med anledning av förs. 1990/91:10 Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91

Motion 1990/91:K16 av Hans Lindblad (fp)

En riksdagsman är vald av svenska folket med
uppgiften att stifta lagar och bestämma statens
utgifter och inkomster. Det är på många sätt en
jobbig uppgift, och riksdagen är utomordentligt
dåligt rustad för att granska och följa upp
statsverksamheten. Som riksdagsrevisor har jag
blivit mer och mer skrämd av att se hur lite av
förvaltningsrevision som förekommer från
riksdagens sida. Riksdagsutskottens kanslier
domineras av jurister medan uppgiften att granska
pågående verksamhet ekonomiskt/funktionellt
försummas mycket allvarligt. Riksdag och regering
är alldeles för svaga gentemot de många
myndigheterna. Det gör att särintressen får oerhört
stort utrymme, medan totalsyn och överblick oftast
saknas. Däri ligger med all säkerhet en av
huvudanledningarna till att den svenska offentliga
sektorn växt på ett sätt som fått förödande effekter
för landets framtidstro, ekonomi, tillväxt och
välfärd.

Jag hälsar med tillfredsställelse att riksdagen i
dessa dagar startar en utredning för att söka finna
rimliga former så att riksdagen kan ägna tid och
kompetens åt granskning av vad som verkligen
händer i landet, alltså uppföljning och värdering.
Det är tankeväckande att utskottsorganisationen,
alltså de 16 utskottens hela anställda personal,
uppgår till 95 anställda medan riksdagens
intendenturenhet har 99 anställda.

Tjänstemännens makt

Redan vid Sergels torg fick jag lära mig att det är
tjänstemännen som bestämmer alla detaljer i huset,
medan ledamöterna förväntas vara snälla och
stillsamma som eleverna i den gamla skolan.
(Ledamöter är ju invant extra snälla, för att inte
stöta sig med väljare.) I rummen fanns helt
omöjliga gula skrivbordslampor. Dessa lampor
försvårade arbetet och skadade förmodligen synen.
Men när det påtalades blev svaret att eftersom det
var björkmöbler i arbetsrummen så måste det vara
gula lampor, alltså kunde man inte sätta in några
andra lampor. Det hade nämligen arkitekten
bestämt.

Det är samma mönster som sedan går igen.
Bastun i riksdagshuset låses vid midnatt, och
därmed kan man inte heller nå
läskedrycksautomaten. Det har nämligen
förvaltningskontoret bestämt. Och det utmärkande
för riksdagsbyråkratin är just centralstyrningen. Ett
antal chefer bestämmer, och för dem tycks det vara
en helt främmande tanke att ledamöter eller
riksdagens vanliga anställda skulle kunna ordna
saker så praktiskt och nära som möjligt.

Riksdagsförvaltningen är för ledamoten -- och
det kan i sig vara positivt -- en daglig påminnelse om
att hierarkisk byråkrati försvårar och förhindrar. Vi
som har verksamheten förlagd i riksdagens hus får
därmed en större förmåga att förstå medborgare
som klagar över alla byråkratiska påfund som finns
i samhället. Centralstyrning, detaljreglering och
rigida bestämmelser skapar olust och hämmar
arbete. Som riksdagsledamot får man året igenom
rader av direktiv från förvaltningskontoret, allt från
att rensa fönster till att tömma riksdagsbänken.
Och dessa ålägganden ''uppifrån'' är alltid skrivna i
uppfordrande ton.

Det här betyder inte att riksdagsförvaltningen
skulle vara konstig på något sätt. Tvärtom är den
nog typisk och normal som förvaltning betraktad.
Den svällde drastiskt under de årtionden då
offentlig sektor överhuvud ökade.
Administrationen växte snabbt dessa årtionden
inom sjukvård, skolor och universitet, polis, militär
etc. Till skada för verksamheterna och
samhällsekonomin.

Märkliga dörrar

Sverige har haft riksdag sedan Engelbrekts tid.
Det påtagligaste som hänt den senaste tiden är
förmodligen detta med dörrar. Åren 1435--1988
klarade sig riksdagen rätt väl vad sådana beträffar.
Men 1989--1990 har inneburit en formlig explosion
ifråga om att försvåra framkomligheten. Jag har
undrat om inte svenskt folkstyre upphör om några
år därför att ingen ledamot då längre kommer in i
riksdagshuset. Passage efter passage stoppas. Och
även de dörrar som inte är låsta ska nu vara
stängda. För några månader sedan monterades nya
vred i många dörrar. Vreden var sådana att det
krävdes stor kraft för att kunna få upp dem, och i
vart fall måste man först lägga ifrån sig det man
hade i händerna. Hade någon enda ledamot
tillfrågats skulle vederbörande nog omedelbart ha
sagt att detta var vansinne. Men låsen monterades
alltså in. Efter kraftiga protester från ledamöter
böts så låsanordningarna ut en andra gång, nu till
handtag. Hur mycket dessa två operationer
tillsammans kostat kunde möjligen vara av intresse.

Var man än går i riksdagens hus är det numera
ett ständigt öppnande av dörrar. Antag lågt räknat
att varje ledamot tvingas till 25 dörröppnanden mer
än en normal arbetsdag tidigare. Det skulle i så fall
betyda 8 725
fler handtagsrörelser per dag för den
samlade riksdagen. På vad sätt främjar detta svensk
demokrati och en vital samhällsdebatt? Och vad
blir nästa liknande påfund från
riksdagsförvaltningens sida?

För många chefer

Riksdagen har numera en heltidsanställd
säkerhetschef. Jag har svårt att föreställa mig att
fyra byggnader kan inrymma säkerhetsbehov som
ger full sysselsättning åt en chefsperson. Det
naturliga vore att dela tjänsten med åtminstone
delar av regeringskansliet. Rimligen skulle det bli
billigare och bättre, och kunskaper skulle kunna
användas på ett samlat sätt. Problemet med för
många chefer med för små arbetsområden är ju att
energiska personer på sådana poster får tid att hitta
på alltför mycket som hindrar verksamheten. (Det
är inte konstigare än iakttagelsen att ju större en
central myndighet är, desto mer förordningar och
bestämmelser sänder den ut i landet, till förfång för
människor.)

Riksdagsförvaltningen arbetar på kontorstid,
medan ledamöter är igång också kvällar, nätter och
helger. Det som skulle vara ''service'' åt ledamöter
finns alltså bara en begränsad tid på dygnet. Sitter
man på sitt rum kommer en kollega in och frågar
om man möjligen har den eller den utredningen
eller propositionen. För tryckeriexpeditionen är
inte öppen, och larmcentralen hjälper inte till med
att ta fram riksdagstryck. Öppnar du ditt fönster
efter en viss tid ringer omedelbart någon från
larmcentralen och påpekar det. Men vill du förvissa
dig om att komma upp för att kunna flyga en tidig
morgon och undrar om larmcentralen kan slå en
signal så får du veta att det inte ingår i
arbetsuppgiften. Att beställa telefonväckning från
televerket går inte, eftersom växeln är stängd. Har
du behov av att ringa utomlands efter växelns
stängning får du gå till ett hotell i stan, i
riksdagshuset går det inte.

Det är den mycket strikta uppdelningen i
arbetsuppgifter som leder till denna obalans mellan
service och bevakning. Bevakningen är prioriterad
och i tjänst dygnet runt, medan ''service'' får
kortare och kortare öppethållande. (Att söka hålla
reda på stängningstiderna för serveringarna i huset
är nästan ogörligt. Många ledamöter tvingas notera
att ska man äta så gäller det att passa de tider som
förvaltningen bestämt. Varje vecka möter jag
någon som missat frukost eller lunch. Lösningen är
naturligtvis att ha en egen ostkaka i kylskåpet.)

Hade vi en mindre hierarkisk
riksdagsförvaltning skulle man minska
fokuseringen på chefer och låta ett antal anställda
kunna ge service inom bredare fält, t.ex. så att den
personal som sköter bevakning också kunde skaffa
fram riksdagstryck dygnet runt. En sådan mer
decentraliserad arbetsmodell skulle ge större
ansvar åt de anställda, mer varierat arbetsinnehåll
och en långt trivsammare miljö. Numera tvingas
ledamot och anställd konstatera att det eller det
inte kan ordnas därför att den mycket långtgående
detaljregleringen omöjliggör praktiska lösningar.
En del struntar dock i chefer och bestämmelser och
då kan problem lösas i smyg.

Att sätta igång ett bastuaggregat, att få tillgång
till en läskautomat, att hämta en proposition, att
kunna beställa ett telefonsamtal, att kunna öppna
den närmaste porten mot Centralen etc. är
naturligtvis inga märkliga saker om ledamöter och
de få dygnet runt närvarande anställda tilltroddes
något förnuft. Men så icke i riksdagsförvaltningens
rigida och centrala detaljreglering.

Skadlig chefsfixering

Jag har tecknat den här bakgrunden för att ge en
ledamots syn på förhållanden som minskar de
folkvaldas möjligheter att arbeta effektivt. Alltför
mycket tid går åt till praktiska problem som skapas
eller förvärras genom riksdagsbyråkratins
utformning. Jag kan inte tänka mig annat än att
både ledamöter och anställda skulle få bättre
arbetsmiljö om chefsfixering och detaljreglering
kunde reduceras.

Men i grunden behöver riksdagen få en annan
fördelning av insatser från anställda. Mindre
fokusering på dörrar, fönster och dekorationer, i
stället mer resurser för beredning av de politiska
besluten. Av uppåt 500 anställda i riksdagen (inkl.
vaktbolag) är det bara en fjärdedel
(utskottsorganisationen, riksdagens revisorers
kansli och utredningstjänsten) som primärt är
inriktad på att ta fram beslutsunderlag för
ledamöterna. Resten kan sägas vara
administrationer av byggnader och rutiner. Det är
knappast en avvägning som underlättar för
riksdagen att följa samhällsutvecklingen och fatta
de för landet bästa besluten.

Förvaltningskontorets förslag

Nyligen kom ett förslag från riksdagens
förvaltningskontor om förändringar. Det naturliga
hade väl varit att lägga fram förslag om besparingar.
Regeringen har ju i sitt ''krispaket'' uttryckt
ambitionen att reducera den statliga förvaltningen
med 10 procent. Riksdagen borde utan större
svårighet kunna göra samma minskning i sin
administration. Väljer man mer decentraliserade
lösningar än idag kan rimligen betydande
besparingar göras samtidigt som servicen och
trivseln förbättras. Om den tillsatta utredningen
rörande riksdagens politiska granskning och
uppföljning kommer fram till att utskottens och
revisionens kanslier behöver förstärkas numerärt
och i kvalitet så bör detta kunna finansieras genom
besparingar i riksdagens detaljadministration.

Men förslaget från förvaltningskontoret
innehåller inget om sådana administrativa
besparingar. I stället tvärtom, en fortsatt satsning
på central byråkrati och en rad kostnadsökningar.

Jag finner förslagen närmast utmanande på flera
punkter. Riksdagen ställer kravet på myndigheter
att de ska hålla sig inom angivna ramar.
Tilläggsanslag ska bara beviljas om icke
förutsebara faktorer har tillkommit sedan budgeten
fastställdes. En myndighet ska inte ges pengar till
ett ändamål som borde ha bedömts i samband med
budgeten för verksamhetsåret.

Dålig planering

Riksdagens egen förvaltning bör leva upp till
samma krav. Tilläggsanslag ska bara komma ifråga
om det rör sig om förhållanden som förändrats
genom yttre händelser. Dålig planering av en
verksamhet är inte argument för att några månader
efter budgetårets början bevilja medel till ändamål
som inte togs upp i anslagsframställan.

Förvaltningskontoret har tidigare föreslagit att
ledamöternas löner ska reduceras så att man inte
längre likställer riksdagsledamöter med byråchefer.
Vill man långsiktigt att riksdagsledamöterna ska ha
lägre lön bör de kopplas till lönenivån för
statstjänstemän på en lägre nivå än byråchefer.
Men det tycks som om förvaltningskontoret främst
såg sänkningen av ledamöternas löner som en
ekonomisk signal till landets anställda. Men då
borde förvaltningskontoret också i sitt nästa
förslag, det om anslag på tilläggsstat, ha ställt sig
frågan vilken signaleffekt det har om man begär
mer pengar till riksdagsadministrationen i ett läge
då samma riksdag förväntas uttala sig för att statens
administration reduceras med 10 procent.

Det ska mycket starka skäl till för att i
nuvarande ekonomiska situation föreslå pengar på
tilläggsstat. Jag har mycket svårt att se att
förvaltningskontoret i sitt förslag till riksdagen
presenterat sådana skäl.

Projektledare -- nej tack

Jag börjar med det värsta, nämligen förslaget att
inrätta en tjänst som ''projektledare'' knuten till
förvaltningsledningen. Alltså ytterligare en tjänst
inom riksdagsbyråkratin. Jag motsätter mig detta
bestämt. Riksdagen har över 400 anställda.
Använd dessa människor istället för att anställa
ytterligare en. Är arbetsuppgiften angelägen är det
bara att ta bort något mindre viktigt från någon
annan. Men inte behövs en ytterligare tjänst.

Motiveringen sägs vara att ''riksdagens
förvaltningskontor har ett behov av en kvalificerad
projektledare för framtidsinriktade utredningar
avseende inriktning, resursutnyttjande och
samordning på skilda områden inom den inre
riksdagsförvaltningen''. Läs den meningen en gång
till. Den är nästan grönköpingsmässig som
illustration till byråkratspråket. En mening av det
här slaget skulle inte ha skrivits för 20 år sedan.
Men ju mer statsförvaltningen svällt, desto mer har
den lagt sig till med ett språk som döljer vad den
sysslar med.

Förslaget är ställt till riksdagen och dess
ledamöter. Riksdagen borde få veta vad det är för
märkligt nytt som måste utredas och som är så nytt
att det inte var känt när riksdagen beslöt om
riksdagsförvaltningens budget för innevarande
budgetår.

Det är i princip fel att på tilläggsstat ge pengar
för något som inte rimligen kan ha dykt upp som en
överraskning. Jag har ovan angett en rad exempel
på vad jag i åratal tyckt vara fel ifråga om
inriktning, resursutnyttjande och samordning (om
man vill använda de orden för att beskriva brister i
dagens riksdagsbyråkrati). De som bäst kan tala om
vilka brister som finns är naturligtvis ledamöter och
vanliga riksdagsanställda. Cheferna lägger sig idag
i alltför mycket av detaljer och försvårar därför för
de anställda att kunna utföra arbetet i samarbete
med ledamöterna.

Om cheferna avstod från att detaljreglera skulle
de istället kunna fundera på hur verksamheten
skulle kunna fungera. Klarar inte cheferna att ta itu
med frågor om resursutnyttjande och samordning
bör de bytas ut. Att inrätta ytterligare en hög tjänst
i en redan alltför chefstung organisation är direkt
skadligt. För ju fler på ''hög nivå'', desto sämre kan
resultatet antas bli. Grundorsaken till att
riksdagens service i stora delar fungerar så illa
ligger just i toppstyrningen, alltså den hierarkiska
organisationen. En ''projektledare'' knuten till
förvaltningsledningen kan därför antas förvärra
läget genom att förstärka den nivå som redan idag
är alldeles för dominerande.

Lösningen på riksdagens administrativa
problem måste i stället ligga i att låta ledamöter och
vanliga anställda få påverka sin arbetsmiljö. Det är
en konstig tanke att annonsera efter en
''projektledare'' som ska tala om vad som behöver
göras i en miljö där omkring tusen människor redan
finns och därför rimligen vet mer än den tänkte
nyanställde.

Dålig information

Nästa förslag är att en miljon ska anslås till
fördyring av serviceavtalet med leverantören till
riksdagens datorsystem. Tidpunkterna för
riksdagens budgetarbete är kända. Det borde vara
rimligt att förhandlingar om serviceavtal drivs på
sådant sätt att en fördyring tas upp i anslutning till
anslagsframställan för budgetåret. Nu anges
miljonen som ''årsbasis'' och det är alltså möjligt att
det blir mindre innevarande budgetår. Men om
detta lämnas riksdagen ovetande, eftersom vi bara
får reda på att 1,6 miljoner anslås för
projektledaren, serviceavtalet och förbättring av
dokumenthanteringen. Om dessa utgifter
tillsammans blir 1,6 miljoner, varför får riksdagen
då inte reda på vardera utgiften? Vad gäller
förbättring av dokumenthanteringen sägs att det
system riksdagen beslutade om 1988 innebär att
''tidsåtgången för produktion av korrektur och
tryckfärdiga original nedbringats till någon eller
några timmar för varje dokument''. Det borde väl i
så fall ha resulterat i minskning av personalen och
därmed utrymme för att göra den ytterligare
datorhyrning som nu föreslås.

Jag har svårt att tro att riksdagen skulle
uppskatta om någon myndighet begärde
tilläggsanslag för en uppgift av detta slag, eftersom
den rimligen borde behandlas i den ordinarie
budgetprocessen där alla utgifter vägs mot
varandra.

Jäkt med gamla hus

Nästa avsnitt i förslaget gäller riksdagens
byggnader, där förvaltningskontoret föreslår drygt
3,3 miljoner på tilläggsstat. Bland annat finns där
argumentet att 20 lägenheter nu är 24 år gamla, att
en renoveringsplan för dessa upprättats och att
arbetena bör vara genomförda inom tre--fyra år.
Om lägenheterna har funnits i ett kvartssekel,
varför togs då inte deras renoveringsbehov upp i
den ordinarie budgethanteringen? Jag finner det
vara missbruk av systemet med tilläggsbudget att
använda det som instrument att parera dålig
tidsplanering i administrationen. Samma
invändning gäller den sista punkten, 650 000
kr. till riksdagens publika databaser. Där
föreslås att ett projekt med detta namn ''startas
1990/91 och bedrivs under tre år''. Ska ett projekt
drivas under tre år bör det inte vara svårt att
hantera det i den vanliga budgeten. Om en
myndighet begärde extrapengar på tilläggsstat för
ett sådant projekt skulle riksdagen antagligen ha
invändningar mot den myndighetens bristande
budgetmedvetande.

Det är inte bra att riksdagens egen
administration fungerar så illa att man på detta sätt
får en hel rad förslag om utgifter på tilläggsstat,
tillsammans på 5 585 000
kr. I inget av dessa fall finns sådana skäl
anförda att det i sak motiverar den extrema
åtgärden att tillgripa tilläggsbudget, vilken ju
definitionsmässigt bryter mot tanken att alla
utgifter bör prövas mot varandra i en samlad
bedömning.

I ett läge när statsmakterna försöker övertyga
landets befolkning om nödvändigheten av
sparsamhet i de offentliga utgifterna är det djupt
olyckligt att riksdagens förvaltningskontor
demonstrerar riksdagens oförmåga att planera sin
egen ekonomi och byråkrati.

Ett avslag på förslaget från förvaltningskontoret
kan knappast på någon punkt innebära olägenheter
för landet och dess innevånare. Ett bifall däremot
skulle kunna tolkas som att slapp budgetdisciplin
premieras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår riksdagens
förvaltningskontors förslag om anslag på
tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1990/91,

2. att riksdagen uppdrar åt riksdagens
förvaltningskontor att till kommande budgetår
presentera en plan för neddragning av den interna
riksdagsbyråkratin med 10 procent.

Stockholm den 20 november 1990

Hans Lindblad (fp)