med anledning av prop. 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten m.m.

Motion 1989/90:Ju3 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju3

av Britta Bjelle m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:2 om
trafiknykterhetsbrotten m.m.

Folkpartiet har sedan en lång tid tillbaka envetet drivit tesen att alkohol och
trafik inte hör ihop. Vårt budskap i valrörelser och debatter har varit ”Noll
promille bakom ratten”. Vi anser att det är oerhört väsentligt att signalen är
klar och entydig. Lagstiftningen har för närvarande en utformning som kan
tolkas som att lagstiftaren ”bjuder” på en viss alkoholkonsumtion.

Folkpartiet har i flera olika sammanhang i riksdagen, nu senast i partimotion
som väcktes i januari 1989 och i motion i anledning av regeringens proposition
1988/89:118, anfört att ali alkoholförtäring i samband med bilkörning
bör vara förbjuden. Mot denna bakgrund bör gränsen sättas så nära noll
som det är möjligt med hänsyn till de säkerhetsmarginaler som erfordras av
rättssäkerhetsskäl.

Senare tiders forskning och undersökningar har klart visat att den undre
gräns för straffbar alkoholpåverkan vid bilkörning som Sverige för närvarande
har är alldeles för hög. Detta har även regeringen sent omsider insett.

Regeringen hade i den föreliggande propositionen haft möjlighet att förändra
lagstiftningens signal till svenska folket. Regeringen säger i propositionen
att detta är syftet med ändringen av trafikbrottslagen. Tyvärr nödgas vi
konstatera att man inte lyckats i sitt uppsåt.

Det lagförslag som presenterats uppfyller inte de krav som måste ställas.
Det finns en rad svagheter i regeringens förslag. Den s.k. promilleregeln blir
huvudregel - det uppmuntrar till ”promilletänkande”, dvs. till kalkylering
från bilförarnas sida om hur mycket de kan dricka utan att uppnå den straffbara
gränsen. Regeln om s.k. kliniskt rattfylleri har samma utformning som
tidigare. Det innebär, som lagrådet påpekat i sitt yttrande över lagrådsremisser
att det inte sker någon mer vidsträckt kriminalisering än vad som gäller
för närvarande. Det är anmärkningsvärt.

Vidare föreslås inte någon större förändring av det kriminaliserade området
för det grövre brottet, nu benämnt grovt rattfylleri. Även detta finner
vi förvånande framför allt som föredragande statsrådet själv konstaterar att
”mellan 1,0 och 1,2 promille torde praktiskt taget varje individ ha så nedsatt
körförmåga att han är direkt olämplig att föra motorfordon”. Regeringen
drar emellertid inte konsekvenserna av det resonemanget och föreslår en
sänkning av gränsen för grovt rattfylleri.

1 den föreliggande propositionen argumenterar justitieministern utförligt
mot en principiell nollgräns. Med tanke på denna långa plädering är det när

mast förvånande att något förslag om förändrad lagstiftning över huvud ta- Mot. 1989/90
get läggs fram. Ju3

På s. 27 säger statsrådet att ” samstämmiga forskningsresultat klart

visar att riskökningen vid låga alkoholkoncentrationer är obetydlig - om ens
någon - i förhållande till den drastiskt höjda olycksrisk som finns vid höga

koncentrationer. Mot den bakgrund som jag nu tecknat anser jag att

den pedagogiska effekten av en nollgräns inte kan antas vara sådan att den
kan motivera ett avsteg från sedvanliga lagstiftningsprinciper.”

Sedan gör föredraganden helt om för att ändå motivera sitt eget förslag:

”Det är också särskilt viktigt att hos unga inskärpa att alkohol och trafik inte
hör ihop, eftersom det kan förväntas att deras attityd i saken kommer att

prägla deras trafikbeteende senare i livet. Mot den bakgrunden anser

jag för egen del att gränsen för det straffbara området nu bör bestämmas till
0,3 promille i blodet. Det torde nämligen stå klart att en sådan alkoholhalt
innebär en nedsättning av körförmågan för många förare åtminstone i mer
komplicerade trafiksituationer.”

Om nu målet är att påverka bilister att inte använda alkohol i samband
med bilkörning, vore det naturligt att hävda lagstiftningens normgivande betydelse
i stället för att argumentera emot en principiell nollgräns.

Enligt folkpartiets mening bör en principiell nollgräns vara utgångspunkt
för lagstiftningen. Den bör därför ges en annan utformning än i regeringens
förslag.

Som vi tidigare framhållit, bör den sociala normen vara ”ingen alkohol i
blodet vid bilkörning”. Den straffrättsliga normen bör ligga så nära denna
norm som möjligt av medicinska, praktiska och rättssäkerhetsmässiga skäl.

Vidare anser vi det väsentligt från trafik- och rättssäkerhetssynpunkt att
reglerna om kliniskt rattfylleri får en tillfredsställande utformning. Härvidlag
är regeringens förslag oacceptabelt - det är viktigt med en klar signal och
en låg tröskel. Vårt förslag innebär att om minsta fara för trafiksäkerheten
kan antas föreligga så skall föraren dömas för rattfylleri. Den skall alltså inte
behöva bevisas föreligga i det enskilda fallet utan det skall vara fråga om en
helhetsbedömning.

Var den lägsta gränsen för straffbar blodalkoholhalt bör ligga är enligt regeringen
oklart. Vi anser att starka skäl talar för att det medelvärde som redovisas
vid analysen av blodproven används som underlag vid den straffrättsliga
bedömningen. Traditionellt har emellertid därutöver gjorts ett avdrag
som motsvarar de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna.

Med teknikens utveckling blir detta avdrag allt mindre och följaktligen också
mindre betydelsefullt. En nollgräns ställer emellertid höga krav på säkerhet
i fråga om det värde som läggs till grund för den rättsliga bedömningen.

Mot denna bakgrund bör nedre gränsen för det straffbara området bestämmas
till 0,2 promille. Inom denna gräns faller sålunda den marginal som
erfordras för ett fullgott hänsynstagande till individens rättssäkerhet.

Avslutningsvis anser vi det av stor vikt att den nedre gränsen för grovt rattfylleri
bestäms till 1,0 promille.

Vi föreslår att trafikbrottslagens bestämmelser om rattfylleri utformas på
följande sätt:

5

Mot. 1989/90
Ju3

4a§

Är ett brott som avses i 4 § första eller andra stycket att anse som grovt,
skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande
om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille
i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat
medel, eller

3. förandet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Det är av stor vikt att möjlighet ges att genomföra olycksriskundersökningar
värda namnet. Därför anser vi att det bör vara obligatoriskt att vid varje trafikolycka
som undersöks av polisen kontrollera eventuell förtäring av alkohol
hos de inblandade förarna.

Folkpartiet har föreslagit att en haverikommission skall inrättas i syfte att
mer noggrant undersöka vissa trafikolyckor. Kommissionen skulle då ytterligare
kunna klarlägga sambandet mellan alkoholförtäring och förekomsten
av trafikolyckor.

För att den förändring av trafikbrottslagen som vi förordar skall bli effektiv
måste polisen ges förstärkta resurser för trafikövervakning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs

1. att riksdagen beslutar att trafikbrottslagen skall bygga på en
principiell nollgräns,

2. att riksdagen beslutar att trafiknykterhetsreglerna i lagstiftningen
utformas såsom anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av en haverikommission och inriktningen
av dess arbete,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kon

4§

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller annat medel och därmed kan antas utgöra en
fara för trafiksäkerheten döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Påverkan av alkoholhaltiga drycker skall anses föreligga då alkoholkoncentrationen
hos föraren under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille
i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft.

Första och andra styckena gäller inte förare av motordrivet fordon, som
är avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som
led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd
har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6

troll av alkoholförtäring regelmässigt skall företas vid trafikolycka Mot. 1989/90
som utreds av polisen. Ju3

Stockholm den 18 oktober 1989

Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

1