Konsumentkreditlagen
Motion 1992/93:L708 av Tom Heyman (m) och Lisbet Calner (s)
Ärendet är avslutat
- Motionsgrund
- Motionskategori
- -
- Tilldelat
- Lagutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1993-01-26
- Bordläggning
- 1993-02-09
- Hänvisning
- 1993-02-10
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Genom den nya konsumentkreditlagen, som trädde ikraft vid årsskiftet, har möjligheten för kreditgivaren att ändra räntesatsen begränsats genom bestämmelsen i 11
§. Paragrafen har fått en, framför allt för bostadsfinansieringen, olycklig utformning som i vissa fall leder till försämrat konsumentskydd, något som ej varit avsikten.
Flera finansinstitut använder sig i dag av skuldebrev med lång löptid, till exempel 30 år, med vanligtvis vart 5:e år återkommande villkorsändringsdagar. På ändringsdagarna anpassas gällande låneränta till den för nyutlåningen gällande nivån. Före 1990 användes istället en annan teknik med kortare löptider, men med möjlighet för kredittagaren att teckna en ny kredit efter fem eller tio år.
Systemet medförde emellertid så stora administrativa kostnader och osäkerhet rörande pantsättningsförhållanden att det övergavs till förmån för dagens långa krediter med återkommande villkorsändringsdagar.
Med den ränteändringsregel som nu införts i 11 § kommer instituten inte att kunna använda sig av den nuvarande tekniken eftersom 11
§ ställer specifika krav för att en räntehöjning skall kunna genomföras.
Mot bakgrund av den osäkerhet som råder om hur 11 § skall tolkas har kreditinstituten nu ansett sig tvungna att återgå till den tidigare tekniken med skuldebrev med kortare löptider. Detta kommer bland annat att öka de administrativa kostnaderna, vilket ytterst drabbar kunderna i form av högre priser.
Försäkringsbolagen svarar för en stor del av bostadsfinansieringen. Deras verksamhet skiljer sig från övrig utlåningsverksamhet eftersom utlåningen inte finansieras med någon egentlig upplåning utan bara är ett av flera sätt för bolaget att förvalta eget och försäkringstagarnas kapital. Räntenivån bestäms av alternativa placeringar i statsskuldväxlar och obligationer.
En strikt tillämpning av 11 § medger räntehöjning endast som en följd av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra icke förutsebara kostnadsökningar. Eftersom försäkringsbolagen saknar upplåningskostnader i lagens bemärkelse är det, utöver ovan nämnda problem med nuvarande skuldebrevsteknik, oklart under vilka förutsättningar bolagen kan höja räntesatsen. Mot bakgrund av osäkerheten om hur lagen skall tolkas är det tveksamt om bolagen anser sig kunna tillhandahålla långa krediter till rörlig ränta fortsättningsvis. Om så ej är fallet är det olyckligt ur konkurrenssynpunkt och till men för konsumenterna.
Oklarheter om tillämpningen av 11 § har redan haft negativa effekter för bostadsfinansieringen genom minskad konkurrens i form av färre produkter och aktörer, ökade kostnader och högre priser. Paragrafen har utformats så att i realiteten en prisreglering har införts på en i övrigt avreglerad marknad, i strid med lagstiftningens intentioner.
För att uppnå balans i kreditavtalet borde därför kreditgivarna ges ett acceptabelt utrymme för att kunna ändra räntan för ej inträffade men bedömda kreditrisker som inte kan preciseras vid avtalets ingående. Detta skulle även jämställa svenska kreditinstitut med motsvarande institut inom EG eftersom EG-direktivet om konsumentkrediter undantar bostadskrediterna.
Grunderna för en räntehöjning bör däremot framgå av det enskilda kreditavtalet. Räntehöjning på grund av kostnadsökningar, marginalutvidgning eller annat som en kreditgivare kan förutse och planera bör därmed få slå igenom först efter det att konsumenten informerats om anledningen och haft god tid på sig att eventuellt byta kreditgivare. Kostnader och åtgärder som drabbar kreditgivaren omedelbart, på grund av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader och sådana kostnader som kreditgivaren inte kunnat förutse eller kontrollera, bör däremot kunna debiteras omedelbart.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
Stockholm den 25 januari 1993 Tom Heyman (m) Lisbet Calner (s)
Yrkanden (2)
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- delvis bifall
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
- Behandlas i
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

