med anledning av förs. 1995/96:RR8 Riksdagens revisorers förslag angående insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet

Motion 1995/96:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

Folkpartiet anser att jämställdheten mellan kvinnor och män
är en av det samtida samhällets viktigaste rättvisefrågor. För
att nå framgång i detta arbete krävs det insatser på flera
nivåer, från lagstiftning till opinionsbildning. Folkpartiet har
under lång tid drivit jämställdhetsarbetet, till en början i
motvind, men efter hand med allt mer stöd från andra partier.
Problem har dock funnits att få med sig de många partierna
på de viktiga konkreta åtgärderna. En historisk erfarenhet är
att om inte debatten om jämställdhet hålls vid liv minskar det
politiska intresset snabbt på vissa håll.

Missförhållanden på arbetsmarknaden utgör inte sällan grunden för andra
former av bristande jämställdhet i samhället. Därför är arbetet med att
förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden av största vikt för att nå bred
framgång. Den senaste viktiga reformeringen av lagen om jämställdhet
(propositionen "Delad makt - delat ansvar" 1993/94:147) var enligt
Folkpartiet en nödvändighet för att bryta igenom det bakvatten som
jämställdhetsarbetet hade hamnat i under åttiotalet och början av nittiotalet.
Denna reform innehöll bland annat skärpningar av vad gäller kravet på
jämställdhetsplaner.

En jämställdhetsplan innebär bl a en skyldighet för arbetsgivare med tio
eller fler anställda att årligen kartlägga löneskillnader mellan kvinnor och
män på arbetsplatsen. Resultatet av kartläggningen och en beskrivning av de
åtgärder som motiveras för att undanröja eventuella löneskillnader ska
redovisas i jämställdhetsplanen.

Folkpartiet tror på de goda exemplens makt. Detta är särskilt viktigt när det
gäller att rå på attityder och fördomar som ofta ligger bakom bristande
jämställdhet. Diskrimineringen, oftast av kvinnor, har sin utgångspunkt i
grova, ofta omedvetna, generaliseringar av ett köns kollektiva egenskaper
och behov, ofta uppbyggd på kulturhistoriskt grundade uppfattningar. En
viktig liberal utgångspunkt är därför att hävda varje människas unika värde
och individualitet och på så vis bekämpa generaliseringar och uppfattningar
om kollektiva egenskaper och behov.

Arbetet för ett jämställt samhälle skall därför inte enbart utgå från olika
former av lagstiftning. Jämställdhetsarbetet kräver aktivt opinionsbildning
och goda förebilder på olika nivåer i samhället. Det är därför sorgligt att ta
del av Riksdagens revisorers skrivelse 1995/96:8 som redovisar brister i
jämställdhetsarbetet hos ett flertal statliga myndigheter. Tyvärr finns det
inget som tyder på att de av Riksdagens revisorer nyligen granskade
myndigheterna är några undantag, utan snarare tvärtom. Förutom bristande
jämställdhetsplaner påpekar Riksdagens revisorer andra allvarliga brister
som tyder på ett uppenbart ointresse för jämställdhetsfrågor inom
statsförvaltningen. Detta förhållande är naturligtvis oacceptabelt.

Det är svårt att förstå hur JämO skall kunna motivera privata företag att
satsa på jämställdhetsarbetet när myndigheterna själva inte klarar av ens en
rimlig nivå på arbetet. Dessutom verkar det märkligt att riksdagen snart
förväntas besluta (proposition 1995/96:153) att det svenska biståndet till
tredje världen skall tillföras ytterligare ett övergripande mål: jämställdhet
mellan kvinnor och män. Detta är ett välkommet beslut, eftersom Folkpartiet
anser att strävan mot ökad jämställdhet inte stannar vid några nationsgränser.
Tyvärr blir ett sådant mål dock helt meningslöst om staten inåt inte klarar av
det den kräver av länder i tredje världen i sina åtaganden utåt.

Folkpartiet ser med oro på hur jämställdheten uppenbart har blivit en icke
prioriterad fråga för regeringen. Trots stolta paroller om jämställdhet, så
förefaller nu regeringens ambition att vara allt för låg. Den uppryckning som
kom till stånd i jämställdhetsarbetet när folkpartiet var i regeringsställning
under åren 1991-1994 är nu hotad. Trots vackra tal och en förbättrad
kvinnorepresentation kunde den då nytillträdda regeringen i oktober 1994
inte ens sätta rättvisa löner för sina egna kvinnliga och manliga politiska
sakkunniga. Regeringskansliets egen jämställdhetsutvärdering visade också
på att det ännu är en lång väg att gå inom regeringskansliet beträffande
befordringsgång och utjämnande av löneskillnader.

Riksdagens revisorers skrivelse måste tas på allvar av regeringen. En
lämplig åtgärd kan vara att skärpa kravet på tillsyn från JämO gentemot de
statliga myndigheterna, inklusive regeringskansliet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att jämställdhetsarbetet tas på allvar
inom den statliga förvaltningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utgångspunkterna för jämställdhetspolitiken
bör vara desamma i Sverige, inom EU samt vid biståndsinsatser i
tredje världen.

Stockholm den 21 mars 1996

Elver Jonsson (fp)

Siri Dannaeus (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Ola Ström (fp)