med anledning av prop. 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer

Motion 1989/90:Ub7 av Margit Gennser (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub7

av Margit Gennser (m)

med anledning av prop. 1989/90:41 om
kommunalt huvudmannaskap för lärare,
skolledare, biträdande skolledare och
syofunktionärer

Förhållandena i den svenska skolan har på många sätt utvecklats negativt
under de senaste decennierna.

Problemen grundlädes redan på 50- och 60-talen. Snabb omstrukturering
inom själva skolväsendet, men också koncentrationsprocesser inom näringslivet,
60-talets miljonprogram på bostadssidan m. m. skapade betydande sociala
omställningsproblem, som i hög grad kom att påverka skolans verksamhet.

Den politiska majoritetens inställning till vad som i grunden är skolans huvuduppgifter
förändrades på ett omvälvande sätt. Inhämtande av kunskaper
och färdigheter fick mindre plats i skolan till förmån för vagt definierade mål
som kritiskt tänkande, information om samhället, social utveckling, attitydpåverkan
etc.

Detta återspeglar sig i de förändringar som gjordes i skolans läroplaner
och som också krävde förhållandevis genomgripande omskolning av lärarna.

Förändringarna uppfattades ofta som ”diktat” uppifrån och lärarna upplevde
att lärarrollen alltmer förlorade i status.

Den fortgående försämringen av reallönen särskilt för lektorer och adjunkter
skapade också under lång tid ett tilltagande missnöje.

Det dubbla huvudmannaskapet där kommunerna är huvudmän för skolan
samtidigt som lönerna är statligt reglerade skapade givetvis också problem
av olika slag. Det har medfört en omfattande byråkrati när det gäller turordning
och omplacering m. m. och har i sin tur resulterat i alltför snabbt växande
administration. Det dubbla huvudmannaskapet har också fått effekter
på huvudmannens fördelning av resurserna inom skolan.

Regering och riksdag har alltför ofta fattat beslut om kostnadskrävande
skolreformer, förändringar som kommunerna ofta har fått finansiera. Kommunerna
har därför upplevt skolans kostnader som opåverkbara. Samtidigt
har det dubbla huvudmannaskapet fjärmat lärarpersonalen från den övriga
kommunala verksamheten. Kommunernas arbetsgivaransvar för lärarpersonalen
har därför dessvärre urholkats.

När regeringen därför i prop. 1989/90:41 lägger fram förslag om kommunaliseringen
av skolan borde detta uppfattas som ett steg i rätt riktning.

Dessvärre har inte de för skolan ytterst ansvariga, nämligen regeringen,
insett att en kommunalisering av skolan utgör en mycket stor förändring som

måste genomföras med stor varsamhet för att inte äventyra en god framtida Mot. 1989/90

utveckling av vårt skolväsende. Ub7

Som framhölls ovan har de politiskt styrda förändringarna av skolan skapat
betydande misstro hos lärarna. Denna har bland annat skärpts genom
att staten som arbetsgivare alltför ofta spelat ut olika lärarkategorier mot
varandra. Nedvärderingen av kunskaper som senast visat sig i utformningen
av den nya lärarutbildningen för grundskolan har givetvis negativt påverkat
den högre utbildade lärarpersonalens syn på arbetsgivarna, i princip staten
och kommunerna.

När arbetsgivarsidan — i praktiken statens arbetsgivarverk och Kommunförbundets
förhandlingsdelegation - i årets avtalsförhandling dels krävde
kommunalisering som är en utomordentligt kontroversiell fråga, dels tog
upp långtgående krav gällande arbetstidens förläggning och vidareutbildning
under sommarloven samtidigt som löneprofilen utformades till förmån för
de lärargrupper som har kortare utbildning omintetgjordes för inånga år
framåt förutsättningarna för en god övergång till kommunalt huvudmannaskap
för skolan.

I motion 1988/89 Ub249 anförde motionärerna följande angående skolans
situation och kommunalt huvudmannaskap:

"Det är olyckligt om dagens skoldebatt inte vidgas till att också gälla huvudmannaskapet
och de krav som måste ställa spå skolans arbetsgivarfunktion.
Löneläge och löneutveckling, fortbildning, utvärdering av resultat och
förändringar, förändringstakt, arbetsmiljö m. m. måste hanteras rationellt
och realistiskt i nära samband med den konkreta verksamheten. Problemen
är stora och svåra. Det nuvarande systemets ohanterliga konstruktion gör
det inte lättare, inte minst på grund av år av försyndelser. Den statliga regleringen
av lärarlöner måste nu ifrågasättas samtidigt som lärarnas krav på
skolledning och arbetsgivaransvar måste preciseras. Inte minst måste lärarna
erhålla en tillfredsställande garanti på objektiv hantering av utnämningar
och befordran. Att detta är nödvändigt hänger samman med att skolan alltför
mycket fjärmats från sin ursprungliga uppgift att förmedla kunskaper och
färdigheter och i stället ofta använts som ett redskap i ett politiskt förändringsarbete.”

Dessvärre har de ansvariga inom regering och på arbetsgivarsidan inte
iakttagit den omsorg om all personal som måste ske i samband med en förändring
av förhållanden som gällt under lång tid. I stället har man på ett oförståeligt
sätt agerat som om man ville skapa nya konflikter och öka misstron
mellan olika lärargrupper och de högre utbildade lärarna och arbetsgivarna.

Den långsiktiga strävan måste vara att förändra det dubbla huvudmannaskapet,
men med hänsyn till den klumpiga handläggning som arbetsgivarparten
och regeringen gjort sig skyldig till måste frågan få vila sannolikt under
förhållandevis lång tid. Att under nuvarande förhållanden genomföra kommunaliseringen
skulle med stor säkerhet skapa mycket negativa arbetsförhållanden
under lång tid framöver.

4

Hemställan Mot. 1989/90

LJb7

Med hänvisning till vad som ovan anförts yrkar jag
att riksdagen avslår proposition 1989/90:41.

Stockholm den 15 november 1989

Margit Gennser (m)

5