om lönepolitik för jämlikhet och rättvisa

Motion 1987/88:A249 av Lars-Ove Hagberg och Paul Lestander (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:A249

av Lars-Ove Hagberg och Paul Lestander (vpk)
om lönepolitik för jämlikhet och rättvisa

Samhället präglas alltmer av orättvisa förhållanden. Ägandet koncentreras,
förmögenheterna ökar hos ett fåtal och de ekonomiska klyftorna ökar
drastiskt. Löneorättvisorna består och utvidgas.

Under överklassen bildas ett nytt ”frälse” som skall fullgöra den härskande
klassens tjänster. Det är byråkrater, experter och chefer på olika nivåer.
Det nya ”frälset” i samhället utnämns till ”duktiga” och oumbärliga och skall
därmed också belönas med höga löner och förmåner av allehanda slag såsom
t. ex. leasingbilar och erbjudanden om attraktiva kapitalplaceringar.

I SAF:s nya organisationsmodeller spelar chefen en central roll. Den
offentliga verksamheten ”industrialiseras” snabbt genom att det privata
näringslivets värderings- och arbetsorganisationsmodeller kritiklöst tillämpas.

Det är denna utveckling som ligger bakom de nya inkomst- och förmögenhetsklyftorna
i samhället. I den statliga personalpolitiken har alla SAF:s
målsättningar anammats. Uppvärdering av chefsrollen och ”duktiga” medarbetare
är centrala delar i den statliga personalpolitik som nu genomförs
även i övrig offentlig förvaltning.

Resultaten är jättelika löner och förmåner till etablissemanget. Generaldirektörer,
chefer, politiker, direktörer, experter m. m. har fått sagolika
lönelyft i förhållande till de vanliga arbetarna inom industri, vård, omsorg
och servicenäringarna. Medan de senare får ett lönetak på 4%, höjs
etablissemangets löner med månadsbelopp som ibland överstiger en vanlig
industri- eller vårdarbetares totala månadslön.

Ett skräckexempel är löneökningarna för 20 chefstjänstemän inom
landstinget i Kopparbergs län. Där har landstingsdirektörerna fått en
löneökning per månad med 9 163 kr. och dessutom fördelaktiga pensionsvillkor.
Bakgrunden är att de anställs på kontrakt.

Nu har utvecklingen gått för långt. Det är hög tid att stoppa denna
ojämlika och orättvisa utveckling som är ett uttryck för makthavarnas och de
styrandes förakt för vanliga arbetare.

Det är ingen tillfällighet att politiker och direktörer får stora lönelyft. Det
är SAF:s borgerliga värderingar som präglar privat näringsliv och numera
även offentlig verksamhet. Regeringen med finansdepartementet i spetsen
har följt med i utvecklingen. Det är den socialdemokratiska regeringen som
utformat den statliga personalpolitiken, som innebär att chefslönerna höjs

och att offentlig verksamhet skall konkurrera i lönehänseende med det
privata näringslivet.

Det är nu hög tid att säga nej till denna utmanande utveckling och i stället
föra fram arbetarrörelsens klassiska jämlikhetsideal och rättvisekrav som
ledstjärnor. Den statliga personalpolitiken skall utformas utifrån krav om
jämlikhet och rättvisa och från likalöns- och lika värderingsprincip.

När den offentliga sektorn skall försvara de höga lönerna hänvisas till det
privata näringslivets höga chefslöner. Ett sätt att minska höglöneprincipen i
löneutvecklingen är att göra en rejäl skärpning i marginalskatterna och
begränsa avdragsrätten utöver boendet, som gör höglönesatsningar ointressanta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny statlig personalpolitik
som utgår från rättvisa och jämlikhet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att minska löneklyftorna genom skärpning av
marginalskatterna.1]

Stockholm i januari 1988

Lars-Ove Hagberg (vpk) Paul Lestander (vpk)

1 1987/88:Sk440