklingen av statsmakten i Sverige. De statliga
byggnaderna i Gamla Stans norra del, på Riddarholmen och
Helgeandsholmen innehåller t.ex. de fysiska uttrycken för
den långa kontinuiteten i vårt folkliga styrelseskick från
ståndsriksdagen till vår nuvarande enkammarriksdag.

Vissa fastigheter framstår som självklara delar i ''det
nationella arvet''. Hit hör de byggnader och marker som av
ålder disponeras av statschefen, d.v.s. de kungliga slotten
och Djurgården. Men det finns också andra byggnader och
anläggningar som av historiska skäl och av hänsyn till deras
roll i vårt samhälle naturligt hör hemma i en statlig nationell
egendom. Det gäller Vasaslotten och Vasaminnena i
Dalarna, en del av våra historiska befästningar som skulle
kunna rubriceras som rikets fästningar, flertalet
landshövdingeresidens, Mora äng utanför Uppsala där de
medeltida kungarna valdes, Vadstena kloster och Linnés
Hammarby. Exemplen visar behovet att vid avgränsningar
av ''det nationella arvet'' ta hänsyn till många olika aspekter
på nationella värden.

Det är också viktigt att de historiska helheterna bibehålls
och att samlade miljöer inte bryts sönder i samband med
bolagiseringen. Särskilt viktigt är det när det gäller
slottsegendomarna. Den kronomark som omger flera av de
kungliga slotten liksom Läckö och Svartsjö slott är gammal
kungsgårdsmark präglad av det långa statliga innehavet och
av utomordentlig betydelse för förståelsen och upplevelsen
av dessa kulturmiljöer. Det förhållandet att förvaltningen
av slotten och de omgivande kronomarkerna varit delad
mellan byggnadsstyrelsen och domänverket får därför inte
hindra att dessa egendomar hålls samman och i sin helhet
behålls av staten.

Sammanfattningsvis vill vi understryka att urvalet av
fastigheter som bör kvarstå i statens ägo som ett nationellt
arvmåste garantera att långsiktiga bevarandeintressen
tas tillvaramåste omfatta hela miljöer, i fråga om slotten
således både slottsanläggning med omgivande park och
anslutande kronoegendomarskall utgå från statens
kulturpolitiska ansvar.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ansvar för slotten och
kronomarkerna.

Stockholm den 20 november 1991

Jan-Erik Wikström (fp)

Elisabeth Fleetwood (m)

Marianne Jönsson (c)