Kommunal uppdragsverksamhet

Motion 1994/95:K605 av Bo Bernhardsson och Bengt Silfverstrand (s)

Enligt kommunallagens bestämmelser får en kommun i
princip inte sälja sina tjänster på den allmänna marknaden,
vare sig till andra kommuner eller till privata köpare.
Bestämmelserna på området är sammanfattade i 2 kapitlet 1
paragrafen i kommunallagen. Det innebär bland annat att en
kommunal verksamhet skall vara anknuten till kommunens
geografiska område eller dess innevånare och att kommuner
inte får driva sådan verksamhet som åvilar enbart staten, en
annan kommun eller någon annan att sköta. Med uttrycket
''någon annan'' skall förstås det privata näringslivet.

Såsom praxis utvecklats på området finns det dock ingen
riktigt tydlig gräns mellan den kommunala sektorn och
näringslivet. Kommunerna driver således affärsverksamhet
på t.ex. områdena kommunikationer, energi,
bostadsförsörjning, vatten-och-avlopp och renhållning.
Dessa områden för kommunal verksamhet omfattas numera
av en särskild kompletterande kompetensregel som gör det
möjligt för kommunerna att driva sådan verksamhet om det
sker utan vinstsyfte och de tillhandahålles de egna
kommunmedlemmarna.

Rättspraxis visar att kommuner bara i mycket speciella
undantagsfall har möjlighet att erbjuda sina tjänster och
produkter på den allmänna marknaden, t.ex. till andra
kommuner. Således är det helt uteslutet att ett kommunalt
renhållningsverk får totalentrepenad på renhållningen i en
annan kommun, alldeles oavsett om detta kommunala verk
erbjuder det klart förmånligaste alternativet. Här gäller inte
den fria konkurrensen.

I sådana och liknande fall finns enbart alternativet att driva
verksamheten i någon av de former som den nuvarande
rättsordningen för interkommunala verksamheter medger,
t.ex. kommunalförbund, gemensamt bolag eller annan form
av samarbetsavtal.

Åtskilligt har hänt de senaste åren som understryker
behovet av en förändring av dessa lagbestämmelser.

Kraven på ett effektivt resursutnyttjande inom
kommunsektorn har kraftfullt strukits under som ett resultat
av såväl den allmänna ekonomiska utvecklingen som av
statliga beslut som rör kommunsektorn. För att en effektiv
hushållning med skattemedel skall bli möjlig är det förstås
nödvändigt att fullt ut utnyttja kapitalinvesteringar och
överkapacitet i den kommunala sektorn. Det kräver ökade
möjligheter att bedriva interkommunal verksamhet på t.ex.
nämnda områden.

De regler för kommunal upphandling som tidigare följde
av EES-avtalet och som nu gäller genom EU-medlemskapet
understryker också de behovet av en förändring av
lagreglerna på området.

Till detta kan läggas att gränsdragningen mellan
kommunal verksamhet och affärsverksamhet i största
allmänhet luckrats upp genom det utbredda
marknadstänkandet -- privatiseringsvågen och det ökade
antalet entreprenader -- också på områden som tidigare varit
förbehållna kommunsektorn och som inte drivits i
kommersiella former. Alldeles oavsett vilken uppfattning
man har om privatisering och kommersialisering på dessa
områden så pekar också dessa förändringar på det orimliga i
att kommunala verksamheter är bundna av nuvarande regler.

Konkurrenskommittén föreslog i sitt betänkande
''Konkurrensen i den offentliga sektorn'' (SOU 1991:104)
bl a att kommunerna skulle tillåtas bedriva
uppdragsverksamhet i andra kommuner och landsting
förutsatt att verksamheten upphandlats i konkurrens i den
egna kommunen.

Den tidigare borgerliga regeringen gick emellertid inte på
den linjen utan valde, som man uttryckte saken i proposition
1992/93:43, att ''avvakta utvecklingen'' och tyckte att frågan
borde ''övervägas och belysas ytterligare i ljuset av den
utveckling som sker''.

Lokaldemokratikommittén fick därför i uppdrag att utreda
förutsättningarna för kommuner och landsting att bedriva
uppdragsverksamhet och att särskilt pröva möjligheten att
inleda försöksverksamhet. Detta uppdrag är redovisat i
delbetänkandet ''Kommunal uppdragsverksamhet'' (SOU
1992:128) och kommittén föreslår att ett begränsat antal
kommuner skall ha rätt att under en treårig försöksperiod
bedriva uppdragsverksamhet ''under regeringens ledning
och kontroll''.

Man kan konstatera att trots denna påbjudna försiktighet,
som närmast får betraktas som unik i förhållande till många
andra oreflekterade systemförändringar, kom det inget
förslag från den numera avsuttna borgerliga regeringen.

Något lagstiftningsarbete påbörjades inte och förklaringen
torde vara att den dåvarande regeringen fick signaler från det
privata näringslivet innebärande att man inte var intresserad
av någon fri konkurrens på berörda områden.

En motion med samma innebörd som denna behandlades
i konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU40.
Utskottsmajoriteten valde då att avstyrka motionen med
hänvisning till att regeringen ''mot bakgrund av
remissutfallet'' inte ansett sig vara beredd att ''nu lägga fram
några förslag''. Man konstaterade dock att frågan skulle
beredas vidare och majoriteten utgick från att regeringen
skulle återkomma till riksdagen. I en socialdemokratisk
reservation som också ville ge detta regeringen till känna
konstaterades bl.a. att ''det är av största vikt att frågan om
möjligheterna för kommunerna att bedriva
uppdragsverksamhet får sin lösning''. Riksdagsmajoriteten
beslutade som utskottsmajoriteten ville.

Det finns alltså goda skäl att åter aktualisera frågan om att
snarast, med eller utan föregående försöksverksamhet,
genomföra en förändring av lagbestämmelserna på området
kommunal uppdragsverksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skyndsamt igångsätta arbetet med
sikte på en ändrad lagstiftning om kommunal
uppdragsverksamhet.

Stockholm den 20 januari 1995

Bo Bernhardsson (s)

Bengt Silfverstrand (s)