med anledning av prop. 1991/92:31 Vissa internationella åtaganden på atomansvarsområdet, m.m.

Motion 1991/92:L4 av Lennart Daléus och Birgitta Hambraeus (c)

Dagens lagstiftning på atomansvarsområdet härstammar
från en tid då den civila kärnkraften ansågs behöva stöd för
att kunna introduceras. Med de nu gällande
riksdagsbesluten att kärnkraften skall avvecklas är det
rimligt att lagstiftningen fortsättningsvis inte innebär
ekonomiskt gynnande av kärnkraften.

Begränsningen i reaktorägarnas ansvar för de
ekonomiska konsekvenserna av en olycka är det tydligaste
exemplet på en idag omotiverad undantagslagstiftning.

Oavsett vilka politiska bedömningar som görs av de
svenska reaktorernas risker torde en marknadsvärdering av
dessa risker vara önskvärd. En sådan värdering skulle
kunna bidra till att en sakkunnig ekonomisk värdering av
risken kom till stånd och till att minska spridningen i den
politiska bedömningen. Det skulle öka möjligheten till en
rationell utveckling av energisystemet under politiskt mer
stabila villkor.

Det nya majoritetsförhållandet i riksdagen ger också
stöd för en reform som stärker skyddet av äganderätten,
ersätter en politisk värdering med en marknadsvärdering
och minskar betydelsen av statliga garantier för
privatekonomisk verksamhet.

Då Atomansvarighetsutredningen presenterade sitt
förslag till lagstiftning (SOU 1959:34) bedömde man att
kärnkraften inte var mogen att stå på egna ben. Men enligt
utredningen ''blir vi nödgade att ta atomkraften i anspråk --
kosta vad det kosta vill -- om vi inte vill acceptera en
standardsänkning'' (sid 25). Man skrev också: ''Det är inte
sannolikt att någon -- bortsett möjligen från staten -- skulle
vilja utan ansvarighetsbegränsning satsa kapital i en
atomanläggning'' (sid 28). Denna motivering för en
inskränkning i kärnkraftsägarnas ansvar gentemot andra
företag och enskilda förtjänar inte längre att tas på allvar.

De argument som i propositionen anförs mot en
kraftigare höjning av försäkringsskyldigheten är av två slag:
hänsyn till internationella avtal och bristande
försäkringskapacitet.

De internationella avtalen utgår ifrån att man
visserligen önskar skydda de drabbade men samtidigt
inte får hindra kärnkraftens introduktion. (Se t ex
introduktionen till Pariskonventionen 29 juli 1960.) Likväl
lämnas öppet för länder att efter förmåga förbättra skyddet
för de skadelidande och därigenom trappa ner stödet till
kärnkraften så snart denna kan konkurrera på lika villkor
med andra energikällor. (T ex enligt Pariskonventionens
artikel 15.) Några formella hinder mot en kraftig höjning av
ansvaret har inte anförts i propositionen och torde inte
heller föreligga.

I Tyskland har man ett väsentligt högre ekonomiskt
ansvar för reaktorägarna än vad som nu föreslås i
propositionen (se Ds 1991:6). Försäkringsbeloppen
motsvarar där ungefär de svenska, men staten har
förbehållit sig s k
regressrätt gentemot reaktorägarna vad gäller de
belopp som staten utbetalar sedan beloppen enligt
ansvarsförsäkringarna tagits i anspråk.

Att det ekonomiska ansvaret enligt konventionerna inte
måste vara kopplat just till en ansvarsförsäkring illustreras
av att verksamheten i Studsvik, som drivs i aktiebolagsform,
bygger sina ansvarsåtaganden på en statsgaranti på de f n
aktuella 800 milj kr, alltså inte på en försäkring.
Verksamheten i Ringhals bygger inte heller på någon
ansvarsförsäkring utan på vanligt svenskt sätt på att staten
som ägare står för ansvaret.

Vad gäller kapaciteten på försäkringsområdet är det en
fråga om betalningsvilja. Och det som fordras enligt
konventionen och enligt t ex USAs lagstiftning på området
är ekonomiska garantier som måste uppfylla sedvanliga
krav på betalningsförmåga men som inte behöver vara
traditionella försäkringar. Atomförsäkringspoolens egna
uppgifter om kapaciteten (10 000 milj kr) avgörs av deras
låga betalningsvilja och institutionella begränsningar och
utgör alltså inte en gräns för kraftföretagens möjligheter att
lämna ekonomiska garantier.

Uppgiften om den låga försäkringskapaciteten beror på
att reaktorägarna själva tar i anspråk huvuddelen av den
kapacitet atomförsäkringspoolen identifierat för att täcka
de egna sakförlusterna vid en olycka. Själva reaktorerna är
idag försäkrade för ett mångdubbelt högre belopp för varje
olycka än vad som blir kvar för atomförsäkringspoolen att
anse tillgängligt för de drabbade -- de kringboende etc -- vid
en och samma olycka. En följd av detta är att vid en
osannolik men mycket allvarlig olycka i t ex Forsmark skulle
tusentals företag och enskilda förlora egendom och tvingas
i konkurs, medan reaktorägarna skulle inkassera
försäkringarna på verket (ca 9 000 milj kr!) och på det hela
gå skadeslösa ur händelsen. Att de som genom sin
verksamhet orsakar en katastrof skall ha förtur till
tillgängliga resurser är ur rättvisesynpunkt anstötligt.

Sammanfattningsvis gäller att:

1 försäkringskapaciteten enligt atomförsäkringspoolens
synsätt är ca 10 000 milj kr för en olycka, men att
reaktorägarna själva tillåts ta huvuddelen av denna
kapacitet i anspråk så att det inte blir mer än en bråkdel
kvar åt dem som drabbas oförskyllt,

2 de som idag på grund av reaktordriften löper risken att
förlora sin egendom och kapital gör det utan frivillighet och
utan fullgod ersättning,

3 reaktorägarnas ekonomiska ansvar inte ensidigt
behöver kopplas till ansvarsförsäkringar och därmed inte
heller behöver begränsas till tillgänglig försäkringskapacitet
utan kan utformas så att det kopplas till reaktorägarnas
egen ekonomiska förmåga.

Konsekvenserna av att ansvars- och
försäkringsgränserna höjs kraftigt är små om de
riskberäkningar kärnkraftsindustrin och myndigheterna på
området levererar är pålitliga. Kärnkraftverkens ekonomi
och fortsatta drift skulle i så fall inte påverkas i nämnvärd
utsträckning.

Skulle det däremot visa sig att olycksriskerna är så stora
att driften påverkas eller rent av avbryts på grund av höga
riskkostnader, illustrerade genom försäkringskostnader
eller på annat sätt, torde det vara ett ekonomiskt rationellt
beslut från kraftbolagens sida.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det önskvärda i en höjning av
reaktorägarnas ekonomiska ansvar.

Lennart Daléus (c)

Birgitta Hambraeus (c)