Konkurrens mellan offentlig och privat verksamhet

Motion 2000/01:K304 av Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tydligare regler för den kommunala verksamheten med
utgångspunkt att kommersiellt företagande är främmande för
kommunerna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att ändra reglerna för överklagande av beslut i
kommunala bolag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förvaltningsformen är den naturliga formen för kommunal
verksamhet.

Motivering

Under senare år har konkurrensproblemen mellan offentlig och privat
verksamhet blivit större. Detta beror dels på att staten, landstingen och
kommunerna upphandlar varor och tjänster av privata företag oftare än
förr, dels på att de offentliga aktörerna i högre grad än tidigare själva går
ut på konkurrensmarknader och erbjuder varor och tjänster. Det kan gälla
till exempel tvättjänster, fastighetsskötsel, gym, städning eller catering.
Inte minst inom kommunerna finns en tendens till ökat företagande i egen
regi.

Det finns flera exempel på detta, inte minst från den kommunala
bolagssektorn. Linköpings kommun bedriver näringsverksamhet via det
helägda aktiebolaget Gator och Grönt i Linköping AB. Bolaget svarar för bl.a.
anläggning och underhåll av gator, vägar, ledningar, park- och grönområden,
avfallshantering och transportverksamhet samt tekniska konsulttjänster.
Kommunen är den största beställaren men bolaget åtar sig även externa
uppdrag. Bland uppdragstagarna hittar man således andra kommuner,
landsting, bostadsföretag, privatpersoner och privata företag. Verksamheten
har granskats av Konkurrensrådet, ett statligt råd för konkurrens på lika
villkor mellan privat och offentlig sektor, som uppmanade bolaget att upphöra
med den externa verksamheten.

Det finns olika orsaker till att det kommunala företagandet ökar.
Kommunerna har genom den kommunallag som trädde i kraft den 1 januari
1992 fått större frihet att organisera sin verksamhet. På flera håll har
kommuner sökt skapa organisationer som bättre utnyttjar fördelarna med
konkurrens och har därigenom minskat kostnaderna för sin verksamhet. Men
det har växt fram en missuppfattning att kommunerna själva kan sälja varor
och tjänster på de öppna marknaderna. Denna tendens har förstärkts av det
ökade ekonomiska trycket på kommunerna. Övertalig personal har sysselsatts
i olika former av näringsverksamhet. Den kommunala bolagiseringen - det
finns mer än 1 500 kommunala bolag - har verkat i samma riktning.
Kommunala bolag uppfattar sig ibland som obundna av kommunallagen,
vilket är en helt felaktig föreställning.

På så sätt har vi fått fler marknader där offentliga och privata aktörer
konkurrerar sida vid sida och därmed har det också blivit allt viktigare att
dessa konkurrerar på lika villkor. Det finns dock flera orsaker till att
konkurrensen inte är lika utan snedvriden.

Till att börja med har staten, landstingen och kommunerna tillgång till
skattemedel och kan på så sätt försäkra sig om kapital på andra villkor än
privata företag och kan därför driva näringsverksamhet utan de krav på
avkastning och vinst som gäller för privat företagande.

Därmed kan de offentliga enheterna även sätta priser på sina varor och
tjänster som inte är i nivå med marknadens. I linje med detta kan staten,
landstingen och kommunerna ge sina bolag möjlighet att låna kapital på
förmånliga villkor genom att gå i borgen för deras lån. Dessutom kan vissa
myndigheter kombinera myndighetsutövning med företagande, såsom när
räddningstjänsten både inspekterar brandskyddet och säljer
brandskyddsmaterial. I alla dessa fall har de offentliga aktörerna fördelar
framför de privata.

Snedvriden konkurrens leder till förluster för samhället. Resurser kommer
att användas mindre effektivt än vad som vore fallet vid lika konkurrens. De
som köper varor och tjänster får betala mer för dessa än vad som vore
nödvändigt, privata företag som producerar varor och tjänster tappar
marknadsandelar till mindre effektiva konkurrenter. I förlängningen försvagar
detta också grunden för den offentliga verksamheten eftersom
skatteunderlaget för denna minskar när det privata näringslivet försvagas.

Problemen med snedvriden konkurrens har blivit väl belagda under senare
år. Så har till exempel Konkurrensverket i en rapport (Småföretag - Förslag
för ökad tillväxt, 1997:3) behandlat frågan. Småföretagsdelegationen har
belyst frågan i ett betänkande (SOU 1998:94, Förslagskatalog) och i detta
krävt lagändringar, bl.a. i kommunallagen (1991:900) för att reglerna för
kommunal näringsverksamhet ska bli tydligare och lättare att upprätthålla.
Även den s.k. Underprissättningsutredningen har utrett frågan och lagt fram
förslag som ska skydda konkurrensen (SOU 1995:105).

Trots att problemen sedan lång tid är väl kända har inga effektiva
lagstifningsåtgärder kommit till stånd. Under senare år har flera motioner
lagts fram i frågan.

Regeringen har tagit vissa initiativ för att komma till rätta med problemen.
I slutet av 1997 inrättades Rådet för konkurrens på lika villkor mellan privat
och offentlig sektor (N 1997:08). Rådet ska verka under tre år och ska söka
röja undan de konkurrens-problem som finns mellan offentlig och privat
sektor.

I rådet finns representanter för både den offentliga sidan och den privata.
Rådet har emellertid inga sanktionsmöjligheter utan är hänvisade till att ge
rekommendationer till aktörerna på marknaden, med förhoppning om att
dessa ska följas.

Detta initiativ är dock otillräckligt. Problemet med snedvriden konkurrens
mellan offentlig och privat verksamhet har funnits under lång tid och orsakar
stor skada, inte minst för de mindre företagen. Regeringen har i propositionen
(1999/2000:140) Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald talat om att
offentliga aktörer inte får agera på konkurrensmarknader så att det privata
företagandet hämmas. Den föreslår dock inte några åtgärder på området, trots
att det är väl belagt att det offentliga ibland agerar just så att privat
företagande skadas. Detta framgår bland annat av Statskontorets rapport
2000:16, Staten som kommersiell aktör - omfattning och konkurrenseffekter.

Därför är det angeläget att se över reglerna för offentlig
näringsverksamhet, framförallt den kommunala. Kommunallagen säger redan
idag att kommuner bara får driva allmännyttig näringsverksamhet som
dessutom inte får ha vinstsyfte. Men sanktionerna mot kommuner som
överträder gränserna är svaga. Det är bara kommunmedlemmar, inga andra,
som kan begära att en domstol prövar om ett kommunalt beslut är lagligt.
Överklagandet måste ske en kort tid efter det att beslutet är justerat. Och det
finns inga bra medel att få kommunerna att följa domstolens utslag.

Den kommunala näringsverksamheten bör därför ses över från
utgångspunkterna att kommersiellt företagande är främmande för
kommunerna, att de bestämmelser som i dag reglerar kommunal verksamhet
och konkurrens mellan offentlig och privat verksamhet inte sätter tillräckligt
tydliga ramar för sådan verksamhet, att förvaltningsformen och inte
bolagsformen är den naturliga formen för kommunal verksamhet och
slutligen att sådan verksamhet alltid ska vara knuten till ett intresse inom
kommunen.

Stockholm den 25 september 2000

Inga Berggren (m)

Holger Gustafsson (kd)

Marianne Andersson (c)

Kenth Skårvik (fp)

Ola Karlsson (m)

Inger Strömbom (kd)

Åke Sandström (c)

Kerstin Heinemann (fp)