om karateklubbar

Motion 1987/88:Ju810 av Göran Ericsson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ju810

av Göran Ericsson (m)
om karateklubbar

Bakgrund

Internationellt är karate en sport. I Sverige sorterar denna gren under
Svenska Budoförbundet, som är anslutet till Riksidrottsförbundet. De
orientaliska kampsporterna såsom judo, karate, kendo, jiu jitsu m. fl. är alla
tämligen unga företeelser i vårt land. Deras genombrott kom under 1960- och
1970-talen när klubbar började bildas och större tävlingar utlysas. I första
hand tävlade man då i judo och kendo. Något senare utarbetades tävlingsteknik
och tävlingsregler för karate, som till sin karaktär var svårare att tävla i än
de övriga grenarna.

Under senare delen av 1970-talet och 1980-talets början var utvecklingen
av sporterna lavinartad, inte minst som efterfrågan i Europa kunde
tillgodoses genom att många högt rankade (graderade) japaner och koreaner
kunde erhålla tämligen bra ersättningar för sina tjänster som instruktörer och
chefer för olika dojos (träningscentra/lokaler). Deras närvaro ledde till att
många européer kunde erhålla höga grader inom sporterna och utbredningen
kunde fortsätta. Länge var dock judo den nästan helt dominerande grenen
och vid Tokyoolympiaden fick den temporärt olympisk status.

Kampsportens egenskaper

Det råder knappast någon tvekan om att i en analys av kampsporterna och
dess grad av farlighet hamnar karate i topp. Den gör det därför att det är en
angreppsteknik. Grunden är inget försvar utan anfall. Karatetekniken
utövas utan tillhyggen som exempel erfordras i kendo (svärdets konst).
Övriga orientaliska kampgrenar är endera rent försvarsinriktade eller
stridstekniker som ninja, som är helt inriktad på att döda.

Under senare år har också sådana tekniker kommit till Sverige och det
kräver att frågan om kontroll över verksamhetens utveckling i allra högsta
grad får anses påkallad. I en proposition till vårriksdagen 1987/88 kommer
regeringen att förelägga riksdagen förslag om förbud mot vissa typer av
tillhyggen, vars användningsområde enbart kan hänföras till våldsutövning.
Delar av sådana tillhyggen är vapen i exempelvis ninjatekniken.

Nuläge

Man kan generellt påstå att de orientaliska kampsporterna i vårt land delas in
i två grupper, dels den grupp där den seriösa tävlingsverksamheten utövas,
dels den grupp som säljer försvarskunskap till allmänheten. Genom att det i
landet nu finns många avancerade utövare inom en mängd av dessa
kampgrenar är möjligheten att få utbildning och övning i nästan ailä
förekommande arter av dessa sporter god. Svenska Budoförbundet, som
företräder idrottsklubbarna, har i liten utsträckning kontroll över alla avarter
och rent enskilda kommersiella verksamheter.

Det är alltmer uppenbart att utövare av karate och rena stridstekniker nu
slår upp egna källarklubbar och erbjuder folk att lära sig försvarets konst. I
stor utsträckning är det en ungdomlig publik som lockas till dessa verksamheter.
Varken instruktören eller eleven har ett sportsligt mål för verksamheten
utan enbart ett mål - att lära sig utöva våld för helt andra syften än idrottsliga.

Med samma motiv som anförs för att begränsa tillgången på tillhyggen
avsedda för våldsutövning måste en granskning av stridstekniker som leder
till grovt eller grövre våld analyseras och bli föremål för uppmärksamhet från
statsmakternas sida.

Förslag

Karatens grundidé är enkel och att lära sig tillämpa den så att svåra skador
uppstår kväver ingen lång övning. Ninjatekniken, som får stå som representant
för stridskonsterna, är en teknik med kaststjärnor och strypsnaror som
viktiga ingredienser.

All form av liknande verksamhet, som inte har med idrott att skaffa, syftar
egentligen endast till en sak, att förmedla kunskap i att döda eller grovt
misshandla människor. Karate är en sport medan det för ninjatekniken och
liknande inte finns något seriöst eller meningsfullt användningsområde. Mot
den bakgrunden finns det starka skäl som talar för att en översyn bör göras
över omfattning och inriktningen av utbildnings- och instruktionsverksamheten
i dessa två grenar av orientaliska kampsporter.

Det är allvarligt att tekniker i att misshandla människor lärs ut av oseriösa
instruktörer, som saknar ansvar för den verkan deras kunskap kan få på
människor. Det är, som tidigare pekats på i denna motion, meningslöst att
ens försvara förekomsten av instruktionstillfällen i stridstekniker som endast
har som syfte att mörda människor. När också tillhyggen, som krävs för
utövningen av sådana tekniker, föreslås bli förbjudna torde tekniken själv
som företeelse knappast ha något berättigande i vårt land.

Regeringen bör snarast se över verksamheter av det här slaget, som inte
sorterar under ansvarig idrottsklubb, och där målet inte är sportsliga
framgångar utan endast kunskap i våld mot andra människor.

Mot. 1987/88
Ju810

8

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av förekomsten av
karateklubbar som förmedlar kunskap i våldsanvändning och där
idrottsliga mål saknas och där klubben inte är ansluten till Svenska
Budoförbundet.

Stockholm den 21 januari 1988
Göran Ericsson (m)

Mot. 1987/88
Ju810

9