med anledning av prop. 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar

Motion 1989/90:So2 av Göran Ericsson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So2

av Göran Ericsson (m)

med anledning av prop. 1989/90:28 om vård
i vissa fall av barn och ungdomar

Inledning

Samhälleliga ingripanden mot enskilda har alltid stått under debatt och kritik,
i synnerhet har detta gällt det offentligas åtgärder och ingripanden mot
barn och ungdom. Den svenska lagstiftningen till skydd för ungdom konkretiserad
dels i socialtjänstlagen men också i lag (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga är båda skyddslagar som syftar till att garantera
unga en bra uppväxtmiljö och goda betingelser i övrigt.

Debatten omkring i första hand LVU (Lag (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga) har mer centrerats kring det allmännas förmåga
att bereda de unga den vård de behövt än den integritetskränkning för
den unge och/eller vårdnadshavaren som möjligen lagen skulle kunna anses
ge upphov till.

Som framgår av föredragande statsrådets överväganden i propositionen
tar departementschefen just upp frågan om ”faroindikationen” och föreslår
en förändring på denna punkt, vilket leder fram till en förändring som medverkar
till att tidigare insatser kan komma till stånd och att samhällets förmåga
därmed bättre kan harmoniseras med behovet hos de unga som blir
föremål för vård enligt denna lag.

Grunderna för vård

LVU i nuvarande utformning har dels haft olika omhändertagandeindikation
i miljöfallet och i beteendefallet. Det är positivt att en enhetlig indikation
nu föreslås för båda fallen och mot föredragande statsråds förslag att
använda indikationen påtaglig risk finns inget att invända. Möjligen kan det
påpekas, att rättstryggheten för den enskilde ökar med att en indikation i
stället för att två används.

Vårdens förläggning

Det som emellertid inger stor oro och som föredragande statsråd i propositionen
pekar på är dels den brist på platser för vård enligt denna lag i ”§ 12hem",
dels den påtagliga regionala obalans/skillnad som råder.

Allt sedan ”huvudmannaskapsreformen” i slutet av sjuttiotalet har vårdinsatserna
för olika former av socialmedicinska behov varit starkt varierande

från landstingsområde till landstingsområde och från kommun till kommun. Mot. 1989/90

Detta förhållande har blivit alltmer påtagligt under de år som gått, och mest So2

iögonfallande har bristerna varit för de ungdomar som blivit föremål för ingripande
enligt någon av LVU:s fall.

Den situation som stundom råder inom denna vårdsektor kan beskrivas
som stundom komisk, stundom beklämmande. Av rapporter från kommuners
socialnämnder har till exempel inträffat att svårt skadade och utåtagerande
ungdomar som omhändertagits och införts till så kallade 12-hem"
omedelbart utskrivits sedan arbetsplatsens skyddsombud hotat med stängning
av arbetsplatsen om den omhändertagne skall kvarstanna.

I andra fall har hela arbetsplatsen stängts och alla intagna ungdomar utskrivits
till fortsatt missbruk och social förnedring. Dessa rapporter visar entydigt
på vårdhuvudmännens oförmåga att tillgodose de behov som uppkommit
och att patienterna uppenbart utlämnas till en fortsatt allvarlig utveckling
av missbruk och/eller kriminalitet.

Många förslag på åtgärder har framförts, och någon har i debatten menat
att de svåraste skulle erhålla vård inom ramen för kriminalvården. Andra
debattörer har som statsrådet önskat en möjlighet till tidigare ingripanden.

Mot dessa argument har dock fortfarande stått den våldsamma regionala
bristen på platser.

Propositionen saknar en diskussion om just platsbristen och vårdkompetensen
ute i landstingsområdena för den här gruppen ungdomar. Detta är en
allvarlig brist, och trots förändringarna som i sig är lovvärda kommer den
faktiska vårdsituationen inte i nämnvärd utsträckning att förbättras för enskilda
ungdomar.

Den mycket svåra situation som nu råder kan inte övervältras på landsting
och kommuner att lösa. Det krävs en samverkan med statsmakterna i denna
fråga. Om denna lösning skall innebära ändrat eller delat huvudmannaskap
eller särskilda statsbidrag måste ankomma på regeringen att lösa i samverkan
med kommun- och landstingsförbunden. Denna lösning kräver stor
skyndsamhet, och överläggningar eller utredning med förslag till riksdagen
bör komma till stånd snarast.

Invandrarungdomar

I propositionen tar föredragande statsråd upp de problem med invandrarungdom
som i vissa fall kan bli föremål för ingripande enligt LVU. Jag delar
uppfattningen att med främmande kulturbakgrund kan sådana ingripanden
te sig särskilt känsliga och framstå som ett långt större integritetsövergrepp
än vid ingripanden mot svenska ungdomar.

Det finns anledning att något mer diskutera den här frågan än vad departementschefen
gör i propositionen. Några observanda bör göras i anslutning
till problemet invandrarungdomar:

□ Dessa är familjens tolkar både språkligt och kulturellt; att tillfälligtvis eller
under längre tid avskilja dessa från sina familjer innebär ett stort socialt
handikapp för hela familjen.

□ Kulturella skillnader, till exempel synen på kvinnan, medverkar till att
dessa ungdomar i det öppnare och friare samhället kan utveckla ett be

teendemönster som inte helt kan betraktas som kriminellt utan som en Mot. 1989/90
delkultur ur den egna. So2

□ LVU:s tillämpning i invandrarfallen kräver för vissa grupper att de kan
få tillgäng till "§ 12-hem” med personal som talar det egna språket och
som är sprungna ur samma kulturkrets.

□ Slutligen, när ingripanden mot invandrarungdom enligt LVU är aktuella,
måste dessa ingripanden kombineras med en grundlig information och
samtalsbehandling med familjen. Också här är det väsentligt att dessa familjesamtal
utförs av socialarbetare med familjens kulturbakgrund och
språkkunskaper.

Invandrarärenden i fråga om omhändertaganden bör tillförsäkras en handläggningsordning
som innebär att varje kommun tvingas iaktta de regler som
bl. a. socialstyrelsen utarbetat i dessa frågor. Inte minst framstår detta som
nödvändigt i den nu rådande situationen med många invandrare och där antalet
ärenden jämlikt LVU kan antas stiga om något eller några år.

Psykotiska och beteendestörda ungdomar

De rapporter från socialtjänsten som redovisas i propositionen om ett ökat
och tyngre vårdbehov med djupgående beteendestörda och psykotiska ungdomar
är inte enbart ett resultat av ett långvarigt och manifest missbruk.

Det rör sig också här om beteendestörda ungdomar utan missbruk och
med en synnerligen sammansatt och komplicerad familjebild bakom sig.

I stor utsträckning blir dessa ungdomar föremål för vård inom PBU och
den sektoriserade psykiatrin. När de fyller 20 är är de dock endera ett fall
för socialtjänsten eller ett fall för vuxenpsykiatrin. Båda dessa vårdalternativ
är i de flesta fall ej ändamålsenliga.

Den unge kan vara för skör eller sjuk för socialtjänstens öppenvård. Utvecklingen
kan då bli att sjukdomssymptom kuperas med droger och som
slutligen leder till vård inom socialtjänsten i hem avsedda för missbrukare. I
de fall där den unge placeras inom sluten avdelning pä vuxenpsykiatrisk klinik
är utsikten att utveckla en tung och manifest psykos tämligen sannolik.

För den här allt större gruppen ungdomar krävs en intim samverkan mellan
socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Särskilda mindre behandlingshem
mäste byggas upp där den här gruppen ungdomar ges möjlighet
till rätt vård pä rätt nivå och därmed stora utsikter att komma ur sitt tillstånd
och bli verksamma människor i samhället.

För att vissa av dessa ungdomar bör LVU komma i fråga, för andra är ett
omhändertagande enligt LSPV aktuellt. Oberoende av enligt vilken lagstiftning
omhändertagandet sker bör åtgärder regionalt skyndsamt komma till
stånd för att avhjälpa den brist pä vårdplatser som här föreligger.

Utredningstider

LVM har under ett antal år varit i kraft och nu prövats så länge att problemen
med lagverket frän praktisk utgångspunkt är klarlagda.

Bestämmelserna i LVM om utredningstiderna ger socialtjänsten mycket
begränsad tid att producera det kvalitativa material som bör ligga till grund

för tvångsingripanden och för beslut i länsrätt. Sedan socialnämnden beslu- Mot. 1989/90

tat om omhändertagande har socialtjänsten en vecka fram till beslutet i läns- So2

rätten att verkställa den tämligen tunga utredning som ett beslut i länsrätten
skall vila på.

Det är naturligt att en sådan utredning kommer att ha brister som stundom
medför att länsrätten inte kan få den fullödiga bild som krävs för ett omhändertagandebeslut.
Den korta tiden för utredning blir därför rättsvidrig och
fel beslut kan komma att fattas.

Ärendeanhopningen hos socialtjänsten är ett annat problem som medför
att varje enskilt ärende inte kan erhålla den genomlysning som är önskvärd.

Komplicerade ärenden med till exempel invandrarbarn är en annan faktor
som förlänger utredningsarbetet och kräver längre utredningstid mellan beslutet
i socialnämnd och länsrätt.

Sammanfattningsvis utgör utredningens kvalitet en viktig rättssäkerhetsfråga.
Det får inte vara så att en alltför kort utredningstid medverkar till att
den fullständiga bakgrundsbilden inte kan ges och att beslutsinstanser därvid
fattar ett felaktigt beslut.

Riksdagen bör hemställa hos regeringen att en översyn snarast kommer
till stånd vad avser tiderna för utredningen i LVM-ärenden. Det kan knappast
anses såsom ett personligt övergrepp att förlänga tiden för utredning i
LVM-ärenden från nu en vecka till tio eller möjligen tolv dagar.

Utgångspunkten för ett sådant beslut måste vara att garantera att beslutsinstanserna
får den sanna, riktiga och fullständiga bilden av varje enskilt
ärende.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om nödvändigheten av en snabb utbyggnad av de så kallade
"§ 12-hemmen",

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheten av
ett delat huvudmannaskap för de så kallade 12-hemmen",

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om nödvändigheten av förlängda utredningstider för
ärenden enligt LVU.

Stockholm den 14 november 1989

Göran Ericsson (m)

8