med anledning av prop. 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer

Motion 1989/90:Ub9 av Lars Leijonborg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub9

av Lars Leijonborg m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:41 om
kommunalt huvudmannaskap för lärare,
skolledare, biträdande skolledare och
syofunktionärer

1. Inledning

Genom propositionen om kommunalisering av lärartjänster har regeringen
försatt riksdagen i en tvångssituation. Ett nej till propositionen får omedelbara
konsekvenser i den inflammerade avtalsrörelsen på skolområdet, där
omfattande stridsåtgärder redan pågår.

Folkpartiet godtar inte det tvångsläget. Vi prövar i denna motion regeringens
förslag sakligt, utan sidoblickar på den rådande förhandlingssituationen.
Vi förutsätter att regeringen och arbetsgivarverket, oavsett vilket beslut riksdagen
fattar, söker nå ett rimligt avtal och arbetsfred på skolområdet.

Vi håller i stor utsträckning regeringen ansvarig för det kaos som nu råder
på skolområdet. Frågorna om kommunalisering och arbetstidsreglering har
skötts illa. Den avtalsrörelse som skulle återge lärarna deras arbetsglädje har
i själva verket skapat en ny bitterhet som kommer att skada skolan, också
efter det att den nu pågående konflikten är avslutad.

Vårterminen 1989 inleddes med att Sveriges elever och lärare, bokstavligt
och bildligt, tågade till utbildningsdepartementet i protest mot att regeringen
slög till med besparingar mot skolan för att lärarna fått mer än fem procent
i lönehöjning. Höstterminen 1989 avslutas med att lärarna, trots att de nu
erbjudits flerdubbelt större lönehöjningar, strejkar och visar ännu större förbittring
mot arbetsgivaren. Det har inte varit något bra år för socialdemokratisk
skolpolitik.

2. Folkpartiets utgångspunkter

Den svenska skolan behöver förändras. Men den tid är förbi då de förändringarna
kan ske i form av vittomfattande s. k. ”skolreformer” som genomförs
samtidigt och av alla. Det förändringsarbete som nu förestår måste
komma underifrån. De två viktigaste förändringarna kan slagordsmässigt uttryckas
så här: Lärarna skall släppas loss och föräldrarna skall släppas in.

Med andra ord: Lärarnas professionalism och föräldrarnas intresse för
sina barn är i dag två resurser som inte fullt ut tas till vara i den svenska
skolan.

Det finns anledning att påminna om att jämfört med mycket annat som
produceras inom tjänstesektorn är utbildning något mycket svårt. Att över

föra kunskaper och insikter mellan människor är en krävande process. Att Mot. 1989/90

säkra kvalitet i en sådan verksamhet ställer krav på utrymme för individuali- Ub9

, tet, kreativitet och lokalt beslutsfattande.

Den bästa kvalitetsgarantin i en verksamhet som skolundervisning är i
själva verket ett kontinuerligt lokalt utvecklings- och förändringsarbete.

De säkraste vägarna att åstadkomma ett sådant är att ge skolorna ett långtgående
självstyre — alltså vidsträckt beslutsrätt inom ramar som fastställts
av riksdag och regering - och att kombinera detta självstyre med en rätt för
elever och föräldrar att välja skola.

Det är samtidigt viktigt att minska byråkratin. Det borde vara möjligt att
banta den politiska och administrativa överbyggnaden i det svenska skolsystemet.

Även om skolor kan profilera sig är det viktigt att de är likvärdiga var i
landet de än ligger. Det åstadkoms bäst genom att staten medverkar i skolans
finansiering.

Skolan skall ge både kunskap och fostran. Det finns ideologiskt betingade
skillnader i skolpolitiken. När moderaterna säger att kunskapen är det viktigaste
i skolan, nedvärderar de betydelsen av skolans fostraruppgift. Men i
aktuell socialdemokratisk skolpolitik finns motsatt tendens: behovet av gedigna
ämneskunskaper (”läroverkstraditionen”) tonas ner till förmån för
skolans sociala mål. Fixeringen vid fysisk närvaro i skollokalerna, som ligger
i det aktuella avtalsbudet, uppfattas av många lärare som en nedvärdering
av prestationerna under lektionstid.

3. Regeringsförslaget: En skenreform

Regeringens förslag till kommunalisering av skolan är en byråkratisk skenreform.

Formellt innebär propositionen egentligen bara en sak: Att rätten att förhandla
med lärarfacken flyttas ca 700 meter från statens arbetsgivarverk på
Slottsbacken till Svenska kommunförbundet på Hornsgatan.

Vad därutöver är, är oklart. Å ena sidan hoppas skolministern att beslutsfattandet
i skolan skall bli mer decentraliserat, å andra sidan lugnar han kritikerna
bland lärarna med att den statliga styrningen av skolan skall bestå, för
att garantera en skola som är likvärdig i hela landet.

Det skolministern borde ha lagt ner tid och kraft på är ett nytt statsbidragssystem.
Ett sådant var utlovat till förra mandatperioden, men lyser fortfarande
med sin frånvaro. Det nya systemet bör, som vi senast utvecklat i rapporten
Skola i kris?, bygga på elevpengsprincipen. Vi utesluter inte att det i
framtiden, då en verklig decentralisering inom skolsystemet genomförts,
kan vara lämpligt att upphäva den statliga regleringen av lärartjänsterna.

Men att göra det i dag är definitivt att börja i fel ända.

Vi har redan nämnt att kommunaliseringsfrågans behandling är otillständig.
Det finns anledning att också påpeka att en statlig utredning (Styrningsberedningen)
nyligen har behandlat frågan och enhälligt avstyrkt en förändring.
Frågan har inte sakbehandlats i riksdagen innan den togs upp i avtalsrörelsen.
Den analys som utlovats har inte offentliggjorts. En kraftig läraropinion
motsätter sig en kommunalisering.

3. Vilket är regeringens motiv?

Runtom i skolsverige ställs i dag frågan, vilket verkligt motiv som ligger
bakom regeringens egendomliga låsning i kommunaliseringsfrågan.

Det framgår av en nyligen utkommen bok (Skolsvårigheter — vems misslyckande?
av Hans Åberg, utgiven av Hem & Skola) att det är inom finansdepartementet
som socialdemokraternas nuvarande skolpolitik utformats.
Det stärker oss i vår farhåga att kommunaliseringen är ett led i en strategi
för att minska statens del av skolans finansiering.

Erfarenheten från Danmark bekräftar den risken. Sedan skolorna kommunaliserades
har statsbidragen minskat, enligt en uppgift i tidningen Kommun-Aktuellt,
och målet för den nuvarande danska regeringen är att på
några års sikt helt avskaffa dem.

80-talet har inneburit att statens andel av skolans finansiering minskat. Finansdepartementet
ser säkert gärna att den utvecklingen fortsätter.

Skolministern bekräftar indirekt detta, när han i tal och intervjuer brukar
säga att ett av reformens syften är att det i framtiden måste stå klart att det
är kommunerna medborgarna skall skylla på, när det är brister i skolan. Staten
skall alltså hamna ”under kulbanan”.

4. Skolan behöver decentralisering

Vi är för en långtgående decentralisering av den svenska skolan, men inget
tyder på att det är en sådan regeringen vill åstadkomma med sitt tal om kommunalisering.

Vår inställning till kommunaliseringsfrågan kan tydliggöras med en parallell
från ett annat område, nämligen barnomsorgen. Den är redan kommunal.
Men kommunernas beslutsrätt är inskränkt genom vissa lagar och andra
statliga direktiv — de två allvarligaste hindren är Lex Pysslingen och förbudet
mot statsbidrag till den s. k. Uppsalamodellen. Det hjälper alltså inte att
barnomsorgen är kommunal. Staten hindrar ändå den utveckling som medborgarna
i många kommuner vill ha.

Vad vi alltså måste veta innan vi tar ställning till kommunalisering av skolan
är: vilka statliga direktiv skall finnas på skolområdet? Vi måste få veta
vad som kommer att gälla i fråga om t. ex. statsbidragssystem, möjligheter
till självstyrande skolor, rätt att välja vilken skola man vill gå i, regler för
skolor med enskild huvudman etc. På dessa punkter ger propositionen inga
eller mycket svävande svar.

Vår oro har ökat efter den socialdemokratiska 90-talsgruppens rapport.
Där avvisas tanken på valfrihet i skolan. Det är en kärvare attityd efter några
år av ”glasnost” med Bengt Göransson, då regeringen faktiskt talade om
större valfrihet.

Ett stort problem i skolpolitiken är att regeringens trovärdighet har anfrätts
genom ett antal helomvändningar och löftesbrott. Många uppfattade
t. ex. förslaget om besparingar i januari i år som ett svek mot ett löfte av
statsministern på den senaste socialdemokratiska partikongressen. Agerandet
i kommunaliseringsfrågan är ännu ett exempel.

Kan lärarna lita på regeringen? Frågan ter sig berättigad. Låt oss ta ett
exempel som är aktuellt i kommunaliseringsdebatten, nämligen den fort

satta existensen av ett specialdestinerat statsbidrag till skolan. Att ett sådant Mot. 1989/90

skall finnas kvar är ett av de besked som skolministern givit till lärare som Ub9

oroat sig över att skolans likvärdighet över landet är i fara vid en kommunali

sering. Men det räcker med att läsa kompletteringspropositionen från i våras

för att se att finansdepartementet har en annan syn. Finansministern skriver

där: "Mot denna bakgrund (att inte begränsa kommuners möjligheter att

välja de lämpligaste sätten att uppnå önskade resultat) bör inriktningen vara

att för kommuner och landsting reducera inslaget av specialdestinerade

statsbidrag med omfattande regleringar och bestämmelser”.

Alltså: Det t. ex. Sveriges Lärarförbund sagt sig vilja ha för att acceptera
en förändring är precis det som finansdepartementet vill undvika, nämligen
mer pengar och fortsatt statligt engagemang i skolans styrning.

Att bara byta motpart i avtalsförhandlingarna är en ur skolpolitisk synvinkel
mindre intressant förändring. Men för den är regeringen tydligen beredd
att acceptera en mycket negativ reaktion bland lärarna. Den bitterhet som
utlösts har åstadkommit stor skada på undervisningen under höstterminen
och kanske för lång tid framåt. Den avtalsrörelse som skulle få lärarna på
bättre humör har skötts så oskickligt att resultatet blivit det motsatta.

5. Självstyrande skolor

Det som i propositionen framställs som något av ett systemskifte är alltså
enligt vår mening ingen stor förändring. Folkpartiet ser gärna en kommunalisering
i betydelsen att beslutsrätt flyttas från riksdag, regering, SÖ och länsskolnämnder
till kommuner, men några sådana förslag finns inte i propositionen.

Den angelägnaste decentraliseringen inom skolan handlar emellertid inte
om att flytta beslutsbefogenheter inom ett politiker- och byråkratkollektiv,
utan om att ge lärare, elever och föräldrar mer att säga till om.

Det som behövs är en kraftig rensning i regelrabatten och ett nytt, schabloniserat
statsbidrag, helst byggt på elevpengsprincipen. Det skulle göra det
möjligt att skapa självstyrande skolor med mindre klasser. Så länge regeringen
inte lyckas få fram det sedan länge utlovade nya statsbidragssystemet,
förtjänar inte dess decentraliseringsiver att tas på allvar.

90-talsgruppens rapport har som nämnts ökat folkpartiets misstro mot socialdemokratisk
skolpolitik. Följande två citat illustrerar gruppens syn: ”...vi
vill upprätthålla kraven på jämlikhet striktare inom skolan än inom andra
områden. Det är också därför vi anser att vi måste främja delaktighet och
samhällets sammanhållning framför rätten att fritt välja grundskola.” Och
några sidor senare: "Detta är viktigt. Det är skolstyrelsen som ska vara barnens
och föräldrarnas företrädare.”

Det säger sig självt att denna syn ligger fjärran från en tilltro till elevers
och föräldrars förmåga att dels genom val, dels genom eget engagemang påverka
skolan inifrån.

15

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs
att riksdagen avslår proposition 1989/90:41.

Stockholm den 16 november 1989

Lars Leijonborg (fp)

Margitta Edgren (fp) Barbro Westerholm (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Mot. 1989/90
Ub9

gotab 99216, Stockholm 1989