med anledning av prop. 1991/92:155 Skadestånd för arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd

Motion 1991/92:A13 av Birger Hagård (m)

Regeringen föreslår att den s k tvåhundrakronorsregeln
i 60 § sista stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet (MBL) avskaffas. Regeln ersätts med en
skrivning i till propositionen vidhängande remissprotokoll
där ett varierat skadestånd beskrivs. I protokollet framgår
att skadeståndet för en olovlig konflikt som varken
innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter
bör ligga på nivån 2 000 kronor i dagens penningvärde.

I protokollet anförs vidare att beloppet 2 000 kronor
lämpligen bör utgöra ett riktmärke i utdömande av
skadestånd vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp
mot gällande kollektivavtal.

Redan när begränsningen av möjligheterna att utdöma
skadestånd vid olovliga konflikter infördes påtalade
Moderata samlingspartiet i motion 1983/84:2837 att ett
maximalt skadestånd motsvarande 200 kronor upplevs som
betydelselöst. I realiteten innebär ett så lågt belopp ett
erkännande av den olovliga konflikten som stridsåtgärd.

Regeringens proposition 1991/92:155 innebär ett första
steg i korrigerande riktning. Det är bra att möjligheter till
differentiering av skadeståndet kan ske. Man kan dock
ifrågasätta om normen 2 000 kronor är tillräcklig för att
åstadkomma den respekt för fredsplikten och träffade avtal
som är avsikten. Den socialdemokratiska regeringen
försökte i februari 1990 vinna riksdagens bifall till ett förslag
om ett ett skadestånd på 5 000 kronor för brott mot det
strejkförbud som då föreslogs. Detta ogillades av
riksdagens majoritet på andra grunder än att det föreslagna
skadeståndet skulle vara för högt satt.

Riksdagens utredningstjänst, RUT, har studerat hur
försämringen av penningvärdet påverkat det
skadeståndsbelopp om 200 kronor som år 1928 infördes vid
olovliga stridsåtgärder på det arbetsrättsliga området.

RUT visar att 200 kronor år 1928 idag motsvarar ca 3 900
kronor. En arbetares nettolön har däremot ökat betydligt
mycket mer, nämligen från 3 500 kronor 1933 till ca 115 000
kronor år 1992, vilket innebär att ett skadeståndsbelopp om
200 kronor skulle behöva höjas till 6 600 kronor för att
uppnå motsvarande effekt.

Utöver den begränsning av skadeståndet till 200 kronor
som återinfördes 1985 kompletterades lagen med ytterligare
en regel som är ägnad att undergräva respekten för
fredsplikten.

I 60 § 1--3 st MBL står:

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt
falla bort. I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande
i en olovlig stridsåtgärd skall domstolen, om
arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den
olovlig, så snart som möjligt 1.
ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och 2.
om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna
till arbetskonflikten, besluta att en ny överläggning enligt p
43 genast efter återgång till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligt 43 paragrafen varaktigt har återgått till
arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda
skäl till det.

Genom att dels sätta ett normerande skadestånd till en
jämförelsevis låg nivå, dels undandra vissa konflikter från
skadestånd och dessutom genom att i lag medge nya
förhandlingar som en följd av en olovlig stridåtgärd enligt
MBL 60 § 2 st 2 p medverkar statsmakterna till att
legitimera olovliga konflikter.

Lagrådet påvisade detta förhållande när den dåvarande
socialdemokratiska regeringen genomdrev den så kallade
200-kronorsregeln. Lagrådet anförde:

Den möjlighet förslaget ger att gå utöver
tvåhundrakronorsgränsen är så snävt tilltagen att den är
närmast betydelselös för den principiella frågan. En
skadeståndspåföljd begränsad till två hundra kronor -- som
ju i dag är något helt annat än när den infördes år 1928 --
framstår inte bara såsom mycket blygsam med hänsyn till
det produktionsbortfall och de skadeverkningar av annat
slag, t ex inom den offentliga sektorn, som en olovlig strejk
kan föranleda utan också såsom i det närmaste verkningslös
till sin preventiva funktion. En risk är att regelns funktion
som en skadeståndsregel inte blir tagen på allvar, vilket i sin
tur kan få till följd att respekten för lagstiftningen på
området undergrävs.

En viss nedtoning av skadeståndssanktionens betydelse
vid olovlig strejk får ses i förslaget att en uppgörelse bör
sökas genom ytterligare överläggningar enligt 43 § MBL. I
samma riktning går den i 60 § tredje stycket föreslagna
regeln, att arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får
åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.
Tanken bakom förslaget i denna del, nämligen att man
framförallt bör rikta uppmärksamheten mot de problem
och motsättningar på arbetsplatsen som kan orsaka en
olovlig arbetsnedläggelse och finna lösningar på dem, äger
emellertid inte giltighet i alla fall. Den gäller exempelvis
inte när arbetsnedläggelsen används som
påtryckningsmedel under redan inledda förhandlingar eller
den utgör en ren sympatiåtgärd med anledning av en
konflikt på annat håll. Betraktelsesättet stämmer inte heller
så väl med den grundläggande tanken i den arbetsrättsliga
lagstiftningen -- fredspliktens upprätthållande. Att hänvisa
till överläggningar i stället för skadeståndssanktionen även
när en avtalsstridig arbetsnedläggelse redan har brutit ut
innebär egentligen ett erkännande av den olovliga strejken
som påtryckningsmedel.

Lagrådets argumentering är rak och entydig. Såväl en låg
norm för skadestånd som möjligheter att förhandla bort det
olovliga efter det att det olovliga inträffat, innebär en klar
nedgradering av de arbetsrättsliga grundsatser på vilken
lagstiftningen vilar.

Regeringens proposition 1991/92:155 innebär ett första
steg i korrigerande riktning. Även om 2 000 kronor
fortfarande är ett relativt sett lägre belopp än vad 200
kronor var 1928 ger de föreslagna möjligheterna till såväl
ökning som sänkning av skadeståndet en klar indikation av
statsmakternas intentioner.

En viktig grundsats inom arbetsrätten är att båda parter
har rätt att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder. Denna
principiella ömsesidighet har stöd i den grundlagsfästa
rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Såsom
arbetsdomstolen framhåller i sitt remissyttrande (ovan) har
denna frihet för arbetsmarknadens parter, att vidta
ekonomiska stridsåtgärder när fredsplikt enligt
kollektivavtal inte råder, varit ändamålsenlig och
otvivelaktigt tjänat arbetsfredens intresse. Åtgärder som
ensidigt inskränker ena partens möjligheter att besvara
stridsåtgärder från motparten bör därför inte existera.

Mot denna bakgrund är de genom 60 § i MBL
existerande avstegen från denna princip ologiska.

Med anledning härav anser jag att 60 § 2 st 2 p och 3 st
bör utgå. Därmed skulle status för två grundläggande
begrepp inom arbetsrätten, nämligen fredsplikten och
respekten för träffade kollektivavtal, återupprättas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar upphäva 60 § andra stycket punkt
2 samt tredje stycket i lagen 1976:580.

Stockholm den 18 mars 1992

Birger Hagård (m)