Konsumentkreditlagen

Motion 1992/93:L708 av Tom Heyman (m) och Lisbet Calner (s)

Ärendet är avslutat

Motionsgrund
Motionskategori
-
Tilldelat
Lagutskottet

Händelser

Inlämning
1993-01-26
Bordläggning
1993-02-09
Hänvisning
1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Genom den nya konsumentkreditlagen, som trädde
ikraft vid årsskiftet, har möjligheten för kreditgivaren att
ändra räntesatsen begränsats genom bestämmelsen i 11
§. Paragrafen har fått en, framför allt för
bostadsfinansieringen, olycklig utformning som i vissa fall
leder till försämrat konsumentskydd, något som ej varit
avsikten.
Flera finansinstitut använder sig i dag av skuldebrev med
lång löptid, till exempel 30 år, med vanligtvis vart 5:e år
återkommande villkorsändringsdagar. På ändringsdagarna
anpassas gällande låneränta till den för nyutlåningen
gällande nivån. Före 1990 användes istället en annan teknik
med kortare löptider, men med möjlighet för kredittagaren
att teckna en ny kredit efter fem eller tio år.
Systemet medförde emellertid så stora administrativa
kostnader och osäkerhet rörande
pantsättningsförhållanden att det övergavs till förmån för
dagens långa krediter med återkommande
villkorsändringsdagar.
Med den ränteändringsregel som nu införts i 11 §
kommer instituten inte att kunna använda sig av den
nuvarande tekniken eftersom 11
§ ställer specifika krav för att en räntehöjning skall
kunna genomföras.
Mot bakgrund av den osäkerhet som råder om hur 11 §
skall tolkas har kreditinstituten nu ansett sig tvungna att
återgå till den tidigare tekniken med skuldebrev med
kortare löptider. Detta kommer bland annat att öka de
administrativa kostnaderna, vilket ytterst drabbar
kunderna i form av högre priser.
Försäkringsbolagen svarar för en stor del av
bostadsfinansieringen. Deras verksamhet skiljer sig från
övrig utlåningsverksamhet eftersom utlåningen inte
finansieras med någon egentlig upplåning utan bara är ett
av flera sätt för bolaget att förvalta eget och
försäkringstagarnas kapital. Räntenivån bestäms av
alternativa placeringar i statsskuldväxlar och obligationer.
En strikt tillämpning av 11 § medger räntehöjning endast
som en följd av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra icke
förutsebara kostnadsökningar. Eftersom
försäkringsbolagen saknar upplåningskostnader i lagens
bemärkelse är det, utöver ovan nämnda problem med
nuvarande skuldebrevsteknik, oklart under vilka
förutsättningar bolagen kan höja räntesatsen. Mot
bakgrund av osäkerheten om hur lagen skall tolkas är det
tveksamt om bolagen anser sig kunna tillhandahålla långa
krediter till rörlig ränta fortsättningsvis. Om så ej är fallet
är det olyckligt ur konkurrenssynpunkt och till men för
konsumenterna.
Oklarheter om tillämpningen av 11 § har redan haft
negativa effekter för bostadsfinansieringen genom minskad
konkurrens i form av färre produkter och aktörer, ökade
kostnader och högre priser. Paragrafen har utformats så att
i realiteten en prisreglering har införts på en i övrigt
avreglerad marknad, i strid med lagstiftningens intentioner.
För att uppnå balans i kreditavtalet borde därför
kreditgivarna ges ett acceptabelt utrymme för att kunna
ändra räntan för ej inträffade men bedömda kreditrisker
som inte kan preciseras vid avtalets ingående. Detta skulle
även jämställa svenska kreditinstitut med motsvarande
institut inom EG eftersom EG-direktivet om
konsumentkrediter undantar bostadskrediterna.
Grunderna för en räntehöjning bör däremot framgå av
det enskilda kreditavtalet. Räntehöjning på grund av
kostnadsökningar, marginalutvidgning eller annat som en
kreditgivare kan förutse och planera bör därmed få slå
igenom först efter det att konsumenten informerats om
anledningen och haft god tid på sig att eventuellt byta
kreditgivare. Kostnader och åtgärder som drabbar
kreditgivaren omedelbart, på grund av kreditpolitiska
beslut, ökade upplåningskostnader och sådana kostnader
som kreditgivaren inte kunnat förutse eller kontrollera, bör
däremot kunna debiteras omedelbart.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen
ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av
räntesatsen utgår.

Stockholm den 25 januari 1993

Tom Heyman (m)

Lisbet Calner (s)


Yrkanden (2)

  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    delvis bifall
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.