med anledning av förs. 1995/96:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående den statliga personalpolitiken

Motion 1995/96:A14 av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kds)

Riksdagens revisorer har granskat den personalpolitiska
reform för staten som riksdagen beslutade om åren 1985 och
1987. Granskningen har haft karaktären av en utvärdering. I
dokumentet framför revisorerna sina förslag på ytterligare
förändringar och förbättringar av den statliga
personalpolitiken. På flera områden har nämligen revisorerna
funnit att det, trots reformen, finns flera brister i den statliga
personalpolitiken och dålig måluppfyllelse.

Vad gäller tre områden i riksdagens revisorers förslag angående statlig
personalpolitik finns det anledning att redan nu ställa krav på snabba
förändringar. Det gäller tidsbegränsade chefsförordnanden och chefsavveck-
ling, utnämningar av verkschefer samt rekryteringspolitiken och ledarskapet i
regeringskansliet.

Revisorerna föreslår en mer effektiv utnämningsmakt genom större
öppenhet och möjlighet till insyn och efterkontroll vid tillsättningar av
verkschefer. Riksdagen har också tidigare efterlyst detta. Det går att hålla
med riksdagens revisorer om betydelsen av en på alla sätt riktig chefstillsätt-
ning inom det statliga området. På den privata sidan är det naturligt och på
de flesta håll en praxis att genomarbetade kravspecifikationer sätts upp för
den aktuella tjänsten och att de sökandes kvalifikationer och personlighet
matchas mot dessa krav. Detta förfarande borde användas också inom det
statliga området på ett bättre sätt än vad som görs idag. Vid tillsättande av
statliga verkschefer har de politiska meriterna ofta ett avgörande värde. Det
finns anledning att övriga meriter ges större vikt än vad som sker idag. Ett
sätt är att förbättra matchningen genom ordentliga kravspecifikationer och en
uppsatt policy på området rekrytering. Vad gäller öppenheten vid statliga
tillsättningar finns ett problem som har sin grund i offentlighetsprincipen.
Öppenhet i förfarandet är viktigt, men får inte ske på bekostnad av de
sökandes integritet, varför regeringen bör se över offentlighetsprincipen på
detta område och hur den ska hanteras. Allt för att undvika att människor
drar sig för att söka aktuella tjänster. Konkurrens genom många sökande är
viktigt.

Under de senaste åren har många exempel framkommit där direktörer i
näringslivet visat omdömeslöshet genom att höja sina egna löner samtidigt
som de förordat återhållsamhet för sina anställda. Detta är framför allt en
fråga för ägarna, de anställda och kunderna att göra något åt. Men när nu
även personer på ledande befattningar inom den statliga sektorn visas åtnjuta
mer omfattande förmåner hamnar frågan i annat ljus. Detta är en fråga som i
högsta grad berör den statliga personalpolitiken. För enskilda medborgare
handlar dessa höga löner och fallskärmar om hur personer, som ofta tidigare
innehaft höga statliga befattningar, genom offentliga uppdrag på
skattebetalarnas bekostnad ordnar sin ekonomiska framtid. Så får det inte
vara. Chefskapet i statliga bolag, eller verk, får inte ses som en sorts
statliga
förläningar. Vidare får inom det statliga området inte förekomma sådana
avtal om avgångsvederlag liknande det som avtalats fram av Apoteksbolagets
styrelse. Frågan om avgångsvederlag för statliga bolag bör noga ses över vid
det arbete regeringen nu av revisorerna föreslås göra, för att ta fram nya
modeller för chefsavveckling och tidsbegränsade chefsförordnanden. Det
måste finnas en personalpolicy som tillser konsekvens och fasta riktlinjer för
lönesättning och avtal med chefer på det statliga området. Dessa skäl talar
för att en särskild central enhet bör inrättas för policy- och
förhandlingsfrågor avseende chefsrekrytering och avtal med chefer i
regeringskansli, statliga verk och bolag.

Revisorerna lyfter på ett tydligt sätt fram frågan om matchning mellan
sökanden och arbetets krav när de diskuterar rekryteringspolitiken och
ledarskapet inom regeringskansliet. Det visar sig att kraven är mycket
outtalade vad gäller handläggare inom kansliet och att bl a kravet på
ledarförmåga saknas vid tillsättning av chefer till departementen. Detta är
mycket anmärkningsvärt. Vid jämförelser med många andra arbetsplatser
skulle detta vara otänkbart. Regeringskansliet fyller en viktig funktion för
arbetet i både riksdag och regering, och krav bör därför ställas på en
genomtänkt rekryteringspolicy och övrig personalpolicy. Vad som fram-
kommit om ett oklart personalansvar är också allvarligt, inte minst ur de
anställdas synvinkel och behov av riktlinjer för och trygghet i sitt arbete.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utnämningar av verkschefer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om chefsavveckling och avgångsvederlag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en särskild central enhet för policy- och
förhandlingsfrågor avseende chefsrekrytering och avtal med chefer i
regeringskansli, statliga verk och bolag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rekryteringspolitiken och ledarskapet i
regeringskansliet.

Stockholm den 9 februari 1996

Dan Ericsson (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)