Läromedlen

Motion 1989/90:Ub279 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub279

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Läromedlen

Bra läroböcker är en förutsättning för goda resultat i skolan. ”Lärobokseländet”
som blev en realitet på 80-talet hotar skolans mål. Det är glädjande att
aktuella uppgifter från kommunerna tyder på att dessa insett betydelsen av
att satsa större resurser på läroboksinköp.

Det är emellertid viktigt att statsmakterna även framöver ägnar läromedelsfrågorna
stor uppmärksamhet. Även om det primära ansvaret ligger på
kommun- och skolnivå kan staten på några sätt medverka till att läroboksproblemen
löses.

En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa ett bestående bok- och läsintresse
hos eleverna. Det understryker också vikten av hela, aktuella och
välskrivna läroböcker.

En lärobok där innehållet är föråldrat och som är trasig och nerklottrad
kan inte fylla den roll i undervisningen som den enligt läroplanen skall göra.
Inför de trasiga och ibland obefintliga böckerna har lärarna givit upp och
försöker undervisa utan böcker. De kopierar i det oändliga, ofta i strid mot
upphovsrätten, och försöker hanka sig fram på olika sätt. En av lärobokens
viktigaste uppgifter är att möjliggöra för elever att arbeta hemma: Att kunna
göra läxor, att kunna förbereda sig inför en lektion eller att kunna repetera
ett genomgånget moment. Om böckerna är i det närmaste oanvändbara, kan
lärarna i praktiken inte låta läxorna spela någon viktig roll i undervisningen,
vilket de bör göra.

Vi tror att den snabbaste och enklaste lösningen på läroboksproblemet
kommer genom att det ges fortsatt uppmärksamhet i den allmänna debatten.
De senaste rapporterna från kommunerna tyder på att förhållandena på
vissa håll redan har förbättrats. Den rikspolitiker som har störst del i den
utvecklingen är Bengt Westerberg. I ett anförande i maj 1987 sade han: ”Det
är hög tid att återupprätta läroboken ... Att i unga år få lära sig att älska
boken borde vara en rättighet. Det är därför allvarligt att allt fler skolbarn
nu endast möter trasiga, kladdiga och inaktuella böcker, som de efter ett
läsår skall lämna vidare till någon annan.”

Vissa möjligheter till omprioriteringar finns redan inom de samlade anslagen
för läromedel. Kostnaden för kopiering har ökat kraftigt. Delvis är detta
en följd av den för låga läroboksstandarden. Med bättre läroböcker skulle
det sannolikt gå att minska mängden kopior som delas ut till eleverna och
därmed också att minska kostnaderna.

Också andra delar av läromedelsanslaget behöver ses över. Inte för att något
är onödigt eller obehövligt i sig men i ljuset av läroboksstandarden borde
en annan prioritering vara möjlig.

Det viktigaste när det gäller att få bra och billiga läromedel är naturligtvis
att upprätthålla en effektiv fungerande konkurrens. Att förstatliga branschen,
på vilket det ibland har framförts krav i läromedelsdebatten, skulle
enligt all erfarenhet ge oss sämre och dyrare böcker på några års sikt. Staten
är för övrigt redan idag genom bokförlaget Liber en av de större läromedelsproducenterna.

Bonniers initiativ att starta ett läroboksförlag som skall försöka pressa priserna
är mycket välkommet och ett utmärkt exempel på värdet av fri etableringsrätt
och konkurrens.

Lärarna är i detta som i de flesta andra sammanhang i skolan nyckelpersonerna.
De måste för det första ha en idé om vilka läromedel de behöver.
Därefter måste de, tillsammans med elever och andra lärare, ha sådan överblick
över marknaden att de kan välja rätt läromedel. I praktiken måste
detta med läromedelsval delvis överlåtas på andra, vanligen andra lärare
som får viss nedsättning i sin undervisningsskyldighet för att ansvara för läromedelsinköpen.
I många kommuner har man dessutom byggt upp särskilda
läromedelscentraler som svarar för denna hantering. Huruvida kostnaderna
för dessa samordnade inköp kompenseras av de ökande läromedelsrabatterna
diskuteras nu på många håll.

Det undervisas alldeles för lite om läromedel inom lärarutbildningen. Enligt
uppgift får de blivande lärarna mycket ytliga kunskaper om läromedel
och dess användningsmöjligheter. Det är viktigt att bl.a. följande frågor diskuteras
utförligt under utbildningen: Vilka krav bör man ställa på en bra lärobok?
Vilken roll bör läroboken spela i själva undervisningen? Hur kan
man komplettera läroboken med andra läromedel? Hur hittar man som enskild
lärare de bästa läroböckerna? Hur kan en lärare påverka innehållet i
läroböckerna?

Om lärarna redan under sin utbildning får tillfälle att diskutera läromedelsfrågor
mer är det troligt att de också kan ställa krav på bättre läromedel
och inte minst på bra läroböcker. De skulle också ha större förmåga att välja
ut bra böcker och därefter på bästa sätt integrera boken med andra pedagogiska
hjälpmedel och metoder.

Våren 1989 infördes nya regler för granskningen av läromedel. Vi anser
att den nya granskningen innebär problem i flera avseenden. Bl.a. får
granskningen karaktären av påbud och auktorisation som skolan får svårt att
värja sig emot. Samtidigt kommer granskningen självfallet att inrymma den
subjektivitet som utmärker normal bokrecensionsverksamhet. Granskarna
har vidare stor möjlighet att centralt påverka undervisningens inriktning genom
att favorisera en speciell pedagogisk eller metodisk lösning av vissa undervisningsfrågor.

Det är därför angeläget att det finns flera, sinsemellan fristående granskningsutlåtanden.
Riksdagen bör slå fast att granskarnas utlåtanden inte skall
inkräkta på skolans, lärarnas och elevernas rätt att välja lärobok efter egen
bedömning.

Riksdagen har också beslutat införa arbetsstipendier för läroboksförfat

Mot. 1989/90

Ub279

8

tare. Vi motsatte oss detta. Det finns inga garantier för att en god idé blir en
bra lärobok. Det är först när boken utprövats genom användning i skolan
bland lärare och elever som man kan bedöma resultatet av projektidén. Stipendier
borde alltså inte beviljas redan på projektstadiet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läromedelskunskap i lärarutbildningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om granskningen av läromedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsstipendier för läroboksförfattare.

Stockholm den 24 januari 1990

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp) Margitta Edgren (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Mot. 1989/90

Ub279

9