Lagstiftningen om jordbruksarrende

Motion 1989/90:L503 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:L503

av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)
Lagstiftningen om jordbruksarrende

Ca 43 % av den svenska åkerjorden är arrenderad och över hälften av alla
jordbruksföretag är beroende av arrende i någon form. Arrende är således
en betydelsefull brukningsform i jordbruksnäringen. Som företagsform kräver
den ett varaktigt samarbete mellan parterna för att fungera tillfredsställande,
för att främja arrendegårdarnas utveckling och möjliggöra ett företagsekonomiskt
lönsamt brukande. Allt detta förutsätter en väl fungerande
arrendemarknad.

Arrendeupplåtelserna har svarat för mycket av dynamiken i det i övrigt
hårt reglerade svenska jordbruket. Genom arrendeavtal har företagen kunnat
omstruktureras och växa. Genom arrende öppnas möjligheter att etablera
nya jordbruksföretag även för dem som inte har tillräckligt kapital för
att köpa egen gård.

De ändringar i arrendelagstiftningen som har beslutats under senare år har
enligt vår mening medfört att balansen mellan avtalsslutande parter allvarligt
har rubbats. Samtliga ändringar har inneburit en förstärkning av arrendatorns
ställning.

Arrendatorns starka besittningsskydd, överlåtelserätt till nästa generation,
förköpsrätt, friköpsrätt m.m. har fått till följd en påtaglig tveksamhet
och i många fall en direkt ovilja bland främst privata jordägare att utarrendera
hela eller delar av sin egendom. Denna negativa inställning har kraftigt
förstärkts efter de senaste lagändringarna.

Utvecklingen har också inneburit att i de fall utarrendering sker, har samarbetet
mellan jordägare och brukare tagit andra former. Man skriver
mycket korta avtal eller arrenderar jord, ekonomihus och bostad var för sig.
Allt i syfte att kringgå lagstiftningen. Denna utveckling är skadlig både för
parterna, för jordbruksnäringen och därmed för samhället som helhet.

När nu en avreglering av svenskt jordbruk är förestående så bör också arrendelagstiftningen
vara utformad på ett sådant sätt att marknadskrafterna
där får ett ökat spelrum. Denna lagstiftning bör enligt vår mening bli föremål
för en allmän översyn som bör syfta till att åstadkomma ett större inslag av
avtalsfrihet på arrendemarknaden. Den framtida lagstiftningen måste i
största möjliga utsträckning bygga på samma principer som gäller för andra
företagare. Jordägare och arrendator - två numera jämbördiga företagare bör
framgent få träffa avtal om sina inbördes förhållanden inom ramen för
avtalslag och annan generell lagstiftning.

Det är också värt att notera att när riksdagen 1989 fattade beslut i den
s.k. friköpsfrågan, ansåg ett stort antal av då tillfrågade remissinstanser att
arrendelagstiftningen i sin helhet borde bli föremål för en allmän översyn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att föreslå ändringar i arrendelagstiftningen syftande till en bättre
balans mellan jordägare och arrendatorer.

Stockholm den 22 januari 1990

Mot. 1989/90
L503

Carl G Nilsson (m)

Ingvar Eriksson (m)