med anledning av prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen (1973:1176) m.m.

Motion 1990/91:Ju40 av Kjell Ericsson m.fl. (c)

Hanteringen av vapen och ammunition för civila
ändamål har under en följd av år omgärdats av en
omfattande kontroll. Kontrollen syftar till att omintetgöra
att vapen och ammunition används på ett otillbörligt sätt.
En viktig faktor i kontrollsystemet är att förhindra att vapen
används i brottslig verksamhet. I samband med grov
brottslighet är det inte ovanligt att vapen används.

Det nu presenterade förslaget rörande ändringar i
vapenlagen m.m. syftar till att stärka kontrollen så att
brottslig användning av skjutvapen och ammunition
försvåras.

Av direktiven (1987:34) till den s.k. vapenutredningen
framgår att syftet med den begärda översynen av
vapenlagen skulle vara att dels ''åstadkomma de
förbättringar som behövs för att lagstiftningen skall svara
mot nutida krav på skydd mot att skjutvapen och
ammunition kommer i orätta händer eller används i
brottsliga sammanhang'' dels ock ''åstadkomma en
förenkling av det nuvarande ganska komplicerade och
resurskrävande förfarandet i vapenärenden''.

Vapenutredningen presenterade i sitt slutbetänkande
(SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen ett stort
antal förslag till förändringar i vapenlagstiftningen som rönt
ett synnerligen blandat mottagande av remissinstanserna. I
det nu presenterade förslaget avvisas också flera av de
insatser som vapenutredningen förordat. Propositionen
inskränks därmed till att omfatta dels en närmast
redaktionell översyn av gällande lagtext, dels vissa
ändringar som inte rymmer sådana förslag att förfarandet i
vapenärenden förenklas. Förfarandet torde tvärtom
kompliceras ytterligare.

Inte heller föreslås insatser som kan förväntas medföra
att skjutvapen i mindre omfattning än nu kan användas i
brottslig verksamhet. I vissa fall har förslagen fått en så
oklar utformning (t.ex. 28 a

§
när annan än vapeninnehavaren transporterar vapen)
att rättstillämpningen förväntas avgöra vilka krav som ska
ställas.

Propositionen, i den del den omfattar förslag till
ändringar i vapenlagen, bör därför avvisas av riksdagen.
Ändringarna medför en ökad byråkrati utan att särskilda
vinster kommer att uppnås. Förslaget kommer därmed inte
att påverka våldsbrottsligheten. Riksdagen bör dock ta
initiativ till en parlamentarisk utredning i syfte att
presentera förslag till ändringar dels så att hantering av
skjutvapen och ammunition i brottslig verksamhet
förhindras, dels så att hanteringen av vapenärenden
effektiviseras och förenklas.

En viktig del i ett sådant arbete är att se över
möjligheterna till en säker förvaring av skjutvapen och
ammunition. I den mån förvaringsfrågorna kan lösas
begränsas behoven av detaljreglering av tillstånd att inneha
skjutvapen och ammunition som innehas för jakt m.m.
Därutöver är det självklart viktigt att tillse att den som får
tillstånd att bruka vapen har sådana kunskaper om
vapenhantering som kan erfordras.

En förnyad översyn, som vi föreslår, måste omfatta ett
bredare område en den nyligen slutförda vapenutredningen
gjorde. Det är ostridigt så att vapen som innehas för jakt
m.m., och för vilka vapentillstånd beviljats enligt
vapenlagen, i begränsad omfattning tillgrips och används i
brottslig verksamhet. Andra vapenstölder, t.ex. ur
militärens vapenförråd, och illegalt införda vapen till
landet, används i betydligt större omfattning.

I det fall riksdagen avvisar vårt förslag rörande förnyad
översyn av vapenlagstiftningen och nu avser pröva förslagen
till ändringar i denna lag bör dock följande beaktas:

1. Reglering av köp av ammunition

Kontrollen vid ammunitionsköp har hittills varit
otillräcklig. Mot den bakgrunden är principerna bakom
förslaget till skärpningar rimligt. Såväl lagtext som
motivuttalanden har dock fått en olycklig utformning.
Enligt vår uppfattning är det rimligt att den som inköper
ammunition kan visa upp intyg på rätt att använda vapen.
Vapenlicensen är ett sådant intyg. Vid licensgivningen ska
polismyndigheten pröva att licensinnehavaren har
erforderliga kunskaper om vapenhantering och därutöver
en sådan personlig lämplighet att tillstånd kan beviljas.

Den som kan uppvisa en vapenlicens bör därför få köpa
ammunition även om den inköpta ammunitionen inte kan
användas för det vapen licensen omfattar.

Regleringen kring ammunition innebär att en person
endast får inneha ammunition till skjutvapen som
vapenlicens är beviljad för. Bakgrunden till den föreslagna
skärpningen torde vara att lagstiftaren utgår från att
licensinnehavaren inte har behov av annan ammunition än
den han själv får använda. Så är självfallet ofta fallet. Det är
dock inte ovanligt att jägare dels inköper dels ock förvarar
ammunition för ett jaktlags eller en jaktkamrats räkning.
Ur lagstiftarens synpunkt finns det inte rimliga skäl att
motverka ett sådant samarbete. Det viktiga måste vara att
den som faktiskt innehar ammunitionen har rätt att inneha
skjutvapen. Ammunition bör därför också genom ombud få
överlåtas till den som har rätt att inneha skjutvapen.

2. Reglering av ammunitionsinnehav

Det är inte ovanligt att människor har ett fåtal patroner
i sin ägo -- även om de själva inte har bedrivit och inte heller
har för avsikt att någonsin bedriva t.ex. jakt eller skytte.

Även om ''innehav av enstaka patroner eller ett helt
obetydligt souvenirinnehav'' inte bör leda till ett rättsligt
ingripande (38 §) är lagstiftningen oprecis på denna punkt.
Det kommer således att vara olagligt att inneha ammunition
utan vapenlicens när den nu föreslagna lagstiftningen träder
i kraft. Särskilt allvarligt är att förbudet att inneha
ammunition kan komma att leda till att privatpersoner
avstår från att lämna in sådan till polismyndigheten.

För merparten av de jägare och skyttar som idag innehar
ammunition som de förvärvat helt lagligt kommer det att
vara mycket svårt att förstå att det lagliga innehavet
plötsligt blir olagligt och straffbelagt.

Propositionens förslag i sin nuvarande utformning
kommer således att leda till oklarheter och till byråkratiskt
krångel. För att minimera olägenheterna bör en
övergångsbestämmelse införas med innebörden att den som
vid lagens ikraftträdande innehar ammunition varom nu är
ifråga också fortsättningsvis har rätt att inneha denna. Det
får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

3. Återkallelse av vapentillstånd

Av propositionen framgår att vapentillstånd ska kunna
återkallas om vapnet missbrukas, tillståndshavaren förfarit
oaktsamt med vapnet och om tillståndshavaren visat sig
olämplig att handha vapen. Därutöver skall tillstånd kunna
återkallas om förutsättningarna för tillståndet inte längre
finns eller och det annars finns särskilda skäl att återkalla
detta.

I princip skall således tillstånd kunna återkallas på den
grund att en jakträttsinnehavare tillfälligt förlorar sin
jakträtt eller när en skytt under en kortare period inte
utövar sin idrott och därmed inte heller är medlem i
skytteklubb. En jägare kan -- utan att inneha jakträtt --
delta i jakt och därmed ha behov av sitt vapen.

Enligt vår mening saknas tillräckligt starka
allmänpreventiva skäl för att återkalla vapentillstånd i dessa
fall. Om vapnen förvaras på ett enligt vapenlagen
godtagbart säkert sätt och vapeninnehavaren inte kan anses
olämplig eller inte handskas med sitt vapen på ett
otillbörligt sätt bör tillståndet inte återkallas. I
bedömningen om förutsättningar för vapentillstånd
fortfarande finns bör således lämplighetsaspekterna vara
avgörande.

Slutligen får tillstånd återkallas om det finns ''skälig
anledning'' att återkalla detta. Av specialmotiveringen
framgår att återkallelse t.ex. skall kunna ske om
innehavarens möjligheter att ta vård om vapnet motiverar
detta eller om förutsättningar för vapeninnehav inte kan
anses föreligga inom landet, dvs. tillståndsinnehavaren
permanent bosatt sig utomlands.

Ett beslut om återkallelse måste generellt kunna anses
vara av mycket ingripande natur för tilllståndshavaren. För
den enskilde innebär beslutet att vederbörande inte längre
anses kunna anförtros rätten att inneha och bruka vapen --
även om tillståndsinnehavaren besitter erforderliga
kunskaper och vapnet förvarats och använts på ett helt
korrekt sätt. Återkallelse av vapentillstånd på andra
grunder än missbruk och tillståndsinnehavarens
olämplighet att inneha vapen bör därför tillämpas med stor
restriktivitet och endast komma ifråga i det fall behovet av
återkallelse är uppenbart. Detta bör ges regeringen
tillkänna.

4. Vapenamnesti

Trots de uppenbara fördelar som en vapenamnesti skulle
föra med sig avstår regeringen från att presentera ett sådant
förslag.

Antalet vapen som illegalt förvaras i enskilda
människors hem kan svårligen uppskattas. I många fall har
innehavaren kommit i besittning av ett vapen genom arv
och ''ägt'' vapnet ifråga i många år. Om ett sådant vapen
överlämnas till polisen löper innehavaren risk att bötfällas
för olaga vapeninnehav.

Enligt uppgifter som kommit oss tillhanda förekommer
det att vapen som innehavts sedan början på 1940-talet, och
som överhuvud inte brukats därefter, efter överlämnande
tilll polisen leder till böter för innehavaren om 500 kr.
Enskilda människor uppfattar det som allvarligt att
registreras som lagöverträdare och avstår därför från att
lämna in sådana skjutvapen. Vetskapen om förfarandet
sprids bland allmänheten. Resultatet blir att många
enskilda fortsätter att förvara vapen illegalt och dessutom
ofta på ett osäkert sätt. Vi anser att en period med
vapenamnesti skulle kunna minska antalet illegala vapen i
landet. Mot denna bakgrund är det därför rimligt att
riksdagen beslutar införa s.k. vapenamnesti i enlighet med
vapenutredningens förslag.

5. Skärpt sekretess för uppgifter ur vapenregistret

Centerpartiet har upprepade gånger krävt en skärpt
sekretess rörande uppgifter ur vapenregistret. Det är därför
med tillfredsställelse vi noterar att regeringen numera
instämmer i vår uppfattning och föreslår riksdagen besluta
om skärpt sekretess för uppgifter ur vapenregistret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslag till lag om ändring i
vapenlagen (1973:1176),

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning med uppgift att föreslå sådana
lagändringar att hantering av skjutvapen och ammunition i
brottslig verksamhet förhindras samt att hanteringen av
vapenärenden förenklas och effektiviseras,

3. att riksdagen -- om yrkandena 1 och 2 inte bifalls --
antar följande förslag till ändring i lydelsen av 12

§ första stycket vapenlagen:
Den som har tillstånd att inneha vapen för skjutning får
även inneha ammunition till skjutvapen,

4. att riksdagen antar följande förslag till ändring i 13

§ tredje stycket vapenlagen:
Ammunition får även överlåtas genom ombud till den som
är berättigad att inneha vapen för skjutning under
förutsättning att ombudet har vapentillstånd,

5. att riksdagen beslutar om sådana
övergångsbestämmelser rörande ammunitionsinnehav som
i motionen förordas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om restriktivitet rörande återkallelse
av vapentillstånd,

7. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag
till en lag om vapenamnesti så som vapenutredningen
förordat.

Stockholm den 9 april 1991

Kjell Ericsson (c)

Pär Granstedt (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Stina Eliasson (c)

Håkan Hansson (c)

Göran Engström (c)