Juridiska avtal om hushållsgemenskap

Motion 1993/94:L208 av Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds)

Familjen är den naturliga och grundläggande
gemenskapen och utgör grunden för samhällsbildningen.
Enligt vårt synsätt bör familjepolitiken genom lagstiftning
och sociala och ekonomiska stödformer stötta familjerna så
att de kan existera och utföra sina uppgifter självständigt
och på tryggast möjliga sätt.

Det är i familjegemenskapen som värderingar, normer
och vägledande etik kan överföras från generation till
generation. Det säkraste sättet att minska våld och
kriminalitet, att motverka rotlöshet och drogmissbruk är att
ge stöd till hem och familjer. Det är i de små nära miljöerna,
som en motkraft behöver skapas till den materialistiska
människosyn, som föder egoism och hänsynslöshet. En
människas karaktär eller inre styrka har ofta ett samband
med kvaliteten på relationerna i hennes närmiljö. En positiv
hemmiljö ger barnen de bästa förutsättningarna för en
harmonisk utveckling.

Denna syn på familjen klargör att stabila
familjerelationer bör vara ett mål i politiken och prägla
samlevnads-, social- och skattelagstiftning.
Opinionsbildningen bör också bygga på att det är viktigt att
båda föräldrarna är delaktiga i arbetet och fostran i hemmet
så att en jämlik och stabil samlevnad mellan föräldrarna
skall kunna uppnås.

Ett generellt koncept: de små gemenskaperna

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att det är i de små
gemenskaperna som människan trivs, utvecklas och
mognar. I den lilla gemenskapen får människan chansen att
''komplettera'' sig. Där kan hon möta andra människor
''ansikte mot ansikte''.

Denna syn på de små nära gemenskapernas betydelse för
ett gott samhälle är ett generellt koncept. Den bör vara
grunden för alla typer av mänsklig organisation.

Det är alltså ingen tillfällighet att den lilla gemenskapen i
familjen har så stor betydelse för det goda samhället. Själva
organisationsmodellen för familjen ansluter till människans
djupare behov. Familjen är den fundamentala, naturliga
gemenskapen, som bygger på relationen mellan man och
kvinna. Det är just till denna lilla gemenskap som
samhällets och släktets överlevnad är knuten --
reproduktionen av mänskligt liv. Trots sina brister är den en
viktig byggsten i det vidare samhällsbyggandet. Fungerar
inte familjerna som en bas för samhället så fungerar inte
samhället.

Familjen har inte bara praktiska och ekonomiska
funktioner utan har framförallt betydelse för den
känslomässiga identifikation som är livsnödvändig för varje
människa -- både barn och vuxna. En människas inre styrka
kan ofta kopplas direkt till kvaliteten på relationerna i
hennes närmiljö. Familjens roll som överförare av värden
och normer till den nya generationen -- internaliseringen --
är av oersättligt värde. Det är i familjen som de uppväxande
tränas till en inre självkontroll, något som under resten av
livet präglar beteende och handlande. Modern
kriminologisk forskning t.ex. bekräftar den stora
betydelsen av just självkontroll som ett hinder för
brottslighet.

Utgångspunkter för familjerätten och
samlevnadslagstiftningen

Utgångspunkten för vår syn är mot denna bakgrund att
äktenskapet bör vara den normala juridiska formen för
samlevnad mellan man och kvinna.

För parter som inte accepterar att ingå äktenskap bör
frivilliga avtal utan särskild lagstiftning kunna ingås.
Lagstiftning som ansluter samboende till samlevnadsavtal,
som inte är frivilligt ingångna, bör inte förekomma. För
rättsliga konflikter för sådana samboende kan en allmän
skälighetsregel tillämpas.

Eftersom sambolagen vad avser samboende mellan man
och kvinna är under utvärdering med anledning av en
kristdemokratisk motion (mot. 1991/92:L408) läggs i denna
motion inget förslag om förändring av lagen nu. Däremot
kommer en principiell diskussion att föras kring
sambolagen utifrån ovanstående generella synsätt.

Partnerskapskommittén (SOU 1993:98) fick i sina
direktiv ett uppdrag att utvärdera lagen för homosexuella
sambor. I stort sett har utredningen förbisett direktiven på
detta område. Detsamma kan sägas om direktivens krav på
analys av en vidare definition av hushållsgemenskaper.

Motionens ansatser är att anvisa en mer generell syn på
samlevnadslagstiftningen än den som
partnerskapskommittén redovisar. I princip bör alltså
statsmakterna erbjuda en juridisk figur för långvarig
samlevnad mellan man och kvinna; äktenskap. För övriga
grupperingar eller kombinationer bör lagstiftaren
underlätta ingående av frivilliga avtal utan
speciallagstiftning. Riksdag och regering bör därför
undanröja de eventuella hinder som finns för en ''fri''
avtalsmarknad för samlevande människor. För att
underlätta för sådana grupper att skaffa sig en
tillfredsställande juridisk trygghet bör de offentliga
myndigheterna kunna ge råd och handledning om detta.

Bakgrund

Den svenska utvecklingen på samlevnadsområdet har i
långa stycken påverkats av bristen på infrastrukturellt stöd
från samhällets sida för stabila familjerelationer. Under
1960-talet och 1970-talet utvecklades kraftfulla kampanjer
mot familjen--äktenskapet som samhällelig institution. Hos
lagstiftaren anammades då den s.k. neutralitetsideologin på
samlevnadsområdet. Detta skedde främst genom de
klingska direktiven 1969 till familjelagssakkunniga.
Inriktningen har sedan bekräftats av riksdagsbeslut 1973
och 1987.

I propositionen om ändringar i giftermålsbalken
(1973:32) kan man läsa följande åsikt hos föredraganden:
''Tanken är att samboende män och kvinnor som lever
under samma sociala och ekonomiska förhållanden skall
behandlas lika oberoende av om de har ingått äktenskap
eller inte.'' Detta konstaterande är en intressant
värdemätare på logiska resonemang. Att ingå ett frivilligt
avtal skulle alltså likställas med att inte ingå ett sådant avtal.

Familjelagssakkunniga (SOU 1981:85) fastslog bl.a. att
lagstiftningen inte har någon normerande karaktär. ''Man
kan inte anta att föreskrifter i detta hänseende, uppställda
i lag, har någon nämnvärd utsikt att påverka människors
föreställningar och beteende'', skrev man. Lagstiftningen
skulle bara syfta till att ''ge praktiska lösningar i skilda
konfliktsituationer''. Detta är förstås den logiska
utgångspunkten för ett neutralitetstänkande på
samlevnadsområdet. Det är ju ett sätt att komma ur en
värderande syn. Det är också den linjen den moderne
lagstiftaren i stort sett har följt hittills. Visserligen gjorde
familjelagssakkunniga en märklig värderande markering
när man trots allt använde sig av begreppet ''en fullt
respektabel'' om viss typ av samlevnad. Det kunde möjligen
bero på okunnighet om att respektabel just syftar på
människors föreställningar och värderingar.

Men neutralitetstänkandet är förstås det enda logiskt
hållbara om man nu vill ha en partnerskapslag. Det skulle
kunna vara en ''praktisk lösning''.

Som framgår av motionens inledning delar vi inte denna
neutralitetssyn. Samhället bör inte vara neutralt till sin egen
överlevnad. Familjen med äktenskapet som utgångspunkt
konstituerar kontinuitet i samhället. Familjen är
''minisamhället''. Familjestabilitet är ur flera synpunkter
viktigt, främst sett ur barnens synvinkel. Det är därför inget
märkligt att det offentliga har en positivt värderande syn på
äktenskapet som lagstiftning. De som inte vill acceptera ett
sådant juridiskt paket skall självfallet ha rätt att välja andra
frivilliga avtal. Partnerskapskommitténs majoritet vill nu
bryta den neutralitetssyn som familjelagssakkunniga
etablerade. Det anmärkningsvärda och synnerligen
häpnadsväckande är att när man nu gör det så är det enbart
till förmån för den homosexuella livsstilen. ''Lagstiftaren
har utan tvekan en stor uppgift i opinionsbildningsfrågor'',
skriver kommittémajoriteten och menar att han bör vara
''spjutspets''. Detta skriver majoriteten i det avsnitt som
handlar om den ''inte obetydliga attitydpåverkan'' en
partnerskapslag skulle åstadkomma. ''Eftersträvansvärt och
viktigt'' är ord man använder om denna attitydpåverkan.
Med andra ord: de offentliga myndigheterna skall vara
spjutspets i opinionsbildningen för den homosexuella
livsstilen. Detta är ett sammanbrott för neutralitetssynen.

Sambolagstiftningen

Den syn som utvecklats har medfört att många har valt
ett samboende utan äktenskap; inte för att man alltid insett
de juridiska konsekvenserna utan därför att den ''allmänna
opinionen'' uppfattat att samlevnadsformen i princip är
likvärdig med äktenskap i juridisk mening. Den s.k.
neutralitetsideologin i synen på samlevnad har därmed
skapat rättsosäkerhet.

I en kristdemokratisk motion 1991/92:L408 krävdes en
utvärdering av sambolagstiftningen. Riksdagen biföll denna
begäran (rskr. 1991/92:236). Justitiedepartementet har på
grundval av detta beslut som ett första led ombett
Statskontoret att genomföra en utvärdering. Den
levererades i början på hösten 1993 (Statskontoret
1993:24).

Statskontoret konstaterar att sambolagen inte tycks ha
påverkat utvecklingen av antalet sambor. Det är troligen en
riktig slutsats eftersom den allmänna attityden även genom
politiska beslut förändrades långt tidigare. Den allmänna
okunnighet som råder om lagens innebörd, redovisad av
Statskontoret, stöder givetvis tanken på att den inte
påverkat beteendet i nämnvärd omfattning. Okunnigheten
är betydande både hos allmänheten och hos samborna
själva.

Cirka hälften av samborna känner inte till lagen så väl
att man kan svara på frågan om lagen är rimlig. 40 procent
av de tillfrågade har en felaktig uppfattning om det
ekonomiska skyddet i sambolagen. Undersökningen visar
att sambor själva i hög grad tror att en bodelning sker enligt
samma principer som en efter äktenskap. Speciellt stora
tycks missförstånden vara kring rätten till den gemensamma
bostaden.

Advokatenkäten ger också en rad indikationer som
förstärker detta intryck. Samboparen tycks enligt denna i
allmänhet tro att lagen ger ett större skydd än den verkligen
gör. Även enkäten hos de sociala myndigheterna ger en
liknande bild: lagens innehåll blir en överraskning vid
separation och gör tvisten mer infekterad.

Sambolagstiftningen leder alltså in i en situation där
rättsosäkerhet skapas. Det finns självfallet flera väsentliga
invändningar mot denna märkliga lagstiftning. Vi vill
speciellt peka på två. Den ena är att parterna i viss mån tror
att de har ett starkare skydd än de verkligen har inför en
eventuell separation. De är alltså vilseförda. Den andra är
att avtalet som gäller inte är frivilligt utan är automatiskt om
man råkar uppfylla lagens kriterier. Det är en slags
kollektivanslutningsprincip. Vi anser att samlevnad är så
viktigt att avtal på området bör vara frivilligt ingångna.
Människor bör veta vad de ger sig in på.

Som sagt: utvärderingen på området kommer att
fortsätta. Därför avstår vi här från att lägga förslag på
området. Men vårt principiella synsättet på hela
lagstiftningsområdet står i strid med en särskild
sambolagstiftning.

Registrerat partnerskap

Att döma av partnerskapskommitténs majoritet tycks
huvudsyftet med förslaget om registrerat partnerskap för
homosexuella vara att skapa social acceptans för gruppen.
Juridiken blir enbart ''spjutspets'' för detta synsätt. Det är
dock synnerligen tveksamt om det motivet kan bli
tillgodosett med förslaget.

Det traditionella äktenskapet har genom århundradens
lopp getts normativa övertoner. Den värdeaura och de
normativa övertoner som finns kring äktenskapet är
knappast i sig baserade på själva juridiken. Denna
värdeaura och de normativa övertonerna går inte bara att
förflytta hur som helst bara för att man bygger liknande
juridiska ''hus'' efter olika önskemål om lagstiftningsmässig
samlevnadsreglering. Med andra ord: för att man tillskapar
nya lagar för samlevnad i juridisk mening blir det inte
automatiska ''spin-off''-effekter i form av social acceptans.

De juridiska problem som kan tänkas vara aktuella kan
faktiskt lösas på andra sätt. Vi tror heller inte att en
speciallagstiftning enbart för homosexuella samlevande är
befogad. Gruppen har lyckats att väl ta sig fram i den
offentliga debatten. I framtiden kan man dock tänka sig att
olika grupperingar skulle vilja ha sina relationer reglerade
i speciallagstiftningar. Det skulle på sikt skapa en märklig
rättssituation.

Alternativ till partnerskapslag

Det är en vanlig uppfattning att det offentliga inte skall
intervenera i vuxna människors frivilliga sexualmönster.
Denna uppfattning är riktig. Det traditionella och
överlevande familjebegreppet är knutet till föräldrar--barn-
relationen -- inte till själva formen för sexualitet. Därför
motiverar det att ett juridiskt avtal tillhandahålls
(äktenskapet). Sett i ett ''vanlighetsperspektiv'' torde detta
familjebegrepp under överskådlig tid vara det
dominerande. Det finns alltså starka skäl att erbjuda en fast
lagstiftningsform för denna typ av samlevnad.

Samhället uppvisar en växande komplexitet. Detta kan
peka på att man i framtiden behöver ett ökat utrymme för
frivilliga avtal. I det mångfaldens samhälle som utvecklas
kommer det troligen alltid att finnas en grupp människor
som vill leva på annat sätt. Därför borde det vara rimligt att
de som inte anser sig kunna anta erbjudandet om en
äktenskaplig juridisk form bör kunna ingå frivilliga
juridiska avtal om sin samlevnad. Det är inte rimligt att
varje sådan konstellation blir föremål för lagstiftning.
Rättssymmetrin och rättssystematiken skulle bli lidande om
så skedde.

Det kan också tänkas att det finns andra konstellationer
som inte bygger på sexuella relationer, t.ex. samboende
syskon eller andra släktingar, vilka skulle vilja träffa
gemensamma avtal.

Den grad av juridisk trygghet som samhället erbjuder
olika hushållsgemenskaper utanför äktenskapet är
begränsad. Det är i dag okänt hur de olika
hushållsgemenskaperna ser ut och därför omöjligt att fastslå
behovet. Personer som delar hushållsgemenskaper saknar
ofta möjligheten att driva sina önskemål genom
organisationer, bland annat därför att det existerar olika
strukturer i hushållsgemenskaperna.

Det påstås att frivilliga avtal inte idag kan täcka de behov
som t.ex. grupper av homosexuella har i juridiskt avseende.
Det skulle kunna röra sig om t.ex. förmånsrätter i vissa
sammanhang. Detta perspektiv gör det nödvändigt att
lagstiftaren undanröjer de problem som finns för att träffa
sådana frivilliga avtal. En översyn bör göras för att skapa en
fri ''avtalsmarknad'' för dem som inte vill acceptera eller
kan ingå äktenskap som juridisk samlevnadsform.

Mot bakgrund av detta finns det anledning att se över
vissa bestämmelser, framför allt på det sociala
trygghetsområdet, för människor som delar
hushållsgemenskaper på andra grunder än äktenskapets.
Alla typer av stadigvarande sammanboende bör inkluderas
i en översyn. Den bör omfatta såväl sociallagstiftningen som
förmånstagarbegreppet i försäkringssammanhang eller
annan berörd lag. Ett underlättande av frivilliga avtal på
detta område bör följas upp med en offentlig
rådgivningsverksamhet så att modeller för frivilliga sådana
avtal skulle kunna tillhandahållas för dem som så önskar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn för att undanröja
hinder för olika hushållsgemenskapers behov av
tillfredsställande frivilliga avtal på samlevnadsområdet.

Stockholm den 20 januari 1994

Ingvar Svensson (kds)

Pontus Wiklund (kds)