Konkurrens mellan offentlig och privat verksamhet

Motion 1999/2000:K232 av Inga Berggren m.fl. (m, c, fp, kd)

Under senare år har konkurrensproblemen mellan offentlig och privat
verksamhet blivit större. Detta beror dels på att staten, landstingen och
kommunerna upphandlar varor och tjänster av privata företag oftare än
förr, dels på att de offentliga aktörerna i högre grad än tidigare själva går
ut på konkurrensmarknader och erbjuder varor och tjänster. Det kan gälla
till exempel tvättjänster, fastighetsskötsel, gym, städning eller catering.
Inte minst inom kommunerna finns en tendens till ökat företagande i
egen regi.

Det finns olika orsaker till att det kommunala företagandet ökar.
Kommunerna har genom den kommunallag som trädde i kraft den 1 januari
1992 fått större frihet att organisera sin verksamhet. På flera håll har
kommuner sökt skapa organisationer som bättre utnyttjar fördelarna med
konkurrens och har därigenom minskat kostnaderna för sin verksamhet. Men
det har växt fram en missuppfattning att kommunerna själva kan sälja varor
och tjänster på de öppna marknaderna. Denna tendens har förstärkts av det
ökade ekonomiska trycket på kommunerna. Övertalig personal har
sysselsatts i olika former av näringsverksamhet. Den kommunala bolag-
iseringen - det finns mer än 1 500 kommunala bolag - har verkat i samma
riktning. Kommunala bolag uppfattar sig ibland som obundna av
kommunallagen, en helt felaktig föreställning.

På så sätt har vi fått fler marknader där offentliga och privata aktörer
konkurrerar sida vid sida och därmed har det också blivit allt viktigare att
dessa konkurrerar på lika villkor. Det finns dock flera orsaker till att
konkurrensen är snedvriden.

Till att börja med har staten, landstingen och kommunerna tillgång till
skattemedel och kan på så sätt försäkra sig om kapital på andra villkor än
privata företag och kan därför driva näringsverksamhet utan de krav på
avkastning och vinst som gäller för privat företagande. Därmed kan de
offentliga enheterna även sätta priser på sina varor och tjänster som inte är i
nivå med marknadens. I linje med detta kan staten, landstingen och
kommunerna ge sina bolag möjlighet att låna kapital på förmånliga villkor
genom att gå i borgen för deras lån. Dessutom kan vissa myndigheter
kombinera myndighetsutövning med företagande, såsom när
räddningstjänsten både inspekterar brandskyddet och säljer brandskydds-
material. I alla dessa fall har de offentliga aktörerna fördelar framför de
privata.

Snedvriden konkurrens leder till förluster för samhället. Resurser kommer
att användas mindre effektivt än vad som kunde vara fallet. De som köper
varor och tjänster får betala mer för dessa än vad som vore nödvändigt.
Privata företag som producerar varor och tjänster tappar marknadsandelar till
mindre effektiva konkurrenter. I förlängningen försvagar detta också grunden
för den offentliga verksamheten eftersom skatteunderlaget för denna minskar
när det privata näringslivet försvagas.

Problemen med snedvriden konkurrens har blivit väl belagda under senare
år. Så har till exempel Konkurrensverket i en rapport (Småföretag - Förslag
för ökad tillväxt, 1997:3) behandlat frågan. Småföretagsdelegationen har
belyst frågan i ett betänkande (SOU 1998:94, Förslagskatalog) och i detta
krävt lagändringar, bland annat i kommunallagen (1991:900) för att reglerna
för kommunal näringsverksamhet ska bli tydligare och lättare att
upprätthålla. Även den s. k. Underprissättningsutredningen har utrett frågan
och lagt förslag som ska skydda konkurrensen (SOU 1995:105).

Trots att problemen sedan lång tid är väl kända har inga effektiva
lagstiftningsåtgärder kommit till stånd. Under senare år har flera motioner
lagts i frågan. Så har exempelvis konstitutionsutskottet i betänkandet
1998/99:KU 24 behandlat en mängd motioner om kommunal
näringsverksamhet. Utskottet avstyrkte motionerna, bland annat med
hänvisning till att det inte hade framkommit några skäl för att precisera
gränserna för kommunal näringsverksamhet.

Regeringen har tagit vissa initiativ för att komma till rätta med problemen.
I slutet av 1997 inrättades Rådet för konkurrens på lika villkor mellan privat
och offentlig sektor (N 1997:08). Rådet ska verka under tre år och söka röja
undan de konkurrensproblem som finns mellan offentlig och privat sektor. I
rådet finns representanter för både den offentliga sidan och den privata.
Rådet har emellertid inga sanktionsmöjligheter utan är hänvisade till att ge
rekommendationer till aktörerna på marknaden, med förhoppning om att
dessa ska följas. Regeringen har vidare tillsatt en särskild utredare (dir
1999:12) som ska utvärdera lagen (1996:637) om försöksverksamhet med
rätt för kommunala aktiebolag att bedriva viss uppdragsverksamhet inom
linjetrafiken.

Dessa initiativ är dock otillräckliga. Problemet med snedvriden konkurrens
mellan offentlig och privat verksamhet har funnits under lång tid och orsakar
stor skada, inte minst för de mindre företagen. Den socialdemokratiska
regeringen har vid flera tillfällen sagt att den vill värna om ett gott
företagsklimat, t.ex. i budgetpropositionen 1999 (1998/99:1, volym 1, s 27). I
detta måste ligga att skapa villkor för konkurrens på lika villkor.

Därför är det angeläget att se över reglerna för offentlig närings-
verksamhet, framför allt den kommunala. Kommunallagen säger redan idag
att kommuner bara får driva allmännyttig näringsverksamhet som inte får ha
vinstsyfte. Men sanktionerna mot kommuner som överträder gränserna är
svaga. Det är bara kommunmedlemmar, inga andra, som kan begära att en
domstol prövar om ett kommunalt beslut är lagligt. Överklagandet måste ske
en kort tid efter det att beslutet är justerat. Och det finns inga bra medel att
få
kommunerna att följa domstolens utslag.

Den kommunala näringsverksamheten bör därför ses över från
utgångspunkterna att kommersiellt företagande är främmande för
kommunerna, att de bestämmelser som idag reglerar kommunal verksamhet
och konkurrens mellan offentlig och privat verksamhet inte sätter tillräckligt
tydliga ramar för sådan verksamhet, att förvaltningsformen och inte
bolagsformen är den naturliga formen för kommunal verksamhet och
slutligen att, om bolagsformen trots allt väljs, sådan verksamhet alltid ska
vara knuten till ett intresse inom kommunen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tydligare regler för den kommunala
verksamheten med utgångspunkt i att kommersiellt företagande är
främmande för kommunerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att ändra reglerna för överklagande
av beslut i kommunala bolag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förvaltningsformen är den naturliga formen
för kommunal verksamhet.

Stockholm den 30 september 1999

Inga Berggren (m)

Holger Gustafsson (kd)

Marianne Andersson (c)

Kenth Skårvik (fp)

Ola Karlsson (m)

Inger Strömbom (kd)

Kerstin Heinemann (fp)