med anledning av prop. 1990/91:161 Sotning

Motion 1990/91:Fö21 av Barbro Sandberg (fp)

En grundläggande problematik i offentlig sektor är att
det bestående har en oerhörd dominans. Den oerhörda
trögheten är inte bara en följd av slentrian och dålig
fantasi -- mer avgörande är att en pågående verksamhet
automatiskt försvaras av dem som har ekonomiskt intresse
av att den fortgår. Myndigheter och intresseorganisationer
verkar därför praktiskt taget alltid för att det som en gång
införts skall få vara kvar för evärdliga tider.

Sotningsväsendet kan ses som en kvarleva från
skråväsendet. Som framhålls i folkpartiet liberalernas
partimotion (Fi 1990/91:502) om förnyelse av den offentliga
sektorn bör sotningsmonopolet avskaffas.

Frågan bör ställas om sotningstvånget överhuvud bör
behållas som en av staten bestämd skyldighet för den
enskilde. Antag att sotningstvånget inte fanns, skulle det då
finnas tillräckliga skäl för att övertyga riksdagen om att
införa en lagstiftning av detta slag? Det är i princip samma
fråga vi bör ställa ifråga om offentligt beslutad verksamhet.
Skall samhället kunna utvecklas och förändras för att
motsvara nya behov måste en grundförutsättning vara att
gammal och ny verksamhet får konkurrera på lika villkor.
Att en verksamhet redan finns får inte i sig vara ett
argument för att den skall fortsätta.

1985 lämnade riksrevisionverket en kritisk granskning av
sotningsväsendet. De brandchefer som intervjuades i
projektet ansåg att sotningen numera har liten betydelse för
brandsäkerheten. Soteldens minskning har främst berott på
övergång till ofarligare uppvärmningsanordningar. Svensk
lag krävde dock omfattande sotning, två--tre gånger mer än
i grannländerna.

I riksdagen har många förslag om lindring av
sotningstvånget förts fram. En viss förbättring, genom
förlängda tider mellan sotningar, har också kommit till
stånd. Men hela tiden har känslan funnits att verksamheten
är överdimensionerad därför att allmänheten körs över av
särintressen.

Sotning är bara en av många åtgärder som kan påverka
brandrisken. Installation av brandvarnare, materielval i
möbler, gardiner etc. har betydelse, men viktigast är
sannolikt att upplysa om risker vid olika beteenden och
aktiviteter.

Skulle man väga den samhällsekonomiska nyttan av
olika brandförebyggande åtgärder och utifrån detta ålägga
enskilda insatser som kostar pengar är det föga troligt att
sotningsverksamheten skulle ha så stor omfattning som i
dagens Sverige. I försvarsutskottet har redovisningar
lämnats om den helt bakvända ordningen att
myndigheterna var osäkra om sotningens
brandförebyggande betydelse, men att verksamheten ändå
skulle pågå i avvaktan på utredande. Det rimliga är att det
skall finnas skäl för en verksamhet som med tvång åläggs
människor, men här fanns alltså tvånget och man ville
utreda om det hade något berättigande.

Det synes helt klart att sotningsverksamhet bara är en av
flera brandförebyggande åtgärder, och knappast någon av
de viktigare.

Det finns säkert olika tänkbara brand- eller
skadeförebyggande åtgärder. Dessa åtgärder kan ha olika
betydelse från byggnad till byggnad. Vissa åtgärder -- främst
vad gäller krav i samband med uppförande av nya
byggnader -- bör kunna vara reglerade i lag, medan andra
insatser mer bygger på frivillighet. Den enskilde är rimligen
själv intresserad av åtgärder som minskar risker, men han
eller hon vill självklart ha en balans mellan åtgärder så att
man inte betalar för mycket för vissa i förhållande till
effekten.

Försäkringsbolagen borde ha en nyckelroll i
sammanhanget. Finner de att sotning har betydelse för
brandrisken vore det naturliga i ett fritt system att de i sin
premiesättning gav en rabatt om sotning företas med viss
intervall. I ett sådant system skulle sotningsverksamheten
balanseras mot andra brandförebyggande åtgärder, i en
strävan att hela tiden få en totalt sett så låg kostnad som
möjligt. Det gäller att minimera bränder -- och då bör lika
brandförebyggande åtgärder hela tiden vägas mot varandra
ifråga om kostnader och effekt.

Detta är alltså ingen plädering mot sotningsverksamhet
som sådan, eftersom den i ett fritt system ju hela tiden får
samma roll som andra brandförebyggande åtgärder. Vad jag
vänder mig mot är bara att sotning åläggs enskilda genom
lag, eftersom den erfarenhet vi har är att lagen ålagt
människor större utgifter än som är rimligt.

Företag och yrkesverksamma inom
sotningsverksamheten har kompetens som täcker ett större
område än brandförebyggande insatser. Inte minst viktigt är
att man kan minska risken för ''sjuka hus'' genom att se till
att ventilation fungerar. Att det finns en framtida marknad
för kompetens inom eller intill det område som
sotningsföretagen behärskar är därför troligt, men liksom
för andra marknader gäller att politiska organ inte bör gå in
med detaljstyrning. Sotningsverksamheten är ett exempel
på hur konsumenterna drabbats ekonomiskt av en dubbelt
reglerad verksamhet, där den enskilde inte påverkat vilket
arbete som skulle utföras eller vem som skulle anlitas.

Slutsatsen är alltså att frågan om sotningsverksamhet
bör bort ur räddningslagen och i stället få sin framtida
dimensionering och utveckling genom
upplysningsverksamhet och beslut hos försäkringsföretag
och enskilda.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen snarast avskaffar lagregleringen av
enskildas utnyttjande av sotningstjänster.

Stockholm den 15 april 1991

Barbro Sandberg (fp)