med anledning av förs. 1991/92:13 Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1991/92

Motion 1991/92:K12 av Hans Lindblad (fp)

Jag är envis nog att hävda att riksdagen bör leva som den
lär.

Ska vi ha en chans att få fason på statsfinanser och
samhällsekonomi måste vi bli mer aktsamma om
skattebetalarnas pengar. Hela idén bakom
treårsbudgeteringen är att riksdag och kanslihus måste stå
för prioriteringar och att vi söker bedöma vad olika
myndigheter åstadkommer. Förvaltningsrevisionen måste
stärkas, utskotten måste se vad som åstadkoms i
verkligheten av det som tidigare beslutats. Vi måste på ett
helt annat sätt än hittills utkräva ansvar av myndigheter.
Dessa å sin sida får större frihet att disponera beviljade
anslag för att nå angivna mål.

Vill man ha trovärdighet för att riksdagen menar allvar
med den tuffare attityden mot myndigheterna -- i meningen
att vi inte som hittills överser med slapphet och låg
kompetens -- så måste motsvarande krav också gälla
gentemot riksdagens egna organ.

För ett år sedan väckte jag en motion där jag på en rad
punkter kritiserade riksdagsbyråkratin. Motionen var väckt
med anledning av att förvaltningskontoret begärde anslag
på tilläggsbudet för ett antal ändamål. Jag fann
förvaltningskontorets förslag utmanande på flera punkter:

Riksdagen ställer kravet på myndigheter att de ska hålla
sig inom angivna ramar. Tilläggsanslag ska bara beviljas om
icke förutsebara faktorer har tillkommit sedan budgeten
fastställdes. En myndighet ska inte ges pengar till ett
ändamål som borde ha bedömts i samband med bugeten för
verksamhetsåret. Riksdagens egen förvaltning bör leva upp
till samma krav. Tilläggsanslag ska bara komma ifråga om
det rör sig om förhållanden som förändrats genom yttre
händelser. Dålig planering av en verksamhet är inte
argument för att några månader efter budgetårets början
bevilja medel till ändamål som inte togs upp i
anslagsframställan.

Ett enigt konstitutionsutskott (1990/91:KU19) godtog de
föreslagna utgiftsökningarna men skrivningen visade att
utskottet tyckte att förvaltningsstyrelsen visat dålig stil:

Vad först gäller den i motionen upptagna principiella
frågan om användningen av tilläggsbudget vill utskottet
erinra om det uttalande som gjordes i
grundlagspropositionen 1973, nämligen att strävan bör vara
att riksdagen i budgetpropositionen får en samlad överblick
av rikets finanser. Sådana uttalanden har gjorts i olika
sammanhang. Det kan t.ex. nämnas att finansutskottet för
ett par år sedan vid behandlingen av förslag till anslag på
tilläggsbudget inom riksgäldskontorets verksamhetsområde
(se 1988/89:FiU9) underströk att sådant anslag i princip
endast skulle beviljas om medelsbehovet inte rimligen
kunnat förutses.

KU menade med anledning av min motion att ''det varit
att föredra om kostnaderna ifråga hade kunnat förutses
under det ordinarie budgetarbetet. Utskottet förutsätter att
vad utskottet anfört beaktas i fortsättningen.''

Med detta uttalande från utskottet och sedan riksdagen
hade man kunnat vänta sig att förvaltningsstyrelsen inte
begär medel på tilläggsstat på enklare boliner än som gäller
för myndigheter. Men i den nya framställan om anslag på
tilläggsbudget lämnas förslag som knappast tillgodoser vad
KU anförde i fjol.

För JO-ämbetet begärs tilläggsanslag bl.a. för ''ämbetets
inspektionsverksamhet''. Om någon statlig myndighet
under löpande budgetår skulle få för sig att dess tjänstemän
borde ut och resa mer, skulle regeringen då begära
tillläggsanslag från riksdagen för detta ändamål. Knappast.
Om en myndighet kom med ett sådant förslag skulle
regeringen rimligen svara att behov bör bedömas samlat
inför budgeten. En myndighet kan inte få en budget och
sedan under året extra tillskott om inte något i sak nytt
tillkommit. Och jag har svårt att tro att ökad reslust hos JO
kan anses vara något sådant i sak nytt.

Fördelningen mellan arbete, ämbetslokalerna och
inspektionsverksamhet bör rimligen bedömas inför
budgeten. Om myndigheten under året kommer fram till att
en annan fördelning vore bättre kan pengar omfördelas. T.
ex. genom att minska ett par anställda och i stället lägga
pengar på fler resor för övriga. Men att bevilja extrapengar
bör inte komma ifråga.

Vi känner sedan tidigare till konstigheter inom JO-
ämbetet ifråga om möbelbeställningar m.m. utan att ha
anslag för ändamålet.

Jag har i annat sammanhang förvånats över den konstiga
fördelningen mellan handläggare och biträdespersonal på
JO-ämbetet. Den förhållandevis stora myndigheten har 50
anställda -- t.ex. två och en halv gånger fler än riksdagens
revisorer eller tio gånger mer än ett ordinärt
riksdagsutskott. Men hälften är biträdespersonal. Det ska
vara en väldig skjuts i de handläggare som varje dygn kan
producera så många tankar att expediering och annan
service omkring ska kräva ett biträde per handläggare.
Misstanken ligger nära till hans att handläggarna inte
använder datorer med allt vad dessa innebär av snabbhet
och överblick.

Det naturliga hade varit att JO-ämbetets datafrågor
avgjorts i samband med budgeten. Men nu kommer de i
förslag till tilläggsbudget.

Av förslaget framgår att förvaltningsstyrelsen den 5 juni
beslöt att förvaltningskontoret fr.o.m. budgetåret 1991
skulle överta ansvaret för drift och utveckling av
dataanläggningen hos JO ''under förutsättning att
verksamheten finansierades genom av myndigheten
budgeterade medel''. Kostnaden för detta anges till 270 000
kr. Av sammanräkning framgår att detta belopp ingår i vad
som nu föreslås på tilläggsbudget. Detta ter sig dubbelt
anmärkningsvärt.

Om budgetåret börjar 1 juli kan en ökad utgift för ett
angivet ändamål från denna dag vara något som finansieras
först i december.

Det andra märkliga är att man ger JO extra pengar ''för
att på ett rationellt sätt'' kunna hantera datautrustningen.
Skrivningen antyder att utrustningen hittills hanterats på ett
icke rationellt sätt. Om man nu för över arbetsuppgiften till
riksdagens ADB-enhet (och där inrättar en ny tjänst som
byrådirektör eller avdelningsdirektör -- i sig en tveksam
åtgärd i ett läge då man i stället bör söka minska antalet
statsanställda -- borde rimligen de resurser som hittills
använts för samma ändamål frigöras. Att övergå till ett mer
''rationellt sätt'' är en konstig anledning till ett extraanslag.
Det som är rationellt leder ju antingen till samma arbete till
lägre kostnad, eller bättre arbete till samma kostnad. Och
inget av de alternativen kan vara motiv för extra anslag.

Det är alltså konstigt att begära extraanslag -- som sedan
blir bestående för framtiden -- till något som sägs vara en
rationalisering. Det framgår inte av förslaget på vilket sätt
JO-myndigheten hittills skött sin ADB-enhet, mer än att
det varit orationellt. Om den skötts av någon anställd vid
myndigheten så bör vederbörandes lön upphöra. Har den
skötts genom köp av tjänst utifrån bör kostnaden för detta
bortfalla. Har den inte skötts alls och därför fungerat illa är
det fullt OK att köpa tjänst från riksdagens ADB-enhet
(under förutsättning att denna är effektivare än andra
alternativ) men inte heller i det fallet är det skäl för
extraanslag. För innebörden i att JO-ämbetets dataenhet
hittills skötts ''orationellt'' måste rimligen vara att ämbetet
utnyttjat data på ett ineffektivt sätt.

Om man genom bättre ADB-användning kan öka
effektiviteten i ämbetets arbete är det en god affär för
samhället -- men inget skäl att ge extrapengar. Får man
genom att anlita riksdagens ADB-enhet ut mer effektivitet
än som motsvaras av kostnaden för just den tjänsten så blir
nettot -- mätt i utfört effektivt arbete -- större än i dag.
Därmed kan en eller två av JO:s tjänster dras in. Det är ju
fråga om att använda befintliga resurser så effektivt som
möjligt. Och att under ett budgetår omfördela resurser för
att öka effektiviteten är ju vad vi i alla sammanhang önskar
av myndigheter. Men att under löpande budgetår ge
extraanslag i ett fall som detta är helt regelvidrigt. Är
åtgärden så effektiv som det sägs så ökar den JO-ämbetets
totala kapacitet. Att ge mer pengar för att öka den
ytterligare är inget som ska avgöras på tilläggsstat, eftersom
man då är inne på frågan om att i sak förstärka JO-ämbetet.

Det är en självklarhet att i varje läge söka använda givna
resurser så effektivt som möjligt. Men om en verksamhet
ska ha totalt större resurser ska avgöras i budgetarbetet.
Skulle någon hävda att JO-ämbetet bör få ökade resurser så
ska det jämföras med alla andra behov inom riksdagen men
också med alla andra önskemål om pengar från staten -- och
ytterligare bör allt detta vägas mot landets ekonomiska
situation. Och i förslaget från förvaltningsstyrelsen finns
inget som helst argument för något sådant. Det är möjligt
att JO-ämbetet inte klarar av sin uppgift, kvantitativt eller
kvalitativt. Men om detta sägs inget i förslaget. Ska vi tro
förvaltningsstyrelsen går det att sköta JO-ämbetets ADB-
sida effektivare, och redan därmed möjliggörs ju total
förstärkning av vad JO kan åstadkomma. Det är absolut
inget argument för nya pengar.

Riksdagen har hittills inte ansett sig ha råd att förstärka
förvaltningsrevisionen. Att innan en sådan förstärkning
skett ge mer pengar till JO förefaller mig vara en allvarlig
felbedömning.

Med det jag här sagt är det självklart att riksdagen inte
kan bevilja 350 000 kr att upprätta en
''datakommunikation'' mellan JO och förvaltningskontoret.
Det vore helt principvidrigt att ge extrapengar för detta.
Här hävdas nämligen att det blir mer rationellt att använda
riksdagens ADB-enhet för JO-ämbetet. Ska det påståendet
vara riktigt måste det innebära att alla kostnader är
inräknade. Man kan då -- principiellt -- inte betala
anslutningskostnaden separat. På samma sätt som för den
föreslagna byrådirektören/avdelningsdirektören ska
naturligtvis också den nya datakommunikationen betalas
genom att man använder de pengar som redan anslagits till
JO-ämbetet. Det är ju för sjutton den verksamhet som
rationaliseras som ska betala rationaliseringen. Det är ju
hos JO som effekthöjningen kommer, då ska självfallet
också betalningen tas därifrån. Det är för mig obegripligt att
förvaltningsstyrelsen kan åberopa en ''rationalisering'' som
motiv för nya pengar.

Om dataeffektiviseringen inom JO-ämbetet inte lönar
sig så är det reellt sett ingen effektivisering, och då ska
åtgärden självfallet inte genomföras. Är det en
effektivisering behövs inga nya pengar.

I andra sammahang har förts fram att en effektivisering
ger vinster först på sikt och att man på kort sikt inte kan
minska kostnaderna på grund svårigheter att säga upp
personal etc. Detta argument användes tidigare inom
statsförvaltningen, men numera godtas ju samma regler
som alltid gällt inom enskild verksamhet: Den personal man
inte kan betala sägs upp. Just i fallet JO synes det vara
särskilt lätt att dra in på personalkostnader eftersom
personalomsättningen är mycket stor, att döma av den
senaste verksamhetsberättelsen där uppräkningen av
personer som börjat eller slutat under året upptog längre
textmängd än den personal som varit där hela året.

Om en förändrad drift av dataanläggningen leder till ett
totalt bättre utnyttjande av anslaget till JO är detta alltså
något som bör kunna göras under budgetår. Däremot är det
principiellt fel att vid annan tidpunkt än vid fastställande av
budgeten företa en med extrapengar betalad
kapacitetsökning vid en myndighet. (Såvida inte
myndigheten till följd av yttre händelser råkar in i kris --
men i det här fallet är det ju helt fråga om att åtgärda en
uppenbar intern ineffektivitet i användandet av modern
teknik.)

Slutsatsen är självklar mot bakgrund av all diskussion
kring behovet av treårsbudgetering. Om ett visst
resursutnyttjande är mer effektivt än dagens så bör man
byta, men för detta behövs inga extra anslag. Tvärtom är väl
definitionen på effektivitet att man får ut mer för samma
pengar.

I min motion förra året visade jag på för riksdagens
arbete och trivsel mycket negativa effekter av den närmast
hysteriska tillväxten av hinder som motiveras med
''säkerhet''. Nu föreslås på tilläggsstat ytterligare 5 700 000
kronor för ''reinvestering i säkerhetsanläggningen''.
Detta är inte på något sätt den totala kostnaden utan av
förvaltningsstyrelsens förslag framgår att det är fråga om
något slags fördyring. För mig framstår beloppet som helt
groteskt.

Vi har 349 ledamöter. Utslaget per ledamot blir det en
fördyring av säkerhetsanläggningen på 16 332 kronor. De
pengarna har vi helt enkelt inte i nuvarande statsfinansiella
läge. Förslaget bör avslås.

Vidare föreslås 800 000 kronor till en ny
informationsbroschyr om riksdagen. Det uppges att den
senarelagts till följd av valet och att beviljade medel
föregående budgetår därför inte använts. Det här betyder i
så fall att riksdagen givit pengar två gånger till samma sak.
Hade man haft öronmärkta pengar skulle de alltså ha
återlevererats till statskassan vid budgetårsskiftet och nu
förts tillbaka.

Men såvitt jag förstår går det inte till så. Riksdagen har
rätt att omfördela pengar inom verksamheten. Och i så fall
räcker det med att pengar till ett visst ändamål beviljas en
gång. Förskjutningen i tiden av utbetalningen kan regleras
internt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om 5 700 000 kr. för
reinvestering i riksdagens säkerhetsanläggning,

2. att riksdagen avslår förslaget om 800 000 kr. till ny
informationsbroschyr om riksdagen,

3. att riksdagen avslår förslaget om 880 000 kr. till JO-
ämbetet (270 000 kr. för hjälp från riksdagens ADB-enhet,
350 000 kr. för datakommunikation mellan JO och
riksdagen och 260 000 kr. för inspektionsverksamhet m.m).

Stockholm den 11 december 1991

Hans Lindblad (fp)